Barnböcker i stora lass

My gawd vad mycket barnböcker jag har läst på sistone. Typ enkla kapitelböcker som är perfekta för barn i 9-årsåldern (exakt den ålder mina elever är i). Läströtthet botas inte med hjälp av hetsläsning av barnböcker, men det är skönt att känna att man har läst ut en bok, att man faktiskt avslutar någonting och en typisk kapitelbok ur hcf-hyllan snittas på maximalt en timme. Man hinner läsa ett par stycken på en dag.

När jag var med mina elever på Rinkebys bibliotek och snokade häromveckan hittade jag Katarina Kieris ”Klart som korvspad, Astrakan” som handlar om Astrakan som är sju år och som plötsligt finner sig själv intrasslad i en ganska krånglig lögn. Mängder av igenkänningsfaktorer och en perfekt bok för vardagsnära boksamtal. Jag förväxlade Katarina Kieri med Katrine Kielos först och jag tänkte Jaså! Skriver hon barnböcker nu för tiden? Alla skriver barnböcker nu för tiden. De tror visst att det är lätt som en plätt! Jag blev imponerad, måste jag erkänna. Sedan ramlade poletten ner och jag förstod att författaren var den där Katarina Kieri som Johanna Lindbäck så ofta talar så varmt om. Jag gillar ”Klart som korvspad, Astrakan” mycket. Den är mitt första julklappstips till alla 7-9-åringar (förutom de som är riktiga raketläsare, för de kommer att läsa ut Astrakan redan på juldagsförmiddagen och då behöver de kanske lite mer text att bita i, Kieris bok är tänkt som en slags första kapitelbok att läsa på egen hand – bra språk är det som extra bonus!). Av inläggets tre böcker är dessutom Kieris bok den minst flamsiga, om man är ute efter böcker som satsar på igenkänning och inte tokigheter.

Nästa bok jag läste gick rackarns fort. ”Strumpmannen” av Dan och Lotta Höjer. Den handlar om Sigge, som är deppig för att han har tvingats flytta från sin bästis. Sigge är så ensam och ledsen att han tänker tillbringa hela sommaren inomhus. Han börjar läsa sin morfar stålmannen-tidningar och längst ner i tidningskofferten heter Sigge ett par illaluktande strumpor, som han känner värsta längtet efter att ta på sig. När Sigge sätter på sig strumporna blir han Strumpmannen – de små problemens räddare. ”Strumpmannen” är riktigt skojig. Det tyckte både jag och testpanelen (13 9-åringar). Sällan har vuxna och barn likadan humor, åtminstone upplever jag att det är så. Jag har exempelvis inte fått någon grupp att gilla Barbro Lindgrens Loranga-böcker, hur mycket entusiasm jag än lagt in i läsningen. Dan och Lotta Höjer skriver om bajsnödiga gubbar och det är ett sådant enkelt knep: barnen vrider sig av fnissattacker. Faktiskt mycket mer än när tjocka ungar försöker stänga in tigrar i garaget. Jag tror att det handlar om referenser. Vissa saker går liksom ungarna förbi, även om man faktiskt inte behöver greppa allt. Det är väl det omläsning är till för, menar jag? De böcker jag faktiskt har läst om har jag alltid sett något annat eller åtminstone någonting mer i.

Sista boken för ikväll är Sune-författarna Anders Jacobssons och Sören Olssons ”Galna gatan”. När jag var liten läste jag alla Sune-böcker som hann komma ut innan jag blev för gammal för att gilla tjejtjusare på lågstadiet, men då läste jag trettioåtta Bert-böcker istället. Sedan vet jag att författarna skrev några andra böcker om tjejer och andra ungar, men då var jag för gammal och då tyckte jag dessutom att Bert-böckerna var lite fjuniga. De handlade lite för mycket om morgonstånd och lite för lite om det som jag var intresserad av då (true love), Men ”Galna gatan” är faktiskt riktigt skoj. Även om inledningen känns evighetslång och det tar halva boken innan huvudpersonen Alva fått berätta om allting hon vill och resten av historien inte är sådär jättespännande. Jag gillar språket, jag gillar vardagsreferenserna, jag gillar enkelheten.

Tre braiga barnböcker på en och samma kväll. Om vuxna läsare vill pausa med en barnbok mellan tegelstenarna rekommenderar jag ”Strumpmannen”, som är mest åldersfristående..