”Alle har eit sultent hjerte” – Bjørn Sortland

Jag har läst en av mina sk norska deckare igen. Fast ”Alle har eit sultent hjerte” av Bjørn Sortland är ingen deckare. Bara norsk.
Det är en liten kortroman i 67 kapitel, om en road trip över fjället till Oslo som Ina, 16, gör tillsammans med Erik, några år äldre. De åker i hans röda Volvo, där man kan lyssna på Springsteen på stereon. De känner inte varandra så bra, men Ina vaknar varje morgon med ett tryck över bröstet. På grund av en fest för sju veckor sen då bara hon och Erik var vakna i gryningen. Och de råkade ligga med varandra. Och sen dess så vet hon ju vad det är för fel på henne. (Inte influensa. Inte magsjuka.) Hon vågar bara inte kolla. Han är tillsammans med Katrine. (Mycket snygg.) Och de är ju så unga, allihop.
Allt är komplicerat.

Absolut prosagehör är veckans bästa uttryck för mig. Enquist har det, Sortland har det. Men varför är den här boken så kort?!! 67 kapitel eller 115 sidor. Man läser dem i ett nafs. När de är slut vill jag att det ska börja på riktigt. ”Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn” var mer fullmatad, en huvudrätt. ”Eit sultent hjerte” är som en naggande god liten aptitretare. Inte lika gripande, behövs inga näsdukar, men allt annat är lika bra. Förutom att det är för kort då. Faktiskt. Hoppas ändå att någon duktig håller på att översätta till svenska, förhoppningsvis just n-u.