I Svensk bokhandel #19 skriver bibliotekarien Karin Mossed (som också råkar vara medlem av min bokcirkel, så rara ärtor hymlar jag inte om) om ”Allålderslitteratur”, vilket jag gillar. Överhuvudaget är begreppet ”ungdomsbok” någonting vi ofta diskuterat i min bokcirkel. Vad är det egentligen som gör att en bok blir en ungdomsbok*? Karin skriver i sin krönika:
Några som ändå vågar sig in till bibliotekets barn- och ungdomsavdelning är tre tonårstjejer och jag: Vi ses i vår läsecirkel för att diskutera ”Bryta om” och ”Innan jag dör”. Den ena klassas som ungdomsbok och den andra som vuxenlitteratur, vilket förbryllar oss. Vi begriper inte skillnaden. Är det innehållet, språket eller kanske omfånget? Nej, vi hittar utan problem både fysiskt och litterärt tunnare böcker på vuxenavdelningen. Fast dessa handlar förstås inte om tonåringar så det är nog innehållet som avgör placeringen i såväl bibliotekens som bokhandlarnas hyllor.
Så intressant. Jag har tidigare (här) varit inne på vilken bild man som läsare har av sig själv. Senast handlade det om systersonen som oftast möter böcker med mer bilder och mindre text, som litegrand per automatik ryggar om jag försöker locka med enklare kapitelböcker. Jag har länge och väl brottats med bilden av mig själv som någon som inte läser lyrik. Klart att jag inte väljer lyriksamlingar när jag spontanshoppar då, jag är ju tjejen som inte läser lyrik. Ofta övervinner bilden man har av sig själv nyfikenheten. Min mellanstadielärare kvävde effektivt mitt intresse för historiska romaner, jag blir absolut nollställd, inte ens provocerad faktiskt, när jag ser ett vitpudrat ansikte på omslaget av en bok, s å o i n t r e s s a n t bara. Jag är också en tjej som inte läser historiska romaner.
Hursomhelst tror jag naturligtvis att det här spelar roll när man botaniserar på biblioteket eller i bokhandeln. Om man, som vuxen läsare, blir presenterad en bok bland ungdomsböckerna, kommer detta att vara en ungdomsbok och eftersom man själv är vuxen, ingår man med andra ord inte i målgruppen.
Ni protesterar? Ja, självklart. Allting är ju inte sådär svart eller vitt som jag beskriver det. På topplistorna runtom i världen återfinns ju Stephanie Meyers ungdomsböcker om Edward och Bella, när jag återförenas med gamla gymnasiekompisar på Facebook och jag berättar om Bokhora berättar en majoritet om hur de plöjer Harry Potter (och Stieg Larsson). Det läses ungdomsböcker även i vuxenhem, men varför läses inte fler böcker? Det finns mängder av ”ungdomsböcker” som passar utmärkt i en vuxen bokhylla. För att nämna några:
”Bryta om”, ”Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn”, ”Loranga” (min erfarenhet: 2008 gillar fler vuxna än barn den), krydda gärna med lite Katarina von Bredow, Frida Nilsson och Gunnar Ardelius, ”Hungerspelen”, Scott Westerfeld, ni kan säkert bidra med fler.
Karin berättar om en kupp som hon och medlemmarna i hennes andra bokcirkel har gjort. De placerade ett par barn- och ungdomsböcker bland vuxenböckerna och resultatet blev att böckerna blev utlånade av både ”gråkappor och slipsar”. Så mycket handlar om attityd. Vilken bild vi har av oss själva, vad som är till för oss, vad som är okej för oss. Visst kan man koppla uttrycket ”läsmod” även till modet att välja en ny bokhylla eller till och med avdelning på biblioteket?
Böcker mår utmärkt av att hittas lite varstans på biblioteken, och vuxna läsare växer av allålderslitteratur, avslutar Karin och jag tycker att det är smart sagt och en klok avslutning, så jag stannar där, med uppmaningen att fler än bibliotekarier och lärare ska våga läsa allålderslitteraturen.
* = så här svarar förresten Anderberg Strollo på frågan vad ÄR en ungdomsbok egentligen och läser du själv mycket i den genren? :
Genreindelningar idiotförklarar ofta både läsaren och litteraturen, tycker jag – jag har heller ingen aning om vad en ungdomsbok är. Eller vad en ungdom är – eller hur sjutton det skulle kunna vara någonting homogent? Eller varför man skulle vilja läsa bara om just det skede i livet som man själv befinner sig i? Att läsa är ju så mycket en resa bort från sin egen verklighet.
