Bebistjafs

Jag har dunkat in böcker den gångna helgen. Det där med läslust går ju i perioder och jag var inne i en svacka som jag faktiskt tror jag håller Helena von Zweigbergk skyldig för att jag tog mig ur, hurra! Så nu läser jag för glatta livet igen.

I lördags läste jag bland annat ”Vi i villa” av vår nya pseudonymkompis Hans Koppel. På något sätt tror jag inte han når lika oanade spekulationshöjder som 2007 års Tim Davys, och det är faktiskt lite synonymt för hela boken, allt det där är ju redan gjort. Fast mer ordentligt.

För om man kan kalla Mons Kallentofts hjälte i ”Frisk, fräsch och spontan” för en liten Batemanwannabe (Svensson Psycho tror jag var de exakta orden jag använde) så kan man kalla mannen i ”Vi i Villa” för en bebis-Bateman. Om det värsta man kan göra när man råkar ut för radhustristessen är att kasta bajs på grannens garageuppfart så har man problem. Jag är mycket för att göra saker och ting ordentligt. Kom igen, stycka grannfrun, lägg henne i frysen och servera ihop med en balsamicoreduktion på nästa lördagssammankomst så kan vi snacka radhustristess med stora bokstäver.

Det kändes fjuttigt.

Men precis som Jessica skriver i sin recension av boken, historien engagerar ändå, jag tror det är för att känslan man får av boken är att man är lite, lite bättre än dem ändå. Det stämmer naturligtvis inte men känslor man får, är känslor man får och svåra att göra något åt.