”Christmas, Present” – Jacquelyn Mitchard

Känner du att du har mer gemensamt med Ebenezer Scrooge än Ernst ”Jag brukar köra en exotisk dans med tomtebloss för ungarna” Kirschsteiger? Får du kalla kårar av smetiga julfilmer som ”Livet är underbart” och ”En andra chans”, ja, allt som andas sentimentalitet, självförbättring och tårdränkt katharsis med Bing Crosby croonande i bakgrunden? I så fall hoppas jag att du redan slutat läsa. Jacquelyn Mitchards lilla julsaga ”Christmas, Present” är essensen av allt detta, plus lite till.

Härom året läste jag Fannie Flaggs ”A Redbird Christmas” (”En röd liten fågel i juletid” i svensk översättning), en genomsentimental men rätt söt berättelse om en dödligt sjuk man som åker till en liten sydstatshåla och finner sig själv under julhelgen. I ”Christmas Present” möter vi en annan dödssjuk huvudperson, Laura Banner. Egenföretagare, trebarnsmor, fru, yogaentusiast, kärnfrisk tills hon segnar ihop på väg hem från firandet av hennes och maken Elliotts fjortonde bröllopsdag. Diagnosen: en massiv hjärnblödning, som kommer att följas av ytterligare en, och en till, tills hon inom tjugofyra timmar kommer att dö. Inoperabelt. Det är dagen före jul. Personligen hade jag supit mig medvetslös/brutit ihop, men Laura samlar sina nära och kära och ger dem lektioner i hur de ska lära sig att leva utan henne. Så utvecklas ”Christrms, Present”, inte helt oväntat, till en kaloristinn, überamerikansk snyftare med ett budskap: lär dig leva i nuet och uppskatta det du har, för imorgon kan det vara för sent. Alltsammans med julen hägrande i bakgrunden och stråkorkestern – kanske samma man brukar höra när man läser Wally Lamb? – ständigt närvarande.

Jag brukar gilla Jacquelyn Mitchards välskrivna och – det där totalt substanslösa ordet! – gripande klimakterielitt. Oprah’s Book Club-favoriten ”The Deep End of the Ocean” och, i synnerhet, den vackra, ”Lovely Bones”-doftande ”Cage of Stars”, är trevlig läsning för alla oss som ibland läser tillsammans med vår inre amerikanska hemmafru. Även ”Christmas, Present” är välskriven, men Mitchard går överstyr med julklyschorna, häller så mycket socker över anrättningen att den blir för mycket till och med för mig, som gråter mest hela tiden just nu och helt oironiskt äääälskar julfilmer, ju snyftigare desto bättre. Kanske funkar detta helt enkelt bättre i ett annat format? När sentimentaliteten och de småbanala livslektionerna sätts på pränt blir det omöjligt att värja sig från pinsamhetsfaktorn, tårarna fastnar i halsen och man kommer på sig själv med att småle istället för att snyfta. Slutsatsen? Även tvillinggravida julknarkare har sina gränser.

Med detta sagt är ändå ”Christmas, Present” en småmysig bagatell, ungefär i samma klass som Flaggberättelsen. Dock krävs en skyhög tolerans för klyschor och hollywoodsk sentimentalitet, och let’s face it – om till och med jag har för låg smettröskel för detta är väl oddsen att NÅGON ska klara av att läsa utan skämskudde tämligen mikroskopiska?