Bokhora träffar: Christine Falkenland

Foto: Jessica Björkäng

”Låt den rätte komma in”-smygtitt och kamikazebokshopping i all ära, men för min del var bokmässans absoluta höjdpunkt när jag fick chansen att intervjua Christine Falkenland. Att hon är en av mina favoritförfattare torde inte komma som någon överraskning för er som hängt med i mina skriverier på sajten ett tag; jag har återkommit till de falkenlandskt karga inre och yttre landskapen, det stränga, smått anakronistiska språket och den poetiska utforskningen av onåd och skuld både en och tio gånger under året. I september i år utkom Christine Falkenlands sjunde roman ”Vinterträdgården”. En, åtminstone på ytan, helt ny typ av Falkenland-roman, där Bohuslän blivit Skövde och Falkenland lämnat den odefinierbara men påtagliga känslan av dåtid som präglat hennes tidigare romaner och tagit steget rakt in i 2000-talet. Kanske är det också Christine Falkenlands ljusaste roman hittills? Ställd bredvid den stundtals nästan perverst nattsvarta ”Trasdockan” ter sig berättelsen om Lauras och Shahrzads förbjudna kärlek nästan (men bara nästan…) som en feel good-roman.

- ”Trasdockan” var ett helvete att skriva, säger Christine efter att vi sjunkit ner i en bekväm (och passande ålderdomlig) soffa mitt i den larmande, surrande mässhallen. När jag äntligen var färdig kände jag att nu har jag gått till vägs ände med teman jag utforskat under hela mitt författarskap – nu måste det bli annorlunda.

Jag berättar att jag vid slutet av ”Vinterträdgården”, trots vemodet, erfor en känsla av hopp, att allt skulle ordna sig för Laura – annars är väl Christine Falkenland knappast känd för att inge hopp och framtidstro med sina romaner. Hon verkar glad över min tolkning och håller med om att det finns en antydan till ljusning i romanens slut:

- Även om det inte blir med henne [Shahrzad], så har Laura öppnat sig, vågat stå för det konstnärliga och sina begär.

Däremot håller inte Christine helt med om att ”Vinterträdgården” är hennes första uttalat samtida roman.

- Jag tror att jag har närmat mig samtiden i mina senaste tre romaner och började redan med ”Öde”, där psykoanalysen ju står för något mer modernt och påtagligt samtida. I ”Trasdockan” fortsatte jag resan mot nutiden, och nu är jag framme. Men jag är inte samtida såtillvida att jag agiterar, eller sätter in mig i någon slags samhällsdebatt. Det har jag inget intresse av.

Vad var den största utmaningen med att skriva ”Vinterträdgården”?

- Två saker: att våga skriva om Lauras underlägsenhet som kvinna, hennes självhat och otillräcklighet. Det var fruktansvärt jobbigt. Även rannsakandet av hennes konstnärliga ådra, som ju på sätt och vis blev ett slags rannsakande av mitt eget sätt att skriva.

Laura går ju en skrivarkurs under romanens gång, det blir ett sätt för henne att sätta sina känslor på pränt och vakna upp ur dvalan. Vad har du själv för erfarenheter av skrivarkurser?

- Jag har aldrig gått en skrivarkurs. Däremot är jag utbildad skrivarpedagog, så jag har upplevt den världen från andra sidan bänken, så att säga. Mitt porträtt av Lauras skrivarkurs är inget dissande av skrivarkurser, utan snarare ett problematiserande, säger Christine och tillägger att det ofta är väldigt känsliga själar som skriver, man får vara försiktig som lärare.

Vi diskuterar hur Christine vävt in lyriken i prosaberättelsen, och hon är noga med att påpeka att poesin i ”Vinterträdgården” är Lauras och inte hennes egen lyriska röst, men att det var roligt att få skriva ”lyrik som inte är min egen”. På frågan om huruvida vi kan vänta oss en ny diktsamling snart blir svaret dröjande.

