Bokhora.se

14/03 2008
10:00

divisadero.jpg

Norra Kalifornien, post-guldrushland. Dammiga spökstäder, hästflickor, förbjuden kärlek, nu och då. Lite senare: spelhajar i Sierra Nevada, övervintrade hippies, frankofili, en ensam kvinna i ett en sydeuropeisk villa (igen!- jfr Ondaatjes mest kända roman), intertextualitet, bitterljuvt, allt som hade kunnat vara. Och så språket, herregud, SPRÅKET!

Ledsen för den undermåliga recensionen, men vad göra när språket är så fulländat att varje försök till en sammanfattning solkar ner läsupplevelsen? Jag har länge haft mina misstankar om att Michael Ondaatje är den engelskspråkiga världens största prosaist. Nu är jag övertygad. Ni minns väl sanden, hettan, laddningen i ”Den engelska patienten”, som Anthony Minghella lyckades överföra förvånansvärt väl till filmduken? I  ”Divisadero – Annas bok” återfinns samma lyhördhet, samma förtätade stämningar att drunkna i, samma storslagna berättarkonst. Ondaatjes språk bör – nej, skall – avnjutas långsamt, andaktsfullt, så att alla nyanser kommer till sin rätt. Gärna också på originalspråk, även om Thomas Preis’ följsamma översättning lyfter fram Ondaatjes poetiska, stämningsmättade språk och alla dess undertoner på ett föredömligt sätt.

”Divisadero – Annas bok” är ren och skär språkmagi och ett måste för alla som älskar bländande vackert språk, ja, litteratur över huvud taget är jag frestad att skriva. Margaret Atwood får ursäkta, men i min värld råder det inga tvivel om att Michael Ondaatje är Kanadas bästa nu levande stilist.

Kommentera

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida