”Den oändliga kärlekens ö” – Daína Chaviano

Omslaget till ”Den oändliga kärlekens ö” är djupt obehagligt; ångestframkallande, nästan. Ett par välformade, omsorgsfullt rakade/epilerade/vaxade kvinnoben, framhävda av ett par intensivt röda pumps. (Vad är dealen med benfrekvensen på omslag till uttalad kvinnolitteratur förresten? Det känns som om någon borde skriva en avhandling om det här. Det har nog skrivits avhandlingar om det här, nu när jag tänker på det.) En eldröd klänning, dito blomblad utströdda, ”American Beauty”-likt, på marken… ja, ni har ju ögon att se med själva. Visst tänker man nischad kvinnolitteratur för Ameliagenerationen?

Bara för att få det överstökat på en gång: det här är nischad kvinnolitteratur för Ameliagenerationen. Kanske Taragenerationen också – en mustig latinavariant på den litterära subgenre jag kärleksfullt brukar kalla klimakterielitt. Det finns massor med fantastisk klimakterielitt: Sue Monk Kidd, Elizabeth Berg, Alice Hoffman, Anne Tyler, Anne Rivers Siddons, Isabel Allende… Just Isabel Allende är ett namn som dyker upp på baksidestexten till ”Den oändliga kärlekens ö”, och det var just Allende-konnotationerna som fick mig att ignorera det läbbiga omslaget och kasta mig in i den här – sluta läs nu, Johanna L, jag vill inte att du ska få en allergisk reaktion! – mustiga skrönan om flera generationer kubabor i dåtid och nutid. Är det lika bra som ”Andarnas hus”? Självfallet inte, not even close, men som tidsfördriv och lättsam underhållning funkar ”Den oändliga kärlekens ö”. Jag är väldigt svag för magism realism och central- och sydamerikansk litteratur över huvud taget, misstänker att det hjälper. Åtminstone i början av läsningen hade jag överseende med småpinsamt blommigt språk och formuleringar som ”Hon var fortfarande slank, precis som lotusblommorna som förgyllde dammen där fiskar med flortunna böljande stjärtar simmade omkring”. Orsaken till denna plötsliga, ganska okarakteristiska storsinthet? Jag gillar stämningen som Daína Chaviano förmedlar i texten; tropiskt fuktiga nätter, vättar, gastar och bisarra sjukdomar och, bäst av allt, ett ambulerande spökhus som, i sann magisk-realistisk anda, beskrivs som det mest naturliga i världen. Dessutom tangerar hon i berättelsen om exilkubanskan Cecilia som försöker finna sig tillrätta i Miami utan att förlora kontakten med sitt ursprung något som har potential att gripa tag. Jag upprepar: ”potential att”. Lever Chaviano upp till potentialet? Nja, men jag hade en riktigt trevlig kväll med den här småputtriga, mustiga romanen, som fungerar utmärkt som ren underhållningsroman men inte lever upp till de litterära krav som de magisk-realistiska aspekterna ställer. Läs för all del ”Den oändliga kärlekens ö”, men läs ännu hellre Isabel Allende och Gabriel García Marquez. Eller varför inte Alice Hoffman, som på ett förnämligt sätt förvaltar de magisk-realistiska beståndsdelarna i New England-miljö.

Summa summarum: otäckt omslag, småtrevlig bok, men ingen kubansk Isabel Allende för er som hade hoppats på det. Och ja, det bor nog en liten Tara-tant i mig trots allt.