- Det är helt enkelt inte riktigt lika välkommet [från förlagets sida] att ge ut diktsamlingar.
- När jag skrivit något större planerar jag inget nytt på en gång, men jag tror att det blir en roman igen. Jag tror alltid att den senaste romanen är den sista, men så kommer idéerna igen. Det kommer absolut inte att bli någon Vinterträdgården 2, men man kan ju borra sig djupare in i gamla teman. Sedan kanske jag vill skriva dramatiskt. Det är något helt nytt för mig, och därför spännande. Vi får se.

Jag frågar om hon har något verk som hon känner extra starkt för, och Christine svarar att det alltid är det ännu oskrivna som engagerar mest.

Utav det redan skrivna, då?

- ”Blodbok”, av rent privata skäl. Den är ett värkarbete, tillkommen under en fruktansvärd sorgeperiod. Tillkomsten är speciell.

För att spinna vidare på det ännu oskrivna: du är inte sugen på att skriva en riktig tegelstensroman? Fortsätta bryta mot våra förväntningar?

- Jag kan inte, säger Christine enkelt. Inte som jag är nu. Man får erkänna sina brister. Jag blir jäkligt lätt uttråkad, särskilt av mig själv, så att skriva en längre roman är helt enkelt inget för mig.

På tal om tegelstensromaner: vad tyckte du om ”Shantaram”, som du läste när jag intervjuade dig sist?

- Vet du, jag läste aldrig ut den! Jag läser alltid innan jag somnar, och den var bara för tjock. Jag tycker om att kunna läsa koncentrerat, att kunna få den där rushen.

Vi pratar lite om de fysiska skador man riskerar att åsamka sig genom att läsa alltför tjocka romaner i sängen, och jag slutar ha ångest över att jag låtit ”Shantaram” ligga oläst alltsedan jag köpte den på bokrean i år. Christine är oerhört lättpratad och har nära till skratt. Jag kan inte låta bli att fascinerat stirra på hennes enorma, röda läppar - de som, tillsammans med de kritvita Medusa-ormarna, blev något av hennes signum under åren som doom & gloom-poetissa i Stockholm. Annars är det inte mycket i Falkenlands framtoning som skvallrar om det allvar som genomsyrar hennes verk. Vi skrattar, fnissar och kommer ifrån ämnet stup i kvarten. Efter ett tag känns det snarare som om jag sitter och pratar med en väninna än intervjuar kvinnan jag själv döpt till ”Sveriges alldeles egna Lady of Dark Letters”. En vecka efter mitt möte med Falkenland läser jag DN Boklördags intervju med henne, där hon själv tar upp den diametrala skillnaden mellan författaren Christine Falkenland och den gladlynta, humoristiska kvinna hon är privat, och att många som läst henne har svårt att pussla ihop de två bitarna när de träffar henne.

Det råder alltså ingen tvekan om att det är den gladlynta, sociala IRL-Christine jag har bredvid mig i soffan. Hon bemöter sina tidiga, bråddjupt kolsvarta romaner på ett avväpnande, nästan humoristiskt sätt. Bland annat berättar hon leende om hur hennes artonåriga brorsdotter fått tag på Falkenlands debutroman ”Släggan och städet” och, med tårar i ögonen, kommit springande till Christine och utbrustit: ”Först dog mamman, och sedan blev det bara värre och värre!”. Hon berättar även roat om tillfället då hon träffade en man som berättade hur han kände igen sig i Ernst, Falkenlands i särklass mest vridna och ondskefulla litterära skapelse som plågar ihjäl kusinen Cora i det förtätade kammarspelet ”Själens begär”.

- Jag blev livrädd, förstås! skrattar Christine, och tillägger att det nog inte är en tillfällighet att ”Själens begär” är den enda roman hon skrivit i tredje person.

Hur kommer det sig? Var Ernst så svår att närma sig?

- Det kan finnas en aspekt som inte är så rolig att tänka på, nämligen att man kanske inte vågar. Visserligen var ju Rakel [berättarjaget i "Min skugga"] rätt osympatisk hon med, men hon var å andra sidan kvinna. Kanske sitter det i könet, funderar hon.

Där kanske vi har nästa romanprojekt…?

- Att våga närma sig det fruktansvärda i första person, menar du? Ja, varför inte? Där gav du mig en bra idé, faktiskt…