Ganska länge nu har jag velat skriva något om Joan Didions nya bok – samtalet på Kulturhuset i onsdags var fantastiskt förresten, hoppas många av er läsare var där – men jag har inte riktigt kommit mig för. Ibland blir det så med böcker, att det finns en hel massa ord kring dem inne i hjärtat men det kommer liksom inte ut. Det här är en sådan bok. Jag har klickat på ”New post” och sedan suttit och tittat på det där tomma fältet där det är meningen att jag ska skriva ner vad jag tycker. Om Joan. Om hennes fantastiska reportage, om Att lära sig själv att leva. Jag har fastnat i flera av hennes texter rätt så rejält. Jag vill lära känna henne. Jag vill vara Jan Gradvall så att jag också fick sitta i hennes kök eller hennes soffa, eller var det nu var han berättade att han satt när han träffade henne senast, och prata om allt och ingenting och om vart fan USA är på väg egentligen. Jag vill vara Janne med Joan helt enkelt.
Men det här med att skriva något briljant om Joans essäer och reportage, det vill jag tydligen inte alls. Jag vill bara läsa dem. Och så vill jag att alla andra ska läsa dem. Så kan vi kanske diskutera dem sedan. Seså vänner och obekanta! Kila nu ut och köp den här boken så återkommer ni med era åsikter.
2 kommentarer
Jag läste ut Didion igår kväll och var helt matt när jag var, hela jag tycktes skaka. Den här boken gav hur mycket tankar som helst. Hennes reportage blir störtfloder inom en. Hon är så klarsynt, så mycket av allt. Hennes reportage är mer än reportage, dom är tidsandan, alla krafter som ligger under allt, alla vägar som allting tycks gå. Hon är den som iakttagaren som tycks se allt. Den här boken var stark både innehållsmässigt och språkmässigt. Didion är en sådan som alla borde läsa.
Ja, det är en fantastisk bok i all sin bulliga briljans. Fint av Atlas att släppa denna!