”At Risk” – Patricia Cornwell
Den går fort att läsa, och det tunna pocketformatet (drygt 200 sidor) gör att man med lätthet kan hålla boken med en hand – idealiskt för matlagning, barnpassning eller kattklappning. Där har ni de enda två anledningarna att läsa Patricia Cornwells ”At Risk”, den första romanen – jag använder här ordet ”roman” i en väldigt vid bemärkelse – i en tilltänkt serie om en modellsnygg, jättehyvens manlig polis i begagnade märkeskläder och en lika modellsnygg fast inte så hyvens kvinnlig distriktåklagare i nya märkeskläder. Masochism är en möjlig tredje anledning. Finner du ett perverst nöje i att reta upp dig på dåligt språk, platt gestaltning och karaktärer så nyanslöst svartvita att man bara vill tvångsmata den skyldiga författaren med Dennis Lehanes allt annat än lättavlästa moraliska kompass tills hon a) inser att hon skrivit med arslet de senaste fem åren varpå hon b) bryter ihop av insikten att den amerikanska deckaren 2008 inte har något som helst gemensamt med hennes fesljumma, slarvigt skrivna pekoral? Ja, i så fall kanske detta är något för dig. I övrigt: undvik! Ingen, och då menar jag verkligen INGEN, som försörjer sig på sitt skrivande borde komma undan med att beskriva en person som ”ful och fet”. Seriöst Patricia, du tjänar miljoner så fort du knäpper på datorn, är det verkligen för mycket begärt att du ska känna till grunderna i ”show, don’t tell”-skolan?
Ännu otäckare än det undermåliga språket är den hätskhet som genomsyrar varje sida. Vår fagre hjälte motarbetas, liksom 00-talets paranoida Kay Scarpetta, av alla; hans väg är den enda rättmätiga, dödsskjutningar av misstänkta är den ultimata rättvisan och alla som inte står på hans sida är per automatisk genomonda – och påfallande ofta fula. Den bitterhet och konservatism som fått mig att sparka bakut mot sena Scarpettaromaner som ”Trace” och ”Book of the Dead” är här mer påtaglig än någonsin. Parat med en trubbig, totalt onyanserad människosyn signerad en bitter författare som skriver med arslet kan det inte bli något annat än katastrof. Bemöda er inte med det här när det finns så mycket annan läsvärd spänningslitteratur. Litteratur över huvud taget, för den delen.
Låter jag för hård? Det är graviditetshormonerna besvikelsen som talar. Jag vet ju att Patricia Cornwell kan leverera isande bladvändarspänning som, i sina bästa stunder, nästan tangerar ”När lammen tystnar” i ruggighetsfaktor. (Jag säger bara Temple Gault, eller vad säger du mellan-Jo?) Eller är det dags att en gång för alla byta tempus, acceptera att Cornwell aldrig mer kommer att nå upp till svunna tider? Svackan som började med ”Blow Fly” har pågått så länge att det börjar bli tal om ett konstant lågvattenmärke. Frågan är om inte ”At Risk” är den lägsta bland de låga, för faktum är att den lyckas med det omöjliga: jag börjar nästan sakna Scarpetta med posse. Ja, till och med Pete Marino, som i de senaste Scarpettaböckerna gått från hetlevdrad buffel till fullblodspsykopat, en förvandling så total och okarakteristisk för hans tidigare jag att man undrar om Cornwell glömt sitt 90-tal. Kom tillbaka, Scarpetta och kompani, allt är (nästan) förlåtet!
”At Risk” fick förra året en uppföljare, ”The Front”, som nu finns i pocket. Liten FYI för eventuella masochister där ute.
Alla
underbar sågning! o bekräftar att jag gör rätt i att lämna henne därhän tills hon bevisar att hon presterar nått värt att läsa
”värt att läsa igen” skulle det ju varit, lite för snabbt avtryckarfinger
Det stärker mig i min övertygelse om att Cornwell bara är att lägga åt sidan. Vad ska jag göra med de senare som jag köpt ba’f'att och inte har läst – slänga eller ge till Myrorna?
Se det var ord och inga visor! Sorgligt att en författare som skrivit så spännande böcker har förfallit så.Själv har jag fått obehagliga rysningar av
Scarpettas vapengalning till systerdotter i de senare böckerna.Snudd på fascistvarning!
Maria: Du gör helt rätt, men frågan är om jag klarar av att hålla mig borta från Scarpetta. Trots allt vill man ju själv avgöra om det skett någon drastisk kvalitetsförbättring…
Malinka: Spara för all del 90-talsböckerna, men de andra kan du gott skicka till Myrorna.
Agneta: Ja, hu, Lucy har blivit riktigt obehaglig i de senaste böckerna. Det är som om Cornwell glömt bort sina karaktärer, alternativt tröttnat så rejält på dem att hon gör dem så osympatiska hon bara kan. Ytterst märkligt. En teori är att Cornwell brände ut sig/blev småknäpp efter att hennes ”revolutionerande” Jack the Ripper-bok blev unisont sågad av alla Ripperexperter. Det stämmer tidsmässigt iaf.
Jaha, ska jag vara masochist eller göra slut med Cornwell? Suck, nej jag kan nog inte lämna henne riktigt än. Jag är rädd att hon skickar Lucy på mig.
Det här låter nästan så katastrofalt dåligt att det kan vara intressant att läsa, som studie av undermålig litteratur förstås.
Graviditetshormoner? Har jag missat något? Grattis iaf!
Jag kan bara hålla med. Inte för att jag har läst At Risk, tack för varningen, men för att hon verkligen tappade allt med Blowfly. Jag har ändå envisats med att läsa de senaste Scarpetta-böckerna och blivit alltmer besviken. Mariano var ju en hyvens kille och nu är han bara konstig (fast det är klart, går han inte på anabola?). Särskilt skrämmande är de ju inte heller tyvärr. Jag måste sluta läsa dem. Eller åtminstone sluta köpa dem.
Denna lånade jag iaf på bibliotek, så jag behöver inte gräma mig över att ha kastat pengarna i sjön. :) Bibloläsning funkar ju, för nog finns det något lite pervest njutbart i denna hatkärleksläsning…
Hoppsan, det var inte nådigt. Men den där läste jag för ett par år sen, och minns den inte som så dålig. Trots, märk väl, att jag ledsnat på Scarpetta -böckerna för flera år sen. Jag blev tvärtom lite förhoppningsfull av At risk, tänkte att hon kanske kunde få en nytändning med nytt persongalleri och så.
Hej!
Surfar in på er site för första gången pga en replik i vår dagstidning och läser en sågning av Patricia Cornwell! Tröttnade på henne för ett par år sedan men trodde jag var ensam om det. Men alla ni som har sug efter spänning, har ni provat Karin Slaughter? Hon kan få nackhåren att resa sig och hålla den tröttaste vaken! Hennes anrättningar innehåller ett frånskilt par vars vägar ständigt korsas, han polis, hon obducent och barnläkare (det är en liten stad så hon har två halvtider) plus bra historier.
Henrik, jag har läst flera av Karin Slaughters Sara Linton-böcker och gillat det jag läst. Helt klart ett bra alternativ för oss som tröttnat på Cornwell. Av de böcker jag läst hittills gillar jag nog ”Kisscut” bäst. Genuint ruggig och nästan helt omöjlig att lägga ifrån sig.
Tess Gerritsen och Kathy Reichs (vars Tempe Brennanböcker står till grund för TV-serien Bones – om än väääldigt löst – t ex är Reichs Tempe Brennan i medelåldern…) är två andra bra Cornwell-alternativ om man är svag för amerikanska deckare med obducenter/rättsläkare i huvudrollerna.