Läs fortsättningen här.
18 kommentarer
Tja, genrer generellt är ett otyg som sätter föreställningar i våra huvuden som helt kan förstöra både inställning och läsupplevelse. Det är egentligen likadant med omslag och baksidestexter som är skrivna för att tilltala en målgrupp (och skrämma en annan) för böcker som inte blir lästa blir heller inte sågade om det skulle vara fel person som läste. Jag, personligen, försöker att bredda mitt intresse och min läsning genom att utmana mig med saker jag på förhand har lite eller ingen koll på, det borde nog fler göra, oavsett om det handlar om ungdomslitteratur eller historiska romaner. :)
Anderberg Strollos kommentar blir ju litet lustig när man tänker på att svenskar idag mest verkar intresserad av just att läsa om den del av världen de själva befinner sig i och sådant som de lätt kan identifiera. Svenskt, svenskt, svenskt och något litet anglo-amerikanskt kanske… Då är det inte så underligt att man inte vågar sig bort till ungdomshyllan om man är över 20.
hallihallå, jag har nyss tagit mig igenom en rysk 1800talsklassiker och känner för någonting lite mer “blad-vändigt”, gripande, lite spännande, december-passande. TIPS tack! vad som helst utom deckare..
mvh
Hoppas att ni alla i så fall läst Magnus William-Olssons artiklar om bilderböcker och ungdomsromaner i Aftonbladet. Stora genomgångar, där han t. ex skriver:
”Det är bara kommersiella intressen och vårt samhälles auktoritära insisterande på att barn är barn och vuxna vuxna som har intresse av att upprätthålla en särskild ”barnlitteratur” definierad utifrån adressatens ålder.”
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3964838.ab
samt
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3952061.ab
Så sant så…
Men Anna…
Ja, vi bor i Sverige och vi läser därmed mycket svensk (och amerikansk) litteratur, av anledningar som sitter djupare än bara ursprungsland. Men att som du gör, hela tiden hävda att vi svenskar bara vill tillgodogöra oss litteratur som stämmer överens med vår etnicitet är rent ut sagt inte sant. Det finns massor av andra faktorer som spelar in – vill man läsa om skeenden där man själv kan lära sig saker så spelar inte ursprungslandet någon som helst roll. Det gör däremot tillgängligheten och närheten. Hade jag bott i Singapore hade jag förmodligen inte läst en enda svensk författare.
Jag kan ge två färska exempel:
Jag kunde identifiera mig otroligt mycket med huvudpersonen i Hanif Kureishis bok ”Förortens Buddha” därför att jag själv kommer från en familj som kanske inte är så dysfunktionell som i boken, men som ändå får kategoriseras i facket Annorlunda, och för att jag, som kommer från en liten lappländsk by 11 mil utanför finska gränsen, ofta känner mig som invandrare i vår huvudstad, trots att jag har bott här sedan 1995.
”Förortens Buddha” handlar om andra generationens invandrade indier i London.
Boken som vi har valt som nästa läsesalongsbok, är ett annat exempel. Förutom att det är ett väldigt intressant stycke afrikansk historia, så är det för mig en mängd saker i boken som direkt berör. Jag är äldst av tre systrar, dotter till en mor i en systerskara på tre, som i sin tur är född av min mormor som också hade två systrar. Jag skulle ljuga om inte systerskapet är ett ämne som ständigt och jämt är på tapeten i mitt medvetande såväl som i resten av släkten.
”En halv gul sol” handlar om 60-talets Biafra.
Och tänk, ändå kan jag identifiera mig. Jag tror att det är minst lika farligt att snöa in på etnicitet som du har gjort, som att snöa in på svensk och anglosaxisk litteratur. Det handlar om identifiering ja, men inte om den etniska, utan om ämnet som behandlas.
Sus – hela vår sajt är ju full av boktips. Kolla runt här? Om du väljer ”allt” uppe i menyn (alltså uppe till vänster) så får du allt i en lång radda, oberoende av genrer.
