Deckare och ”vanlig” skönlitteratur… and never the twain shall meet, eller?
I dagens DN Kultur kan man läsa att deckartidskriften Jury vill att Svensk Bokhandel ska dela upp sin försäljningslista i deckare och skönlitteratur. Detta för att undvika avundsjuka och surmagade kommentarer från författare som inte skriver detektivromaner och får se sina verk manövreras ut från bestsellerlistan av Läckbergarna, GWarna och Marklundarna. Är folk – författare, förläggare, bokhandlare, branschfolk – verkligen så listfixerade? Jag menar, det är ju knappast som om deckarförfattarna säljer mindre bara för att de får en egen lista, och om syftet med att separarera de två försäljningslistorna endast är att fler renodlat skönlitterära författare ska få en ego-boost av att se sina verk på topplistan verkar det lite… fånigt? Eller vad tycker ni, finns det en poäng i att dela upp försäljningslistorna genrevis? I USA har man länge skilt på fiction, non-fiction och crime/thrillers, men jag tänker att det kan bli lite knivigt med kategoriseringen. Var hade till exempel en bok som ”The Secret History” hamnat om den kommit ut idag? När den utkom i nytryck i Penguin Pockets vrålsnygga jubileumsutgåva kategoriserades den som ”crime”, det kanske är en fingervisning. Eller ta en svensk berättelse som Kerstin Ekmans fantastiska ”Händelser vid vatten”. Deckare eller ”vanlig roman”, kom igen nu, kategorisera mera! Visst håller ni med om att det lätt blir problematiskt om topplisteregimen genomförs?
Och så bara för att reda ut eventuella missförstånd från gårdagens inlägg: jag har absolut ingenting emot deckare. Tvärtom. Herregud, jag samlar maniskt på gamla Maria Lang- och Stieg Trenter-utgåvor och kastar mig över varje ny Coben, Lehane, Mina och Ellroy – i engelsk hardcover, nota bene. Däremot vidhåller jag vikten av en balanserad litterär diet, och håller fast vid ståndpunkten att fler borde ta del av den skattkista av romankonst som vi faktiskt har, just nu, i Sverige 2008.
Alla
Ja, jag tänkte på gårdagens diskussion när jag läste DN idag. Problemet är ju inte litteraturen i sig (deckare, fin/ful) utan om möjligheten att skapa möten mellan bok och människa. Många är osäkra i val av bok och tar då det som alla andra läser, det som står högst på toplistorna. Handeln hakar på och bekräftar att kunden valt rätt och presenterar nästa generation trygga val. Då blir det rundgång. Det är därför som det är så värdefullt när någon utanför kultursidorna, vare sig det är Oprah el. ngn annan, tar litteraturdiskssionen på allvar. Många perspektiv är väl alltid önskvärt.
Atlas-Richard försökte faktiskt lansera en mer ”litterär” topplista i sensomras, enligt samma modell som DN skrev om i dag. Listan publicerades dock bara i två månader har jag för mig, han kanske inte tyckte att gensvaret var tillräckligt:
http://atlasbok.blogspot.com/2007/08/toppen.html
Daniel: Tack för länken! Intressant nog är Johan Theorins Skumtimmen med på den ”litterära” topplistan, vilket bara ger mig ytterligare vatten på min proverbiala kvarn om exakt hur svårt det är att dra gränsen mellan deckare och – i brist på ett bättre ord – litterär skönlitteratur. Många har ju kategoriserat just Skumtimmen som deckare.
Jag tror att det där är en dålig ide.