”Allt som återstår” – Elin Boardy

Någon – jag tror att det var Jessika Gedin – har kallat Elin Boardys debutroman ”Allt som återstår” ”vadmalslitteratur”. Det är en träffande beskrivning; helt klart vilar en vadmalsgrå aura av klistrig gröt, regntunga skyar, vardagstristess och hårt arbete över Boardys berättelse om Emma och hennes tillvaro på bohusländska Orust i början av förra seklet. Det vardagsnära, triviala höjs upp och blir, mycket tack vare den förtjusande lätthet som präglar Boardys prosa, en del av något större. Ett helt liv i ett par graviditetsömma fötter och två arbetsmärkta händer. Det är en berättelse som tar tid och bör läsas långsamt. Ingen bladvändare direkt, faktiskt lite långtråkig mellan varven, men det är en långtråkighet som är symbolisk för romanens innehåll. En fingervisning om att Elin Boardy kan en hel del om det där med form och innehåll.

Jag har ju tidigare i år beklagat mig över den likriktning jag upplever mig se inom ung svensk prosa. Skrivarkursprosan: vurmen för det fragmentariska, episodartade, kortfattade, hysteriskt samtida. Med den debatten i bakhuvudet är det trevliga att konstatera att Boardy (född 1979) debuterar med vad jag skulle betrakta som en roman-roman. Visserligen tar intrigen avstamp i Boardys eget släktträd, men utförandet är i roman-romanens anda. Att förlägga handlingen till ett svunnet sekel och skriva in sig i en litterär tradition som andas såväl Moa Martinson som Christine Falkenland känns – ursäkta åttiotalsvokabuläret – fräscht. Jag har redan varit inne på språkbehandlingen, den där förtjusande lättheten, och så här kan det låta:

Detta ljus som silas genom molnen i strålknippen.
Detta ljus som färgar havet silvervitt och blankt.
Detta ljus, från himlen där ovan!

Hon måste se bort från den lysande gyllene pölen där strålarna träffar vattenytan. Dröjer hon med blicken ska hon bländas, den ljusa punkten brännas fast för hennes blick.

Hänförelsen mitt bland den grötkletiga räckan av vardagar är för mig den stora behållningen med ”Allt som återstår”. Språket är genomgående fint; möjligen är antalet meningar som börjar med ”att” lite överrepresenterade men hey, det är ett stiligt grepp, jag är själv väldigt förtjust i det – även om effekten kanske avtar en smula efter den femtioelfte ”att”-konstruktionen.

Det är också ett rörande kvinnoporträtt: denna unga kvinna som ihärdigt, dag ut och dag in, axlar vardagsslitet medan syskonen söker sig till Amerika för att jaga drömmar. En ömsint kärleksförklaring till alla svunna generationers kvinnor som vågade vardag och i sin iver att göra rätt för sig tappade bort sig själva någonstans på vägen. Emmas livsöde berör och engagerar – notoriskt lättsuggererad som jag är blir hennes slit och vardagsglimmer min angelägenhet. Och förbannad blir man, över all denna kvinnokraft som tas för given. När jag läser ”Allt som återstår” är jag glad över att vi lever i en annan tidsepok, men frågan är om vi kommit särskilt långt, om inte Emmas vardag – minus mjölkning och stärkta klänningar – är en realitet för många svenska kvinnor?

”Allt som återstår” kommer – välförtjänt – att bli en av höstens mest omtalade debuter. Läs!