Jamenvisst är det lite idiotförklaring över genreindelningen! Jag gillar när bibliotek (för jag tror att det är de oftare än bokhandlarna som gör det – men kanske bara min fördom?) plockar in böcker från ”fel” genre på avdelningarna. Jag vill hitta Tove Janssons muminböcker bland vuxenlitteraturen (också), för att nämna ett bra exempel.
Men att Innan jag dör (som jag för övrigt själv läser för tillfället) skulle vara en vuxenbok har jag inte fattat. Jag lånade den från tonårsavdelningen, och har hela tiden trott att den är en typisk bra och välskriven ungdomsbok, som de flesta vuxna inte tänker på att de skulle kunna gilla, att den bara hittar fram till folk under tjugo och till folk som likt jag själv aldrig slutat läsa ungdomslitteratur, typ.
Hej Ika!
Krönikan inleds med en liten promenad bland mina svärföräldrars böcker. Där återfinns just muminböckerna bland Tove Janssons (och många andra författares) ”vuxenböcker”. Det är finfint, alldeles drömlikt!
Intressant krönika, Jag hoppas dock att böckerna blev utlånade TILL både gråkappor och slipsar, inte AV? För det låter så varmt att jobba i gråkappa. Förlåt mig, jag kunde bara inte låta bli.
Är inte det här samma problematik som att man hyr en film från komedihyllan och så blir man besviken när den inte var tillräckligt rolig. Men om den stått på drama-hyllan hade man tyckt att den var på tok för kul. En författare har väl ett val att inte genre-bestämma sitt verk, men då är det sällan den (boken) hittar några läsare. Dessutom kan det vara svårt för författaren att få ge ut sin bok om den inte är genre-bestämd. För förlagen nischar sig ju också. Jag kan säga att jag inte roas av att läsa böcker där en ung människa (typ 13-18) har huvudrollen. Sen om det är en ungdomsbok eller vuxenbok spelar ingen roll. Men jag undviker ungdomshyllan för att där är större risk att böckerna handlar om just ungdomar. Men det beror ju inte på att jag inte kan identifiera mig med ungdomar, jag älskar deckare men identifierar mig inte som varken polis eller brottsling.
En bok betecknas väl som ungdomsbok när den handlar om ungdomar, är lite mindre komplex och har ett lite mindre perspektiv? Det gör den inte sämre, men det gör den till just en ungdomsbok. Det är väl inte speciellt upprörande?
Ika: både jag och min man (båda 40+) har läst Innan du dör med stor behållning. (Kan iofs bero på att jag inhandlade den på Waterstone’s i London, där den låg bland en massa rekommenderade vuxenböcker. Icke-genre-indelad, alltså. Här i Sverige verkar den hamna rakt i ungdomshögen, både på bibblan och i bokhandeln.)
Paperback lover: Jag säger bara Räddaren i nöden! Den var inte avsedd som ungdomsbok när den skrevs, men har kommit att definieras som det av någon anledning. (Tror inte begreppet ungdomsbok existerade när den kom ut.) Handlar om en tonåring, men är ju fantastisk läsning också för vuxna!
Ellinor : Jag håller inte med om den åsikten. Ibland är det så, klart och tydligt en barn/ungdomsbok, men sen finns det många exempel där det egentligen inte går att säga vad som är specifikt ungdomligt. Boken skulle lika gärna kunna vara vuxen. I perspektiv, komplexitet, och huvudpersoner. Se alla de exempel som JoK räknar upp. Jag kan lägga till ett par jag läst i höst, ”Poker mongo” och ”Tu man hand”. Och varför inte ”Prep / I en klass för sig” med. Den tycker mina elever är en definitiv ungdomsbok, men den är klassad som vuxen. Alla dessa skulle lika gärna kunna stå på en vuxenhylla som en ungdomshylla.
Johanna Ö:
Jo, jag vet att jag tjatar… Men det är delvis mitt jobb och dessutom är det ju tyvärr ett statistiskt faktum att det ges ut och säljs mindre och mindre av allt som inte är svenskt eller engelskspråkigt. Jag tycker inte alls att man ska snöa in på etnicitet, men jag tror helt enkelt att folk ofta har svårt att se bortom sin egen horisont – eller det de tror är den egna horisonten – just för att de tror att det inte går att identifiera sig med något därbortom. Och att det är därför som många aldrig skulle komma på tanken att plocka en bok från en barn- eller ungdomsbokhylla. Vilket är dumt. Man kan identifiera sig med annat än det man först tror. Vilket du har gjort.
