Den här gången är det större än litteraturen och individen
I nästa nummer av Filter som når butik nu i helgen (köp!), finns det bland en stor mängd intressant läsning, en artikel om Liza Marklund och hennes bok ”Gömda”. En bok som jag läst många, många gånger. Som har varit viktig för mig när jag brottats med min egen historia. Som jag tror har varit viktig för många misshandlade kvinnor och för just misshandelsfrågan i stort. Och försäljningssiffrorna har nått hisnande nivåer.
Filters artikel behandlar det faktum att det i början av december släpps en bok med titeln ”Sanningen bakom Gömda” där journalisten Monica Antonsson påstår att mycket av det som skrivs i Liza Marklunds bok är lögn.
Själv har jag faktiskt sedan en tid tillbaka och på avstånd följt just detta, tillblivandet av den här boken och diskussionerna kring de båda böckerna och personerna som figurerar i dem som förs på olika internetforum. Det har inte riktigt lämnat mig någon ro trots att alltsammans tidvis har verkat rätt så snurrigt. Antagligen just därför att den här boken har varit viktig för mig.
Filters artikel var därför intressant. Har vi fått vår egen James Frey här i Sverige? Jag saknar dock den mest uppenbara frågan i artikeln, den som jag direkt ställde mig – låt oss säga att Monica Antonsson inte är ute och cyklar. Vad gör detta för misshandelsfrågan? För mäns våld mot kvinnor? Det är enkelt att föreställa sig reaktioner från omvärlden. Våld mot kvinnor väcker precis som jämställdhetsfrågan mycket känslor. Jag tycker någonstans att det är viktigare än vad det gör för Liza Marklunds karriär.
Alla
Om det nu är så att ”Gömda” baserades på lögn/överdrift så är det ju synd och många skulle säkert känna sig lurade. Men bara för att en bok om kvinnomisshandel är osann så betyder det ju inte att kvinnomisshandel inte finns, eller att det skulle vara mindre avskyvärt. Jag läste Asyl också men sedan blev jag lite trött, jag tyckte att kvinnan det handlar om mjölkade ämnet lite väl mycket med alla böcker. Nu senast kom det väl någon om hennes dotter som lät misstänksamt melodramatisk.
Nej, självklart inte – men det hjälper inte till när så många redan pratar om hur kvinnor går till överdrift kring misshandel och när så många vill bagatellisera frågan. Att ett av de mest dokumenterade och uppmärksammade misshandelsfallen mot kvinnor bara är en lögn.
tack, johanna! det är det här ni gör så bra. ni får en att vilja bryta sig in i på aka på mäster samuels och gotta ner sig i allt. gömda har jag också läst massa gånger. det var den som fick mig att engagera mig ideellt lite åt kvinnojourshållet. jag håller mig till tjejjourerna än så länge. imorgon springar jag och köper filter!
Även jag har följt den här historien på nätet och jag ser fram emot att få läsa boken för att få lite mer klarhet i hela röran. Rent spontant så tror jag att Antonsson har ordentligt på fötterna. Marklund har ju i en intervju sagt att hon skrev Gömda som en del i en kvinnopolitisk agenda. Hennes syfte att lyfta fram mäns våld mot kvinnor är lovvärt men man kan ju fundera om hon inte sköt sig i foten om hon valde att fabricera delar av historien.
När diskussionen om det här drar igång på allvar, och det kommer den att göra, så kommer emfasen ligga på att Marklund ljög. Jag skiter högaktningsfullt i hennes karriär men det tragiska är att det kommer ge krut till lågpannade ”debattörer” som påstår att misshandlade kvinnor i gemen ljuger. Hela debaclet lämnar mig rätt kluven. Självklart var det rätt av Antonsson att skriva sin bok om hon sitter på riktig information men samtidigt så ororar jag mig för vad som kommer hända med de egentliga sakfrågorna i debatten.
En bok är alltid en bok. Den har alltid en författare och en vinkling. Att kvinnor dagligen far illa i relationer är inget påhittat. Om Gömda innehåller uppdiktade scener så är de tyvärr ändå inte science fiction vi pratar om. Allt våld, psykiskt eller fysiskt, i relationer är hemskt och förgörande för människor som utsätts för det. Debatten borde handla om vad vi kan göra för att stoppa det, inte vad som är sant eller uppdiktat i en bok.
Läs gärna Lyckliga slut, 17 berättelser om vardagsvåldet (red. Susanna Alakoski), en antologi med berättelser av kvinnor, kända och okända, som delger sina egna upplevelser av våld i relationer. Garanterat sanna allihop (även om mitt ex försöker hävda motsatsen…).
Sorry Karin, men jag tror inte att du har tänkt igenom den här frågan ordentligt. En bok är i n t e alltid en bok – det finns böcker som kallas för romaner, vilket innebär att de är påhittade, och det finns facklitteratur – som inte bara gör anspråk på, utan också ska innehålla, sanningen. Eller menar du att Alakoski och författarna i Lyckliga slut också har fria händer att hitta på, skarva och förbättra sina historier? För att ändamålet är viktigare än medlen?
I vilka andra ämnen är det i så fall fritt fram att hitta på, för att den bakomliggande frågan är behjärtansvärd? Och är det i så fall upp till varje enskild journalist att välja vilka saker de brinner för och vill bättra på sanningen om, eller ska någon slags jury först ge sitt klartecken i förväg?
