”Duma Key” – Stephen King

Bättre sent än aldrig, right? Trogna bloggläsare tillika King-fantaster vet att det nu snart gått en månad sedan jag sträckläste ”Duma Key” i Hello Kitty-morgonrock och ömsom tjusades, ömsom irriterades över Stephen Kings ökända litterära elefantiasis. 600+ sidor avverkade på en enda läsrusig helg – ett gott betyg för en författare som rör sig i sträckläsarterritorium. Ändå är nog ”Duma Key” Kings minst intrigbaserade roman på länge. Låt oss trots det sammanfatta handlingen: Edgar Freemantle, vår hjälte och bokens berättarjag, förlorar armen i en arbetsolycka och bestämmer sig för att lämna sin hemstad Saint Paul, Minnesota (OBS! Inte Maine!) för ön Duma Key på Floridas västkust. Väl på plats börjar han, som en form av terapi, måla i ett rasande tempo och upptäcker snart att konstens helande kraft har en mörk baksida. Minst sagt. Vill inte bli mer specifik än så, ni får läsa själva…

Just konsten som ett slags dubbeleggat svärd – å ena sidan stärkande, helande, livsnödvändig, å andra sidan omöjlig att stoppa när inspirationen väl slagit till – är ett tema som återkommit ofta i Kings verk. Novellen ”The Road Virus Heads North”, en (ännu) blodigare version av Dorian Grey-tematiken, är ett exempel, liksom finfina spökhistorien/metaromanen ”Bag of Bones”, 2006 års ”Lisey’s Story” och, längre bak i tiden, ”Misery” och ”The Shining”. Vad som särskiljer ”Duma Key” från flertalet av de berättelser jag nämnt, som förresten bara är ett axplock av kopplingen skräck-konstnärlig kreativitet i Stephen King-land, är att huvudpersonen får sitt kreativa utlopp genom sitt målande istället för genom skrivandet. Han har gjort sin research, Steve; förutom ingående beskrivningar av Edgars måleri, som allteftersom intrigen blir mer Stephen King:ig får en mer skräckartad framtoning, finns ett flertal referenser till konstnärer, gallerier och olika tekniker. Han placerar till och med självaste Salvador Dalí i historien på ett intressant och väldigt påtagligt sätt. Som hopplös King-nörd associerar jag omedelbart till nyutgivningarna av ”Dark Tower”-böckerna i serietidningsformat och ett allmänt ökat fokus på omslagskonst i Kings senare romanproduktion. Är konst och formgivning det nya svarta i King-land? Vi får väl se.

Att Stephen King är en av vår tids mest inflytelserika och lästa författare är det väl ingen som bestrider idag. Vad som fortfarande är lite mer kontroversiellt är ståndpunkten att han dessutom är en av 1900-talets och 2000-talets mest begåvade och drivna berättare. I alla fall om man råkar heta Harold Bloom. När King 2003 tilldelades National Book Awards prestigefulla Medal of Distinguished Contribution to American Letters för lång och trogen tjänst blev Bloom, vars boktitel ”How to Read and Why” säger en hel del om hans… ska vi säga traditionella syn på litteratur?, rasande och kritiserade valet i minst sagt hårda ordalag:

”The decision to give the National Book Foundation’s annual award for ”distinguished contribution” to Stephen King is extraordinary, another low in the shocking process of dumbing down our cultural life. I’ve described King in the past as a writer of penny dreadfuls, but perhaps even that is too kind. He shares nothing with Edgar Allan Poe. What he is is an immensely inadequate writer on a sentence-by-sentence, paragraph-by-paragraph, book-by-book basis.”

Jag kontrar med ett annat citat: de inledande meningarna i ”Duma Key”:

”Start with a blank surface. It doesn’t have to be paper or canvas, but I feel it should be white. We call it white because we need a word, but its true name is nothing. Black is the absence of light, but white is the absence of memory, the color of can’t remember.”

Mmm, så skriver en alltigenom bristfällig författare som inte skulle känna igen stilistisk ambition om den så hoppade upp och bet honom i arslet. Verkligen. NOT! Kings skriver sextio år gammal bättre än någonsin, och det finns i hans produktion efter den ödesdigra olyckan en mognad och insikt om den egna dödligheten som jag tror har gjort honom till en bättre författare. Rent stilistiskt, åtminstone. Om jag har en invändning mot nya, känsliga, stilistiskt medvetna Stephen King är det att de språkliga utvikningarna och berättarglädjen ibland kidnappar historien och eliminerar den direkta hjärtat-i-halsgropen-skräcken som så länge varit hans trademark. I ”Duma Key” dröjde det fram till upploppet tills jag började överväga att sova med tänd lampa – ett rätt dåligt betyg till en skräckkung. I så fall är både vår svenske skräckkung John Ajvide Lindqvist, Kings gamla kollega Peter Straub och Bentley ”plethora of blood and perversion” Little i dagsläget bättre ambassadörer för den slags hoppahögt-skräck som nästlar sig in i ens mardrömmar och gör vuxna män och kvinnor mörkrädda. Post-millennium-King är, med undantag för George Romero-doftande ”Cell” från 2006, mer subtil. Mer en litterär författare än en uttalad skräckförfattare. Sug på den du, Harold.

Trots min intensivläsning, trots de fina miljöbeskrivningarna av Floridas färgsprakande solnedgångar, och trots att ”Duma Key” delar två betydande element med min absoluta King-favorit ”Bag of Bones” – förstaperson-perspektiv och fokus på konstnärligt skapande – blir det ändå en mellanbok för mig. Jag kan sakna drivet från åttiotalsklassiker som ”It” och ”Pet Semetary” och tycker nog att det är på tiden att Stephen King skriver en riktigt härligt episk, alltigenom skitläskig skräckroman. En äkta Stephen King-roman med andra ord.