Det är verkligen mysko ibland med ungdomslitteraturen: vissa böcker som man tycker skulle passa perfekt för ungdomar hamnar på vuxenhyllan, annat som borde passa perfekt för vuxna hamnar på ungdomshyllan. Och så finns de där böckerna som kommer i två utgåvor, med ett ”vuxnare” omslag för de som inte vill visa att de läser ungdomsböcker. Det är nästan komiskt, som om man inte vill stå för sin läsning och vad man gillar.
Fast det stora problemet är väl att man inte har tid att läsa allt man vill…
Förresten så måste jag bara säga att en av de stora fördelarna med ungdomslitteratur är att den oftare är mer rakt på sak (det är i alla fall mitt intryck). En ”vuxenroman” om ett specifikt ämne tenderar att linda in det mer, kanske för att författarna är litet rädda för att vara övertydliga. Men i ungdomsböcker är det gärna pang på rödbetan. Vill man skriva om utseendefixering så gör man det och så döper man boken till ”Ful”. Det kan kännas ganska befriande.
Anna: en annan fördel med ungdomslitteratur, som har att göra med vuxenlitteraturens inlindande är att man ofta slipper pompöst språk som trasslar in sig i sin egen svans. Apropå Westerfeld läser jag ”Parasit” just nu och jag gillar det raka språket. Ska ta mig an fler Westerfeld efter jul.
Vidare är jag mer intresserad av hur man förändrar en verklighet än att konstatera hur den ser ut (den delen går ju inte att komma ifrån förstås), med det menar jag: hur kan man få läsarna att vidga sina vyer, för ja, jag ser absolut en poäng i det och ja, jag vet att t.ex. vi på Bokhora har en roll i det, och t.ex. det som du kallar ditt ”tjatande” har viss betydelse för hur jag valt böcker i höst. Även om jag, precis som du konstaterar, inte hinner läsa allt, har jag författare från Sydamerika och Afrika i min bokhylla, redo att läsas, ”jag ska bara” läsa ”Fjortonde bruden”, Cornelia Funke och Joyce Carol Oates först. Så, hur når vi fler och, apropå Malin Ullgrens text i DN i förra veckan, tycker du att exempelvis morgontidningarna har någon roll i det? Bibliotekarierna? Bokhandlarna? (jag tycker ja på alla tre).
Avslutningsvis, apropå det du säger i den intervju Caroline gjorde med dig förra hösten, är det ju väldigt synd att inte fler barn- och ungdomsböcker från andra världsdelar ges ut i Sverige. Här tänker jag särskilt på mina elever, varav 12 av 13 har rötter i andra världsdelar än Europa och vars föräldrars kultur lever väldigt starkt i hemmen, men som i skolan möter en något mildare svensk/västerländsk, vem ska de identifiera sig med? Framförallt för deras skull, är jag alltid öppen på åtminstone utomeuropeiska barnböcker.
Jag läser ju mkt barn & ungdom i tjänsten, men det är ytterst sällan jag läser en ungdomsbok på fritiden. De böcker jag verkligen gillar för min egen brukar antingen ha ett stort mått av allmängiltighet (vilket all stor litteratur har, tex Tove Jansson) eller vara exceptionellt bra skrivna (då är det inte säkert att kidsen gillar dem så mkt eftersom berättarstruktur mm inte tilltalar dem- de blir ungdomsböcker för vuxna). Men utöver det är det helt enkelt så att de som berörde, upprörde och rörde om i tonåren inte engagerar och utmanar mig nu.
Beträffande vikten av vidare horisonter så håller jag med. Där har skolan ett stort ansvar. Man måste träna unga människor i att ta in och respektera olika perspektiv, det är inte minst viktigt ur demokratisk- och rättvisesynpunkt. Men för att nå eleverna måste man satsa på lärarna.
Jag har precis läst Maria Küchens Sång till en fjäril och är beredd att ändra min inställning till ”ungdomsböcker”. Den var superbra. Men det som slog mig är att jag antagligen hade uppskattat den hundra gånger mer om jag läste den när jag gick i 9:an (15 år sedan). För femton år sedan hade den chockat och upprört mig, precis som asalun skriver, nu var det mest de igenkännande känslorna från den tiden som gjorde sig påminda.