Bokhora.se

28/10 2008
14:02

Efter Bokmässan i Göteborg har jag haft en liten lässvacka på det sättet att det har känts jobbigt att gå in i långa romaner. Jag har mest velat läsa ungdomsböcker som jag vet att jag avslutar fort, ibland tom i en sittning. Jag vet inte varför, bara liksom allmänt läsmatt och allmänt lite trött? Men NU är det nog över. Förra veckan åkte jag tåg t/r till Lund och det blev sammanlagt 10 hrs resande, perfekt för att ta en tjock roman.

”Förföraren” av Jan Kjaerstad var den som fick följa med, ett loppisfynd från i somras. 512 sidor. Vilken skröna, vilken roman, vilken huvudperson! Mycket passande att dra till med the man, the myth, the legend om Jonas Wergeland som är Förföraren.
Det börjar med att han kommer hem från en resa och hittar sin fru liggande död på vardagsrumsgolvet. Och sen blir det en väldigt splittrad men ändå hela tiden väldigt tydlig berättelse om Jonas Wergelands liv fram tills det här ögonblicket. Olika scener, olika viktiga personer för honom, olika händelser som format honom. Och alltid går det tillbaka till hur han står i vardagsrummet och ser på sin döda fru. Helt over the top, och så himla bra. Jag ska snart ut på mer tågande, då blir det bok 2, ”Erövraren”.

Sporrad av romaner igen och det norska, för ”Förföraren” handlar mycket om Norge som land och sinne, satsade jag på en oöversatt, ”Vente, blinke” av Gunnhild Øyehaug.
Jag var lite tveksam innan, det kändes som att det fanns risk för att det skulle bli pretto. En av huvudpersonerna är en ung tjej som studerar litteratur och hon ägnar mycket tid åt att tänka djupt och förstå hur allt hänger ihop. Beware! (Det gjorde jag också i den åldern, och jag var ganska säker på många saker, och sen… Blev jag äldre och mindre säker på allt och därmed mer trevligt ödmjuk. Tycker jag.) Men, samtidigt så utspelade den sig i Bergen. Och när jag väl hade kommit igenom de första sidorna så var jag fast. Ja, det är pretto ibland, men det är charmigt gjort. Författaren vet att Sigrid är pretto, och därmed behöver inte jag vrida mig i plågor.

Det finns massa saker i ”Vente, blinke” jag verkligen tycker om. Ett långt resoenmang Sigrid har om kvinnor i herrskjortor och vad det står för, speciellt i filmen ”Lost in translation”, mycket popkulturella referenser överlag om musik, artiklar och filmer, sånt här roligt gottigottgott.
Øyehaug bygger upp boken så fiffigt. Tre helt olika kvinnor (ålder, stil, konflikter) i huvudrollerna, och de länkas ihop av diverse andra människor eller att de har befunnit sig på samma konstutställning en gång, eller av att de råkar stöta ihop med någons ex. Lite som ”Short Cuts”, människor glider in och ut. Och hon gör det väldigt bra! Bra historier, bra skrivet, och mycket bra känslor i dem. Ja, det här blev en riktigt glad överraskning. Humor, pretentioner, djup, lätthet, och allvar i en salig blandning. Och det känns som en norsk roman på det Matttis Øybø-sättet jag älskar. Den är stor. Det är inte bara en liten, enkel historia som ska berättas, det är flera, och på dem bygger vi till utvikningar om filmreferenser och performances och allt möjligt. Man breder ut sig. Man tar plats. Utan att genera sig. Och det håller. Yeah! Saknar det i svenska nutida.

Den sista norska blev Bjarte Breiteigs novellsamling ”Folk har begynt å banke på”. Breiteig är en som jag läst flera rekommendationer på. Mycket prisad. Men för mig funkade inte de här novellerna alls så bra. De kändes så korta. Tricket med en novell är ju att den trots kortheten ska förmedla en slags helhet, ett universum. Det kan inte bara vara kort i text och därmed bli en bra novell. Breiteig tycker jag är just kort men utan helhetskänslan. Det blir mer som att jag läser lösryckta scener taget ur något längre, och därmed så saknar jag viktig info före och efter. Så nej, synd, men inte imponerad här.

19 kommentarer

19 kommentarer till Alla talar norska

  1. Kjaerstadstrilogin hör till mina största läsäventyr! Avundas dig som har två böcker kvar att uppleva.

  2. Håller med. Gillar också Kjaerstad-trilogin, med en del kvar oläst. Snart är det dags igen.

  3. När jag var i Oslo senast blev jag stoppad och tillfrågad om jag ville gå med i en bokklubb. ”Så kul” sa jag, och tänkte på dig och din norgeläsning. Men så tittade jag på utbudet och det var (nästan) bara svenska författare översatta till norska (Stieg L, Läckberg mfl). Sen visade det sig att man var tvungen att bo i Norge för att få bli medlem, så det var inte aktuelt ändå. Nåväl.

