Bokhora träffar Lionel Shriver! (II)

Hon uttalar ”issue” på brittiskt vis, s- istället för scheljud, och har en faiblesse för ärkebrittiska kraftuttryck som ”arsehole” och ”wanker”. Utöver det är Lionel Shriver, trots många år i Belfast och London, väldigt amerikansk. Sedan sju år tillbaka bor hon i Londonstadsdelen Borough, precis som Irina i ”Dagen efter”, och är, säger hon, alldeles för mycket vanemänniska för att flytta därifrån.

 – I Storbritannien anses man suspekt om man hyr en lägenhet vid snart femtioett års ålder. Fast de skulle aldrig säga så rakt ut, förstås; istället säger de ”jag beundrar din ståndpunkt”. Fast egentligen menar de ”din jävla galning!”.

Hon är överlag väldigt mycket för ritualer, ”the luxury of boredom”, och skulle helst av allt sitta hemma och skriva på sin nionde roman. Till skillnad från nu Sverigeaktuella ”Dagen efter” utspelar den sig i USA i och handlar – citat – om ”död, sjukdom, pengar och sjukvård – de två sista ämnena tror jag inte att någon skrivit en roman om på sistone”. Att Shriver redan på brainstormingstadiet (deadline för nya romanen är i november, ”usch, påminn mig inte”) utkristalliserat definierbara teman i sin roman är symptomatiskt för hennes författarskap. I synnerhet hennes två senaste romaner, Orange-pristagaren ”Vi måste prata om Kevin” och ”Dagen efter”, har tydliga, genomtänkta teman som genomsyrar hela läsningen. I fallet Kevin handlar det om det ambivalenta moderskapet och skolvåld, medan ”Dagen efter” undersöker kärlekens valmöjligheter och hur till synes obetydliga detaljer formar ens liv. När vi frågar Lionel om hennes favoritböcker är genomtänkt tematik en återkommande faktor. Listan hittar du här.

– Det är som när jag slår på TV:n och fastnar framför en såpopera. Intrigen och karaktärerna finns där, men jag känner absolut ingenting därför att det saknas ett tema, en djupare mening.

Mer vin. Axlarna sitter inte längre i öronhöjd, vi börjar alltmer frångå de minutiöst förberedda intervjufrågorna och kommer in på böcker som blir film. Både ”Vi måste prata om Kevin” och ”Dagen efter” är på gång att bli filmatiserade, även om det fortfarande ligger på planeringsstadiet. Lionel är försiktigt optimistisk men verkar glad över att det är Christopher Hampton, manusförfattaren till ”Atonement” (en roman som Lionel tyckte mycket om och till och med skrev in i ”Dagen efter”), som ska bearbeta romanen till film. Hon berättar att hon har sett ”Sliding Doors”, filmen som många jämfört ”Dagen efter” med eftersom de har en liknande parallellstruktur, och är rädd för att det ska bli rom com av det hela. Om hon fick rollbesätta själv – ”personligen tycker jag inte att jag ska ha något att säga om saken” – vill hon se Rachel Griffiths från ”Six Feet Under” som Irina, Ralph Fiennes som Ramsey och en yngre (och mindre död) Roy Scheider som Lawrence. Hon återkommer flera gånger till vikten av att såväl läsare som potentiella biobesökare inte ska se någon tydlig huvudkandidat. [Bokhorans anmärkning: Hmm, fast hur lätt blir det om Ralph Fiennes spelar Ramsey?] När hon skapade sina karaktärer var hon noga med att inte skriva läsaren på näsan med en bra och en dålig livspartner; själva poängen är att Irina lever med båda två på ett lika funktionellt (och ibland dysfunktionellt) sätt. Det där är väldigt mycket Lionel Shriver – att undvika svart och vitt, rätt och fel, och istället arbeta med gråskalor och, framför allt, låta sina läsare göra sin egen moraliska bedömning. 

– Det hade varit jättelätt att avsluta ”Vi måste prata med Kevin” med att skriva ”… och Eva insåg att allt var hennes fel”, men varför skulle jag göra det? Jag vill att mina läsare själva ska få ta ställning till det där. 

”Vi måste prata om Kevin” är en av mina starkaste läsupplevelser någonsin, hu vad jobbig den är! Jag mådde fruktansvärt när jag läste den. Var det inte ännu värre att skriva den?

– ”Kevin” var en ren fröjd att skriva. Kanske underlättade det att jag inte har några barn, men det är definitivt den lättaste boken jag någonsin skrivit. Den jag skriver nu, däremot… Jag är livrädd för sjukdomar och död, i och med att vi alla ofrånkomligen kommer att utsättas för åtminstone ett av dessa två scenarion. Ja, det här är nog den jobbigaste boken jag skrivit. Men när det gäller Kevin får jag massvis med frågor i stil med den du ställde förut, ”får du inte jättemånga starka reaktioner på boken?” men nej, det har jag faktiskt inte fått. En del läsare har mailat sina upplevelser, och då svarar jag alltid förutsatt att tonen är någorlunda civiliserad. Fast egentligen anser jag att dialogen mellan författare och läsare ska ske inuti romanerna. Jag skriver, du läser.

Avslutningsvis bjuder vi på lite Lionel-fakta av det mer oväntade slaget.

– Hon googlar aldrig sig själv.
– Hon följer ”Desperate Housewives” slaviskt, ”it’s one of my guilty pleasures”.
– Hon läser gärna sci-fi, även om entuasiasmen var som störst i tonåren och svalnade något när hon insåg att man aldrig helt och hållet kan lämna jorden.
– Det är ingen tillfällighet att det förekommer så många olika slags popcornkryddor i ”Dagen efter”; Lionel släpar själv hem kryddblandningar från sina promotionsresor och äter en skål popcorn före middagen varje kväll.

Och så – håll andan nu, fellow Oatesknarkare! – tycker hon att Joyce Carol Oates’ prosa är fruktansvärd. I ett nästan omänskligt prov på självbehärskning hostade jag till lite diskret, tog en djup klunk vin och sa ”each to his own, I guess”. Sedan återgick jag till böcker-som-blir-filmspåret och tänkte att det är tur att jag gillade både ”Vi måste prata om Kevin” och ”Dagen efter” så mycket.