Älsk-ling-ar

Böckerna här på bilden, mmmm, books!! Sista tiden har jag läst massa barn och ungdoms, och jag har hittat flera som är bra, och så har jag hittat en del som är fantastiska. Dessa fyra hör till de sistnämnda. GUD, SÅ BRA BÖCKER.

Mikael Engströms ”Isdraken” igår och ”Dogge” idag. Som i ett rus. Tyvärr har jag inga fler Mikael Engström-böcker hemma på lager här nu, så vad ska jag läsa imorgon? Livet känns genast mycket svårare.
Båda två utspelar sig i Solna, kring blåa husen i Hagalund. I ”Dogge” är det han och kompisen Larsa som försöker undvika att bli spöade av ett gäng från Tottvägen, tämjer hundar, kämpar för att se ett par riktigt snygga och nakna bröst live, plockar svamp som ska göra folk till nykterister, och fiskar fräscha Saltsjö-gäddor.
I ”Isdraken” så handlar det om Mik. Hans pappa super och super. Så mycket att Mik och storebrorsan Tony blir omhändertagna och ska få fosterhemsplacering. Mik skickas först upp till sin faster Lena i Storselet, mitt i den norrländska vintern.
Båda böckerna är som kompletta, fina små världar. Jag faller totalt pladask för Mik och Dogge. Deras kompisar och släktingar, humor, lyckor och olyckor. Det är så himla bra. Mik är ju ett problem, ett alkobarn, från Blåkulla. Misär. Men det blir aldrig den jobbiga diskbänksrealismen där man blir nedslagen och deprimerad och ser allt i grått. Man hejar som tusan på Mik och man blir ledsen och frustrerad, och sen får man mitt i allt skratta och lättas upp. Det är så bra balans.
Och båda de här, i ålder kan man väl säga att det är för mellanstadiet, men! Lyssna nu. Cross-over. Tex finns det klara ”Hummelhonungs”-inslag i ”Isdraken”. Så jag tycker alla åldrar ska försöka sig på Mikael Engström. Ni kommer att bli helt varma och glada, jag vet det. Här hittar man några av de allra finaste karaktärerna på länge.
De här hamnar på min topplista över årets bästa tillsammans med Norén och von Zweigbergk. Jajamensan.

”Jinx” av Margaret Wild. En bok om Jen, sjutton, som bor i Australien. Även om Jens mamma, utvecklingsstörda lillasyster Grace, hennes pappa som lämnat familjen, och om Jens pojkvän Charlie. Alla röster kommer till tals i den här prosalyriken. Dikt, alltså, men INTE svårt. Det är en berättelse som suger in en, och man läser och glider över sidorna, fort och lätt. Men man vill stanna upp ofta, för att det är så fint och rätt. Och det är så allmänt. Tex Jen som längtar efter kärlek, hennes mamma som längtar efter kärlek. De känner precis likadant, men det tror de ju inte på var sitt håll, skilda åt av flera år. Sorg, glädje, kamp, hämnd. Jag blir så imponerad av hur mycket som kan sägas, styckena är korta, boken är bara 216 sidor lång, men jag vet att jag kommer att minnas den länge. Tidlös och ålderslös den med.

”Spegelsken” av Cecilia Hansson och Dennis Eriksson. Ännu kortare och luftigare än ”Jinx”, och ännu ett bevis på hur mycket som kan sägas på litet utrymme. Cecilia Hansson har skrivit om tiden precis innan skolavslutningen i 9:an, och önskan att vara normal. Eller nej, snarare önskan att vara accepterad fastän man inte är normal. Hon har fel kläder, gillar fel saker, och hon är kär i en av tjejerna i klassen. Det blir en skoningslös behandling för det. Så jobbigt att läsa om, så glad att jag inte längre går i högstadiet, så skönt att veta att det blir bättre sen. På den här sidan med facit i hand. Också en bok att kunna sticka i handen på någon som är mitt i det nu, och desperat behöver få höra det. Det blir bättre sen. Det här är ett bevis.
Dennis Erikssons bilder visar perfekt 80-tal. Date, Lacoste, permanentat hår, sportbagar, Bagheera-overaller. Extrastark nostalgi för mig för det är i Luleå. På Örnäset. Inte min högstadieskola, men ändå precis min högstadieskola. Och din.

Jag gör en kort sammanfattning av de viktigaste punkterna nu.
1) De passar för alla. Man hittar dem på barn eller ungdomsavdelningen, men de är tidlösa.
2) LÄS. Ni kommer att uppskatta.