    På tal om läströtthet: har den senaste tiden nästan uteslutande läst sådant som går att läsa i en sittning: Dockan Bella och Efter männen av Bouraoui, Insekt av Claire Castillon och så lite Jeanette Winterson. Som ett tips alltså (ps i alla fall de första är garanterat mer diskbänk än magi ;-))

  4. Jessica – det lät nästan som att du blev stoppad på gatan och tillfrågad?! Det hade ju varit kul i såna fall. Men tråkigt som svensk att vara med i norsk bokklubb och få läsa Stieg Larsson. Snacka om att gå över ån efter vatten. OM man nu hade fått vara med alltså.
    Själv blir jag gärna uppraggad till norsk bokis. Ta det som en ogenerad hint, ni norrmän här och där som läser!

    (Och Castillon har jag läst, gillade. Bra ”snabbbok”.)

  5. Jag har också precis läst ”Förföraren” och måste tillstå att jag känner ett lätt illamående i förhållande till Jonas Wergeland (eller kanske är det egentligen ”Berättaren” som ska anklagas?). Jag menar, hur många sidor upp och ner är det egentligen tillåtet att beskriva någons ”magiska penis”, hur många gånger orkar man genomlida hur Jonas W blir förförd och sedan riden av olika blivande framstående kvinnor som bara slänger sig över honom? Hur fantastiskt var ”Att tänka stort” egentligen, återbeskrivet låter det ju väldigt mediokert och alla beskrivningar av det förförda norska folket är ju verkligen…. ehh, over the top så att säga. Jag tycker att Jonas W verkar ha väldigt få sympatiska drag, om man ser till hans personlighet, och det gör det lite svårt för mig att engagera mig i hans uppväxt, ligg-lista och mördade hustru.

    Jag vet inte om jag ska ge mig på uppföljaren, i dagsläget längtar jag verkligen efter att läsa något skriven av en kvinna, något där könsorgan inte är alltför framträdande så att säga.

  6. Kajsa: Prova absolut en till i serien om Jonas Wergeland. Nu har jag ju förvisso bara läst två böcker i serien, men vad jag förstår så skildrar de olika delarna herr Wergeland ur helt skilda perspektiv. Dvs inte alls några magiska penisar i bok 2 vad jag vill minnas.

  7. Kajsa – ja, fast jag såg det som en poäng att han var SÅ orealistisk. Jag läste honom inte som en verklig figur riktigt. Allt han tar sig för är han ju bara fantastisk på. Verkligen allt. Inklusive att ha den bästa penisen och bästa sexet! Det kändes inte alls som tex Stieg Larssons hjälte Mikael Blomqvist som ska vara en realisitisk kille och sen har en helt oemotståndlig, och i mina ögon, totalt överdriven och oförklarlig attraktion på alla kvinnor han möte. DET är jobbigt och irriterande. Wergeland är mer skrönig.
    Så är min tolkning av honom.

    Sen gillade jag hur man via honom och hans liv/person också får så himla mycket Norge och norskt, superbra.

  8. Vill bara instämma i att Kjaerstadtrilogin är fantastisk; ligger högt upp på min topplista. Någon gång ska jag läsa om hela trilogin i ett svep. Hur som helst – när man väl avslutat Upptäckaren (inte utan att det känns vemodigt och tomt) kan jag tipsa om hans ”Kungen av Europa” som är nästan lika bra. En annan stil har ”Tecken till kärlek” där läsaren bl a får lära sig mycket om typsnitt…

  9. Åh, jag blev alltså stoppad på gatan!

  10. Som svensk boende i Norge så kan jag ju bara säga att just nu är det väldigt många svenska författare i översättning i bokaffärerna. Men har ni inte läst Per Pettersons Ut og stjæle hester bör ni göra det. Finns i svensk översättning i pocket. Jag älskar deckare och Jon Nesbø får man bara inte missa. Men läs de i ordning. Snømannen vågade jag inte läsa på kvällen och man får en helt annan uppfattning om snögubbar efter den…

  11. lena kjersen edman

    Jan Kjaerstad (också jag har J K som en författarfavoriter)
    var så sympatisk när han framträdde på Kulturhuset i Stockholm härom året.
    En dam i publiken hade uppfattat ”Förlagets förord” – som inleder den första boken i trilogin – alldeles bokstavligt och ställde frågor till J K om juridiska rådgivare, norsk tryckfrihet m m,
    Många i publiken fnissade då överlägset åt denna dam och verkade tycka att hennes naiva läsning var pinsam. Men Jan Kjaerstad sade ytterst vänligt till henne att just sådana läsare som hon (som alltså går helt in i den fiktiva världens universum) är varje författares drömläsare,
    Då upphörde genast det malliga fnittret.

    Alltsedan jag läste Wergelandtrilogin har jag tänkt på att
    ”orsaken kan ligga i framtiden”.
    Och denna fråga bränner:
    ”Vilken är den grundläggande historien i en människas liv”?

    Nu måste jag läsa om trilogin, den är helt enorm!

  12. Kajsa: Det där med hans fantastiska kuk ÄR onekligen enerverande, men står du ut i första boken så är det annorlunda i de två andra. I romanens fiktion är de nämligen skrivna/berättade av olika personer, och det är berättaren i den första boken som har en något överdriven bild av Herr Wergelands … manlighet. men det får sin förklaring!

