Aha, jag fattar…
10 november, 2008
Tågläsning igen i helgen, och det blev del 2 i Jonas Wergeland-trilogin. Och nu fattar jag upplägget ju… Smart. Men bra att förra var del ett för jag blev mycket mer begeistrad i den. Tvåan, mer konventionell och stillsammare? Hittills (drygt halva läst). Nästan så att om detta varit ettan så hade jag kanske inte varit superintresserad av att läsa ut? Det hade kunnat bli en sån bok som är rätt bra, men mitt i allt råkar man bara lägga den åt sidan och så kommer man aldrig tillbaka sen.
Fast NU ska jag läsa klart. Inget tvivel. Fortsättning följer.



Alla


Men vänta bara tills du läser trean! Oj oj oj!
Enligt min mening är ettan en underbart luftig gåtfullt dunkel katedral, i tvåan ägnar sig författaren envetet åt att fylla halva katedralen med lecakulor för att i tredje romanen fylla återstoden med rosa sockervadd.
Efter att ha läst enochenhalv bok till av honom kan jag inte göra annat än att utropa honon till Nordens Paulo Coelho.
Nordens Paulo? Neeeej?! Än så länge har jag inga såna vibbar, hoppas verkligen de håller sig borta!