Jag har länge levt i villfarelsen att det här var en omöjlig ordkombination; ”Murakami” och ”mellanbok”. Men uuäh, nu har jag tyvärr fått lära mig att de gick ihop.
Jag har funderat ordentligt och jag identifierar problemet med ”After Dark” så här. Murakami har skrivit en bok där han försöker hålla sig i två läger samtidigt. Han är å ena sidan realistisk och fin (som i ”Norwegian wood”), samtidigt som han å andra sidan försöker få in sina alternativa och skrämmande drömvärldar. Det lyckas inte. För mig, ska jag väl kanske tillägga. Jag läser med mina vanliga Murakami-glasögon, och när det är drömlikt så försöker jag tolka det på samma sätt som jag har gjort förut (framgångsrikt), men nu funkar ju inte det. Jag får inte svar på det mystiska, det blir bara frustrerande lösa trådar i slutet. Det realistiska och fina är väl bra, men inte nog. De två delarna här är var för sig inte tillräckligt bra för att bära upp allt. Synd, synd.
Ett annat grepp han gjort är att han lämnat jag-berättaren och nu ser på allt utifrån tredje-persons. Vet inte heller om jag är så förtjust i det. (En utvikning. En av mina elever är japan och berättade om alla ord som finns för ”jag” på japanska. Det är för att man ska kunna identifiera klass direkt. Bara samurajer fick använda ett speciellt ord för ”jag”, osv.) Jag favoriserar definitivt ”jag” när det gäller Murakamis berättelser.
Nu kanske ni undrar – hade inte surkarten JoL något positivt att säga om ”After Dark” då? Jo. Öppningen med en ung tjej som sitter och läser en tjock bok på ett dygnetruntöppet Denny’s får mig, kvällströttaste människan ever, att vilja skutta iväg och parkera mig där jag med. Hela natten. Det är också massa fin jazz. Det är en gullig ung kille som pratar med den unga tjejen. Trevligt, trevligt. Och det är den osvikliga lugna, fina, sköna Murakami-stämningen. Den kan han aldrig skriva bort, oavsett. Jag älskar den där stämningen!
Sammanfattningsvis. Alla inbitna Murakami-läsare, jamen givetvis, det är klart ni ska klämma ”After Dark”! Alla nybörjare, satsa på ”Kafka på stranden”, ”Norwegian wood” eller ”Fågeln som vrider upp världen” först.
PS. Det äts kycklingsallad. PS2. Nacka-reservatet nästa!
8 kommentarer
Hej Johanna. Kan iof hålla med om att ”After Dark” inte är det bästa Haruki Murakami gjort, även om jag ändå gillade den skarpt (men det är klart, den där totala känslomäsiga knock-outen åtminstone jag drabbades av när jag plöjt mig igenom Kafka på stranden blir det aldrig riktigt fårgan om).
Jag kom dock att tänka på en annan sak när du skrev det där om olika ”jag” på japanska. Murakamiöversättaren Jay Rubin har skrivit en väldigt läsvärd bok som heter ”Haruki Murakami and the Music of Words” där han bland annat tar upp detta problem. I exempelvis ”Hard-boiled wonderland and the end of the world” blir det reellt eftersom de två olika parallella historier boken bygger på skiljs åt genom att Murakami använder olika ord för första-person ”jaget”. (I den engelska översättningen ”löser” man detta genom att berätta de olika historierna i olika tempus.)
De två orden är för övrigt ”Watashi” och ”Boku”, varav det senare är mer formellt och ”litterärt”.
Och såklart, tack för en fantastisk blogg som alltid är lika kul att titta in på. Mvh Johan
Som Murakami-fan blir jag också förvånad, trodde som du att alla hans böcker är bra och kommer att vara bra. Men mig skrämmer du inte bort utan jag kommer att läsa After dark också.
Johan – jag har läst Jay Rubins Murakami-bok, och fann den mycket intressant på flera sätt! Gillade också detta resonemang om boku och vad det gör med historierna, och det blev ännu mer intressant efter att min elev berättat om jag-en. (Här på bloggen skrev jag om den ur vinkeln Murakami som hängiven löpare.)
Fröken – man SKA ju läsa den om man är ett Murakami-fan, inget snack om den saken!
Oj, här går åsikterna isär, ser jag. Läste precis klart sista sidan och hade tänkt kärleksblogga så smått! En udda Murakami – men väldigt bra. Och en som jag hade rekommenderat fskarpt för nybörjare.
Lisa – ja, hmm… men jag är ju ganska kräsen när det gäller Murakami. Och bestämd om hur det ska vara. Den här tyckte jag var för o-Murakamisk för min smak. Jag vill ju att ev nya läsare ska få en riktgt härlig upplevelse av honom, och då är ”After Dark” inte rätta boken.
Under ett samtal på en diner med huvudpersonen förklarar en av protagonisterna att han bestämde sig för att bli trombonist efter att ha hört låten Five spot after dark av/med Curtis Fuller.
Orginalet har lite mer D. Lynch-stämning, men den här versionen har samma fina tema:
Hjälp!
Jag har läst Kafka on the Shore och älskade allt med den.
Vart går jag nu? Vägled mig i Murakami-djungeln, den är så tät och snårig.
Andy: The wind-up bird chronicles (episk), The wild sheep chase (liknar nog Kafka on the shore mest?), Dance Dance Dance (uppföljare till fårjakten), Norwegian Wood (mer lågmält och fint)