    Wergelandtrilogin är ngt av det bästa jag läst, all time high!

  13. Ja! Visst är Kjaerstad bäst! Jag är mitt inne i Förföraren. K. skriver så mastigt och mycket att man omöjligt kan sträckläsa honom.
    Jag brukar tänka ibland att jag är en person som tänker och analyserar livet alltför mycket, vilket kan bli drygt ibland. Men hallå! Vilket problem har då inte Kjaerstad i så fall! Gud vad drygt om han går omkring och analyserar sitt eget liv lika ingående och djupt som sina romanfigurers…
    Jag tycker onekligen att man får nya perspektiv på saker och ting när man läser Kjearstad, men man kan bli litet skadad av dem tror ni inte?
    Jag är inne på slutet av förföraren, men jag får säga att såhär långt tycker jag helt klart att Kungen av Europa är bättre. Förföraren hoppar så mycket att man blir kollrig. Kungen av Europa är mer spännande tycker jag, och istället för att vilja berätta hundra skrönor så tar han en skröna och gör den riktigt maffig. Han har utvecklats en del i författarskapet.
    Den där med den magiska penisen får man ta med en nypa salt, man måste akta sig för att ta Kjaerstad alltför allvarligt, jag tycker att han lyckas vara humoristisk. Förrästen är det ju just i beskrivning av sex som Kjaerstad är så unik, vilka liknelser!

  14. Åh, Kjaerstad-trilogin! Mmmm…
    Håll ut och läs de andra delarna också! De berättas som sagt ur andra perspektiv och det är det som är så genialt. Den magiska penisen, som jag också blev jättetrött på, är icke alls med i del två och tre. Lugn, bara lugn!

  15. lena kjersen edman

    Bok, förvåna mig!

    Det finns några få romaner där jag blivit verkligt överraskad över en vändning i intrigen.
    Den nyutkomna barnboken ”Den osynlíga” av Lise Indahl är en sådan bok.
    Romanen ”Den franska löjtnantens kvinna” av John Fowles en annan.

    Samt tredje delen i Kjaerstads Wergelandtrilogi:
    ”Upptäckaren”.

  16. Den osynlige var på topplistan över läslängt ändå. Nu har tredje Wergeland-delen klättrat snabbt uppåt också.

    Hur ska all läsning hinnas med?

  17. Jo, Jan Kjærstad ÄR för mycket. Men det är ju det som är så underbart! Faktum är att jag ser det som trilogins viktigaste motiv: att det är upp till oss om vi vill se på livet (och oss själva) som något meningslöst och trivialt – eller som något djupt fascinerande, magiskt, gudomligt. Det är upp till oss hur vi läser det. Jag vet hur det låter, men det finns stunder då jag tänker att de enda gångerna då jag levt mitt liv fullt ut är när jag har läst Jan Kjærstad.

    Jag kan hålla med om att berättarstrukturen i trilogin kan kännas lite mastig – 1500 sidor med en massa små historier. Men för mig var det helt klart värt ansträngningen. Och på ett K special om Kjærstad (sändes för ett par år sedan) såg jag honom rita upp romanernas kronologi på varsitt papper: en gick i spiral, en annan i kolumner, den tredje minns jag dessvärre inte… redan där får man lust att läsa allt en gång till!

    För den som är sugen på att fortsätta nysta i alla motiv som finns i trilogin kan jag tipsa om danska littvetaren Tine Mogensen Engels ”Den gode historie: opslag i Jan Kjærstads Forføreren, Erobreren og Opdageren”. En kärleksförklaring och analys i encyklopedisk form, med 29 uppslagsord och korsreferenser :-)

    Jag vill också passa på att tipsa om den något äldre romanen ”Rand”, som föregick trilogin. Många har svårt för den, men det är lätt den mest intressanta deckare jag har läst… Jag menar, vem kan säga nej till ett förord på uppochnedvänd, spegelvänd armeniska, skrivet av utomjordingar?

  18. lena kjersen edman

    Kombinera det bästa hos Virginia Woolf ( ”Mot fyren”) med en nyskriven recension av DNs geniale Jonas Thente –
    nu närmar du dig den språkliga virtuositeten i den norska litteraturvetaren Gunnhild Öyehaugs relationsroman/filosofiska roman//nutidsroman.

    Nu kommer den på svenska! (Johanna L skriver om originalboken här ovan)

    Ställ dig OMEDELBUMS i reservationskö på ditt bibliotek för
    VÄNTA, BLINKA.

  19. lena kjersen edman

    Du kommer i romanen
    ”Vänta,blinka”
    att möta (förutom fem intressanta nutidskvinnor och fem nästan lika intressanta nutidsmän)
    dessa och detta:

    Vergilius, Camus, Kafka, Dante, Cervantes, Paul de Man,
    Coppalas ”Lost in translation”,Tarantinos ”Kill Bill”,
    far och son Bush, en kanelbutik, språkspel, identitetslängtan och kanske – kärlek.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida