Det blir inte alltid som man hoppats…

Jag har inte läst alla Mats Wahls böcker, men flera, och jag tycker för det mesta de är väldigt bra. Hans senaste heter ”När det kommer en älskare” och handlar om Tom som flyttar från Sundsvall till sin mormors gamla hus utanför Stockholm tillsammans med sin mamma, äldre halvbror + äldre halvsyster. Tom ska börja åttan i högstadiet om några dagar. Tiden fram tills dess lär han känna den gamle mannen som bor i huset bredvid, cyklar runt i området, och försöker undvika sin brorsa Morgan som är fruktansvärd på alla sätt. Våldsam, skrikig, elak och störig.
När skolan väl börjar så går det snett på en gång. Tom hamnar i bråk och konflikter, blir bla anklagad för att vara rasist, trots att han inte alls är en sån person egentligen.

Mats Wahl är bra på att snabbt teckna ”sociala sammanhang” eller vad man ska kalla det. Man får en tydlig bild av hans figurer, förstår deras bakgrund och klass, kan se konflikten med dem. Utan att han är övertydlig och pekpinne-tråkig. Jag blir alltid imponerad av det.
Däremot famlar jag runt i ”När det kommer en älskare”. Det händer så många och viktiga saker, allt byggs upp och byggs upp och sen … Ja, sen? När jag slår igen efter sista sidan är det med ett stort ”men jaha…?”. Jag tycker jag blir lämnad i hur det går för Tom (man bryr sig ju verkligen om honom) och jag är undrande till allt som tryckts in. Vad hände med lösning, upplösning, avslutning? Tio bollar i luften och bara ett par landar ordentligt. Varför?

Jag gillade och skrattade mig igenom ”Hjälp jag heter Zbigniew” av Zbigniew Kuklarz för några år sen, och hade därför förväntningar på ”Anteckningar från en liten Fiat”. Piotr är på väg från Sverige ner till Polen tillsammans med sina bästa kompisar Leo och John. De har ett sorgligt uppdrag – att strö ut deras kompis Kristoffers aska på ett berg i Polen där han träffat sitt livs kärlek, haft sitt livs lyckligaste ögonblick. Ingen trodde detta ströande skulle behöva ske så snart, eftersom killarna är tjugotvå. Men så dör Kristoffer av ett ormbett, och kompisarna gör som han bett dem. Via diverse släktingar och det ena märkliga äventyret efter det andra i Polen är de på väg till platsen.
Piotr är den som berättar, och han har ytterligare en agenda för resan. Att avslöja att alla de där tjejerna han låtsats vara med är påhittade. Han har inte ens kysst någon. Och han kan inte leva med den lögnen inför sina vänner, som den troende katolik han är.

”Hjälp, jag heter…” var humoristisk och på pricken. ”Anteckningar från…” är tyvärr inte det i lika hög grad. Allt här dras flera varv för långt, återkommer, tuggas om. Jag orkar inte med Piotrs tjejångest och jag blir trött på Polen på åttiotalet. Men okej okej, vi har fattat problemet! vill man ropa när han för trettionde gången går och grunnar på detta med tjejer och hur han ska lägga fram det för John och Leo.
Det finns fina ögonblick och dialoger mellan killarna, men i stort… För långrandigt. Istället för att känna med huvudpersonerna så känner jag mig irriterad och less på dem långt innan boken är slut. Inte den känsla man vill åt.