”Babbeldrottningen” – Meg Cabot

För några veckor sedan klämde Johanna L ett par Meg Cabot-böcker och blev glatt överraskad. Det var med hennes rekommendation i bakhuvudet som jag plockade åt mig Cabots första roman för vuxna, ”Babbeldrottningen”, i pocketstället, och efter att ha tillbringat ett par trevliga timmar med Lizzie, Cabots pratglada hjältinna, kan jag bara hålla med: Meg Cabot är en liten pärla i chicklitgenren. It ain’t rocket science, eller ens God Litteratur, men välskrivet, kvickt och kul. Precis vad jag behövde för att få tiden att gå i baksätet på väg hem från min Norrlandsturné.

Handlingen i kort: Lizzie Nichols, Typ A-hjältinna inom chicklitgenren – rolig, impulsiv och benägen att trampa i klaveret på ett charmigt sätt, befinner sig på sin första utlandsvistelse. I London, närmare bestämt, där hennes pojkvän Andrew bor. Ja, strikt taget har de bara träffats en enda kväll, och det var flera månader och femton kilo sedan, men han är hennes livs kärlek, det är hon övertygad om. När drömprinsen visar sig vara en knöl i röd paljettbeströdd skinnjacka hoppar hon på första bästa tåg till Frankrike, där hennes bästa kompis tillbringar sommaren på ett slott. (Europeiska slott verkar vara något av Cabots signum – jfr ”En prinsessas dagbok”-böckerna, som jag i och för sig bara är förtrogen med genom filmerna.) På tåget träffar hon en snygg och sympatisk främling som hon lättar sitt hjärta för. Inte en hemlighet undlåter att passera hennes läppar efter ett par glas vin i restaurangbistron, här snackar vi terapisession, främlingar på tåg-style. När det är dags att kliva av tåget visar det sig a) att den snygge främlingen ska åt samma håll, b) att han är son till en fransk godsägare och c) att familjens slott – oops! – är samma slott som Lizzie valt som tillflyktsort. Ingen främling särskilt länge till, med andra ord. Lizzies stora käft har förföljt henne hela vägen till Frankrike!

Intrigmässigt påminner ”Babbeldrottningen” en hel del om Sophie Kinsellas ”Mina hemligheter”. Ramberättelserna – ung, charmig tjej med tendens att yppa hemligheter för främlingar på diverse färdmedel råkar avslöja för mycket för fel person, eller kanske rätt? – är förvillande lika, men Cabots berättelse är bättre utförd, med en charm och berättarglädje som smittar av sig på läsaren. När jag läser chicklit letar jag främst efter två saker: flyt i språket och en sympatisk hjältinna. I ”Babbeldrottningen” får man båda, plus skönt verklighetsfrånvända miljöer och massor med champagne, glamour och snygga vintageklänningar man blir sugen på att äga. Ypperlig strandläsning, och om du liksom jag gillar detta har jag goda nyheter: ”Babbeldrottningen” är första boken i en serie om Lizzie Nichols. Idag finns tre böcker utgivna på engelska, och eftersom min abibliofobi (se abibliophobia, ”fear of running out of things to read”, slår gärna till på bilsemestrar) är allomfattande och ofta uttrycker sig i längtan efter rolig och lättsmält billitt har jag redan klickat hem fortsättningen, ”Queen of Babble in the Big City”. För att inte Lizzie skulle få det tråkigt i bokpaketet klickade jag även hem första delen i Heather Wells-serien, ”Size 12 Is Not Fat”. Någon som läst?

PS: Ja, YTTERLIGARE ett chicklittigt omslag med – ta da! – kvinnoben. Suck. Vad ÄR dealen med kvinnoanpassad litteratur och släta, oändligt långa ben på omslagsbilden? Sluta, snälla, jag blir förbannad. Det här kan bli ett uppror, banderoller kan komma att tillverkas, demonstrationer ligger på planeringsstadiet. Ropen skall skalla – benfria bokomslag för alla!