”Blixthalka” – Erik Helmersson

blixt-13018348_o_1.jpgFolk som inte har så stor koll på bokhora brukar ofta tro att vi är en bokcirkel, dvs att vi läser samma bok och diskuterar den. Tyvärr blir det ju inte ofta cirkel för oss, men nu har jag och mellan-Joh läst samma för en gångs skull. ”Blixthalka” av Erik Helmersson.

Handlingen går ut på att Lotta just gjort slut med sin sambo, och ringer sin bästa kompis Erik. Hon vill resa bort ett tag, och hon vill ha Erik med sig. Han är på om han får åka till Island. Han har aldrig där, men han är övertygad om att Island kommer att vara Platsen för honom. Han och Island kommer att klicka. Lotta hade hellre tänkt sig lite sol, pool och drinkar, men hon går med på Island. Erik lånar en astung komplett fransk guide-bibel om stället, och de flyger dit. Väl där hyr de en bil för att åka runt hela ön under en vecka och titta på alla vidunderligt vackra platser, inte åka ner i ett stup, och förhoppningsvis fortsätta vara vänner genom hela resan.

Stora Joh: För en gångs skull i en sån här ”komma över sin kille genom en resa”-berättelse är huvudpersonerna inte tjugotre år, och det är så himla skönt. Erik och Lotta är trettiosex, trettiosju, och de är båda hyfsat etablerade. Jobb, karriär, lite självsäkerhet och insikt. Lite, iallafall.

Mellan Joh: Jag gillar också det draget att låta paret vara lite äldre. Fint att se att kärleksproblematiken kan kvarstå i 10 år till. Det gläder en liten cyniker. Men stereotypt att det alltid är kärlek mellan klassens snyggaste och nörden som inte fått ligga tycker jag.

Stora Joh: Ja, varför, alltid just det? Jag kan se tjusningen i det, och igenkänningen, men… så ofta precis just den här vinkeln. Fast jag gillar ändå att fokus ligger på hur deras relation växt fram, hur de levt och blivit så här, under tiden de tar sig runt ön. (Och hur störig Lotta är, och hur förnuftig Erik är. Jag vet då vem jag sympatiserar med av dem.) Mycket prat och bilkörning alltså. Det här är verkligen en bok där det inte är så mycket action.

Mellan Joh: Avsaknaden av action borde ju innebära ett plus i min bok men det blir ändå inte någon omedelbar kärlek, inte heller vid omläsningen fastnar jag.

Stora Joh: Jag gillar, och framförallt för att jag känner igen Eriks fascination för Island. Jag har inte varit där, men jag tror att jag skulle gilla det. Island är ett stort plus i den här boken, och den tredje huvudpersonen.

Mellan Joh: Men det blir ju så tröttsamt! Med naturen. Hello, vill ha kärlek och bekymmer, inte natursköna omgivningar och turistbroschyrer.

Stora Joh: Jag får ju lust att hoppa på första bästa plan och göra precis samma resa som de. Men jag skulle inte hyra en liten Yaris som de gör, utan satsa på en rejäl jeep. Hjälp för att köra där på snö och is ovanför stup och o-räckade vägar. Men tänk på symboliken, där sitter de i sin lilla bil och blir irriterade på varandra, samtidigt som de ska ta sig fram i det nyckfulla och farliga isländska landskapet. Mitt i allt kan man köra av vägen, kana nerför ett stup, krascha och dö.

Mellan Joh: Island är ändå väldigt bra beskrivet tycker jag trots att jag får en ganska kraftig OD. Jag har varit där och åkt runt rätt mycket på ön, naturen och omgivningarna är bra beskrivna. Man får bra inre bilder, rätt bilder, av texten.

Stora Joh: Dialogen och samtalen mellan Erik och Lotta känns trovärdiga och bra också. Allt som allt, hyfsat bra. Första läsningen tyckte jag bättre, men nu när jag bläddrade igenom igen så blev det ”hyfsat”.

Mellan Joh: Ja, han hittar rätt ton dem emellan. Man börjar ju fundera på hur många av de här replikerna som har uttalats IRL. Jag hejar på Lotta faktiskt. Hon är så trasigt destruktiv men det är ändå hennes liv jag skulle välja om jag blev tvungen. Trots att jag är en carebear som brukar hålla på mesarna så fattar jag inte någon sympati för Erik.

Stora Joh : Jag börjar också fundera, författaren heter Erik och huvudpersonen heter Erik. Varför gör han så? Vad vill han med det?

Mellan Joh: Ja, vad är dealen, ska det föreställa vara sant? Är inte också det greppet lite uttjatat? Jag tycker nog ändå mjaa. Inte mer än tre glädjeflickor av de fem som finns att tillgå.

Dela: Facebook  Twitter 
Skrivet av

Johanna Lindbäck

Jag kommer från Luleå men har bott i Stockholm sen 1999. Förutom att läsa massa böcker så skriver jag ungdomsböcker själv också (på Rabén&Sjögren). Du kan läsa mer om mitt skrivande och allt sånt här. Sen är jag även lärare i svenska och engelska på en gymnasieskola i Nacka utanför Stockholm.
Läs alla inlägg av
Johanna Lindbäck

6 kommentarer till ”Blixthalka” – Erik Helmersson

  1. Kärleksproblematiken är densamma hela livet tror jag… Kanske blir den bara värre i och med att fler personer blandas in (barn).

  2. Roligt med en sådan här bokdiskussion emellanåt!

  3. Mellan Joh är helt klart mer inne på min linje. Jag förstår dock inte att ni ser någon som helst trovärdighet i dialogen som snällt sagt är klyschig, krystad och allmänt pinsam.

  4. Tobias: Jag såg att SvD också hade den invändningen fast jag håller ändå på att det känns trovärdigt med tanke på de personer de framställs som. Sedan om det pinsamt och klyschigt är väl en annan sak. Jag tycker att det är sådär de borde prata helt enkelt.

  5. Ja, pinsamma karaktärer är väl en sak, och trovärdig dialog en annan? Jag tycker den ligger i linje med hur de är. Lotta, i mina ögon = jobbigt barnslig och störig, men hon pratar precis som förväntat. Då känns det ju trovärdigt.

    En annan sak jag kan tycka om dem är att de båda är väldigt Stockholmsiga, och att de pratar som de här typerna av människor pratar i Sthlm. Hade jag bott i Umeå hela mitt liv hade jag nog tyckt att de båda var ganska klyschiga och tillgjorda, men nu tycker jag inte det – i egenskap av Sthlmare. Någon som har tänkt på samma grej?

  6. Nu var ju jag i första hand inte inne på något samband mellan karaktärer och dialog men jag skulle dock snarare hävda att trovärdigheten i dialogen brister på grund av karaktärerna. De pratar som de plattityder de är skulle jag säga.

Kommentera