Därför Joy Fielding: ett litet försvarstal till mellanbokslitteraturen

Vi har alla våra laster, och här är några av mina: Christer Wijk-starkt svart kaffe, Estrellas pepparchips, svalt sauvignon blanc-vin, America’s Next Top Model, brittiska tabloider och Joy Fielding. Det här skulle kunna bli ett skämsboksinlägg, men passar inte riktigt in i mallen. För hur kategoriserar man författare som man ständigt återkommer till när man känner behov av förströelse i bokform utan att aktivera vare sig hjärnan, hjärtat eller tårkanalerna? Den litterära varianten på slöteve. Jag har valt att kalla dem mellanboksförfattare. Dessa författare har sällan favoritstatus hos någon, men säljer ändå mer än hyfsat, särskilt under strandsäsongen. Du läser deras böcker mellan Stora Läsupplevelser, för att rensa smaklökarna och vila hjärnan en smula. Du läser dem i sommarstugor, på semesterorter och skidorter och har ett par trevliga timmar men ägnar inte dessa verk eller deras författare en tanke förrän du ser en ny bok i pocketstället på ICA.

Precis så ser mitt förhållande till Joy Fielding ut. Hon skriver lättlästa, om än aningen habila, spänningsromaner som oftast (men inte alltid) utspelar sig i Florida. Efter att ha läst en handfull Fielding-romaner vet man ungefär vad man har att vänta sig: ensamstående kvinna med problematiskt förflutet flyttar till idyllisk, fuktdrypande småstad i Florida. (Fielding bor halva året i Palm Beach, därav Floridafascinationen.) Hon tror sig ha flytt ifrån sitt gamla liv, men upptäcker snart att så inte är fallet. Här kan intrigen ta lite olika vändningar: ibland är det en våldsam exmake som dyker upp, ibland en slug seriemördare, men den ständigt accelererande spänningen i kombination med småstadsliv är klassiskt Joy Fielding-stoff. Likaså den obligatoriska twisten på slutet. Ibland, som i ”Grand Avenue” och ”Whispers and Lies”, lyckas hon riktigt bra, ibland slår det över och blir för mycket b-thriller av det hela. Jag tror att Fielding tror att hon är lite av en modern poplittversion av Hitchcock, men i själva verket andas hennes böcker direkt-till-tv-thrillers med Tori Spelling i huvudrollen. Det är också det som är behållningen med Joy Fielding, att hon vågar vara klyschig och lättsmält. Konststycket ligger i att hålla balansen och inte ta i från tårna.

Jag hade en period för några somrar sedan då jag läste flera Joy Fielding direkt inpå varandra och blev mätt på hennes formulaiska berättarstil. Nu har det gått ett par år, och hennes två näst senaste spänningsromaner ligger på nattduksbordet och väntar. Jag tror att det är dags att återuppta bekantskapen igen.

Har ni några mellanboksförfattare?