Kanske ska det vara fritt fram och ljuga när det gäller frihet, jämlikhet, jämställdhet och broderskap – men i övrigt ska man skriva sanningen?
Jag är chefredaktör på Filter och det var jag som skrev artikeln om Monica Antonssons bok. För mig är det sorgligt att diskussionen kan glida in på vad detta innebär för andra misshandlade kvinnor – för jag tycker att man måste hålla isär de två sakerna. Den frågan är superviktig, precis som frågan om vad man får kalla för sanning är superviktig. Det finns ingen motsättning däremellan. Skriver man att något är en sann historia måste den vara sann. Annars får man kalla den för roman – och så får läsarna avgöra om de vill läsa en sådan roman. I Liza Marklunds fall har hon valt att kalla sin bok för en sann historia, och just den stjärnglans som verkligheten ger har gjort att den boken tillhör de mest sålda böckerna på svenska, genom alla tider. Hur många hade hon sålt om det stått roman på framsidan, och hon var öppen med att den är påhittad? Det får vi tyvärr aldrig veta.
Johannas liknelse med James Frey-affären är intressant – och jag vill passa på att påminna om att det amerikanska förlaget betalade tillbaka pengarna till alla som lämnade tillbaka sina böcker för att de ansåg sig lurade.
Som en parentes tycker jag att OM man resonerar som Karin gör – är det mycket mer logiskt att tycka tvärtom; just för att kvinnomisshandel är så vidrigt och vanligt att det finns massor av historier att välja på – ska man hålla sig till sanningen, och inte fabricera och/eller hjälpa en mytoman.
Mattias – jag håller med dig när du skriver att frågan om vad man får kalla för sanning är superviktig. Jag tillhör nämligen den skara människor som inte tycker om att känna mig lurad när jag läser en bok som gör anspråk på att vara hämtad ur verkliga livet.
Men, jag tror att de här två sidorna – sanningsfrågan och våldsfrågan är så oerhört tätt sammankopplade i fallet Gömda just för att det, som Vilse skriver, ”kommer ge krut till lågpannade “debattörer” som påstår att misshandlade kvinnor i gemen ljuger”. Därför att Liza Marklund, OM hon har handskas ovarsamt med sanningen i sin bok, har gjort det i en debatt som inte behöver fler sådana fall. Jag gör återigen jämförelsen med James Frey vars lögner främst skadade honom själv, inte drogdebatten eller något annat ämne som var uppe på tapeten i hans bok. Han fick stå ensam där med skammen.
I det här fallet kan det stjälpa det arbete som till exempel Gömda har varit en stor del i, att föra mäns våld mot kvinnor högre upp på agendan, att sluta skam- och skuldbelägga kvinnor och avfärda dem som hysterikor eller lögnerskor när de efter ofta lång tid tar mod till sig och går ut med de fruktansvärda saker som har drabbat dem.
Därför vidhåller jag att dessa två saker ÄR sammankopplade. Även om det är sorgligt att de är det. Men det är ju en helt annan historia.
Och så vill jag tillägga att jag inte håller med Karin – jag tycker att det är av allra största vikt att en bok som säger sig berätta en sann historia också håller för en granskning. Som Mattias säger, det står inte var och en fritt att fabulera ihop en historia bara för att det gagnar dina syften.
Med tanke på alla artiklar man läser om kvinnor som råkat ut för män som misshandlar dem och förföljer dem så borde det inte ha varit svårt för Marklund att hitta ett sant exempel. Varför valde hon då att ljuga ihop ett exempel för att kunna publicera Gömda och Asyl?
Barn ber inte om att bli födda, inte kan de välja föräldrar, men de blir födda och sedan används de som slagträn av vissa omogna och korkade föräldrar. Men en sak som vi aldrig kan blunda för är våld mot din nästa. Oavsett om det är mannen eller kvinnan som utför våldet. Ingen har rätt att slå! Jag är personligen mycket glad över att det äntligen blir ett slut på Mia Erikssons framträdanden i TV-soffor där hon öser ur sig hat, och lögner. Kvinnan verkar inte vara riktigt som vanligt folk, lider av mytomani och är en slags dramadrottning. Allt ska kretsa runt henne. Liza Marklund gjorde henne stor, och sig själv på samma gång. Min fråga blir, på bekostnad av hur många barn? Hur många barn har lidit sig igenom sina föräldrars skilsmässa? Hur många kvinnor har ljugit om misshandel, våldtäkt och annat bara för att få ensam vårdnad. Och i hur många fall blir kvinnorna misstrodda? Hur många gånger kontrolleras kvinnornas uppgifter?
Jag tror inte kampen mot våld i nära relationer vinner på att man är rädd för sanningen. Det enda som är viktigt är i denna fråga är hur vi hanterar lögnen och de som ljuger. Detta är ju inte första gånger den som ifrågasätter den etablerade sanningen (I detta fall Antonsson) blir utfryst av den etablerad medieeliten, Petra Östergren fick uppleva samma sak på 90-talet. Kåranda, brukar man kalla det, eller hur?
[...] han t.ex. bokhoran Johanna, som verkar tycka att det är en mardröm om Marklunds bok inte är en sann historia. Hon läser inte böcker, [...]
[...] ute fick. För sedan var det tyst i debatten ett ganska lång tag igen. Mina åsikter i ämnet hittar du här. Jag vill dock poängtera att jag verkligen inte anser att Monica Antonsson är den som förstör [...]