”Bright Shiny Morning” – James Frey
Los Angeles, Kalifornien. Änglarnas stad, och filmstjärnornas, och de illegala hembiträdenas, och porrstjärnornas, och de utslagnas, och de krampaktigt leende servitriserna/skådespelerskornas. Bara namnet har en mytologiskt skimmer omkring sig och framkallar hundratals lösryckta låttexter, filmsnuttar, TV-serievinjetter, romanfragment. ”Day of the Locust” av Nathanael West, ”The Big Sleep” av Raymond Chandler, ”White Oleander” av Janet Fitch och James Ellroys LA-kvartett är några av många läsvärda Los Angeles-romaner, och nu skriver James Frey, den skandalomsusande författaren till ”Tusen små bitar” och ”Min vän Leonard”, in sig i genren. Han gör det med bravur. När Frey tar sina första steg in i romankonsten tar han med sig den hyperkänslighet, elektricitet och säregna stilistik som kännetecknar hans två självbiografiska böcker (eller hur det nu var med det). Avsaknaden av anföringstecken är en typiskt freysk markör, liksom hans sätt att skippa kommatecken för att skapa frenesi och flyt i texten. Man skulle kunna tro att det får läsaren att haka upp sig, men det är faktiskt tvärtom.
Nog om det stilistiska. ”Bright Shiny Morning” är alltså berättelsen om Los Angeles: staden, myten, legenden och de drygt 12 miljoner människor som lever, älskar och dör här. Frey lägger ribban högt och inleder sin väldiga, spretande roman med att redogöra för stadens tillkomst. Korta faktastycken om stadens utveckling, skrivna i kronologisk ordning, sprängs in i texten för att ge läsaren känslan av ett större skeende, påminna oss om vem den egentliga huvudpersoner är. Det är vansinnigt ambitiöst och, som när James Frey presenterar en rad bisarra fakta om Los Angeles, sjukt roligt. Visste du till exempel att det i staden Los Angeles är tillåtet att gifta sig med en sten men olagligt att slicka en padda? Nu känner jag hur Oprah flåsar mig i örat, nej, flåsa skulle Oprah aldrig göra, hon klappar mig myndigt på axeln och påminner mig om den här unge mannens issues med sanningen. Tyst Oprah, jag bryr mig inte om vad som är sant och vad som är ljug. Inte ifall det är så här bländande vackert, underhållande och gripande.
Alltså: ett myllrande panorama av myter, fakta, människor och platser. Bland dessa en handfull karaktärer som sticker ut i mängden, återkommer, sliter ut hjärtat på en. Möt Amberton, firad filmstjärna med en mörk hemlighet. Esperanza, begåvad mexikansk-amerikanska som borde sitta i en föreläsningssal på UCLA men istället arbetar som hembiträde åt en nästan omänskligt bitchig överklasskärring. Old Man Joe, som bor på en offentlig toalett bakom en tacorestaurang i Venice Beach och aldrig dricker något annat än Chablis. Och så Dylan och Maddie, berättelsens Romeo och Julia, som lämnar sin hemstad för att få vara med varandra men upptäcker att kärleken inte alltid är nog. Jag ska inte säga något mer nu, men jag kan lova att dessa trasiga, uppfuckade men alltigenom mänskliga personerna och deras drömmar kommer att slita ut hjärtat på dig också. Utöver det ett gytter av skadade veteraner, porraktriser, illegala invandrare, knarkare, alkisar, gängmedlemmar, modeller/skådespelare/musiker/konstnärer in spe. Ja, vi har till och med ett bananmuseum. (!) Mycket är tragiskt, men här finns också ljusa, vackra berättelser, som den om Tammy och Carl som flyttar till en trailer park i Los Angeles 1963 för att få leva fritt nära havet och lever lyckliga där i alla sina dagar. Allt är inte trasigt och nattsvart; om något genomsyras varje sida, trots våldet, smutset och de krossade drömmarna, av hopp. Titeln är symptomatisk för romanen i stort: det är aldrig för sent, i morgon kan du vakna upp till en vacker, nytvättad morgon i Technicolor. I alla fall tills verkligheten hinner ikapp.
”Bright Shiny Morning” är 501 sidor lång i den amerikanska inbundna utgåvan. För mig hade den gärna fått vara 300 sidor längre. Ingen, inte ens Oprah, borde kunna motstå det här.
Årets bästa amerikanska roman hittills. Och ja, det inkluderar Siri.
Alla
Oj! Bättre än Siri alltså, det är inte lite det. Ja, jag gillar ju James Freys två tidigare böcker, så den här ska jag definitivt läsa nu efter ditt fina betyg.
Zinfandella: Alltså, all respekt till Siri, men det här berörde mig mer, plus att hela upplägget är så imponerande och ambitiöst. Han har verkligen velat skriva Los Angeles mytologi för 2000-talet… och lyckats. All heder till James. Och gillar du hans tidigare alster kommer du älska det här.
Det är en läsvärd intervju med Frey i
juninumret av Vanity Fair (RFK omslag)
Det blir till att slira hjulen mot bokhandeln pa en gang! Boken later alldeles, alldeles underbar, nutidsrealistiska hemskheter med hoppfulla ljusglimtar. Det kunde inte passat battre an nar man sjalv befinner sig In the City of Angels. Tack for en bra recension!
Du är en livsfarlig kvinna, Helena! Prångla ut såna här lovord på amerikanska inbundna – förstår du vad det gör med min ekonomi?
Jag brukar ju vänta tills de kommer på pocket…
Celine, åh, det är ju helt perfekt! Mkt avundsjuk. Var i LA är du?
Snowflake: ledsen kompis, men när jag nu en gång för alla gått in i hardcoverfällan vill jag dra ner andra i fördärvet. Try it, you’ll like it! :)
Snowflakes: hela Bokhora är livsfarlig, aldrig har jag varit så fattig sen jag hittade hit.
[...] att Bonniers nobbar hans senaste alster, som för övrigt saluförs som fiktion. Bokhoran Helena har läst den och kallar den “bästa amerikanska romanen hittills”. Låter som den borde gå att [...]
Läser denna nu, är cirka 200 sidor in och vill aldrig att den ska ta slut. Åh, så bra. Tusen små bitar var överskattad tyckte jag så jag läste aldrig Min vän Leonard. Men denna är ju fantastisk. Om den fortsätter så här kommer den garanterat vara den bästa boken jag läst näst efter White Oleander och Blonde.
Helena B: Jag VISSTE att du skulle älska den!
PS: Är lite bummed över att mitt bokpaket med Andre Dubus III:s nya (jag kallar den alltid The Garden of Good and Evil som en slags morgontrött parafras på John Berendt-boken, men jag vet ju egentligen att den heter… just det, The Garden of Last Days. Det dyker alltid upp efter några senilsekunder) inte dykt upp än. Är jättesugen på att läsa!
Nu har jag läst den. Grät två gånger. På tåget hem efter jobbet. Känns ju så där att pendla med tårar rinnandes nerför kinderna.
Men helvete vad bra den var. Jag ville verkligen inte att den skulle ta slut.
Och jag önskar fortfarande att jag inte läst sista kapitlet med Dylan och Maddie.
Tack för tipset.
Pontus, visst blir man knockad? Roligt att det blev en så stark läsupplevelse.