En bokhora med dokumenterad faiblesse för det nattsvarta och eländiga (i fiktiv skrud!). En bok: ”En helvetes vinter” av Daniel Woodrell. Några huvudingredienser: iskall, hopplös vinter (här kan man verkligen snacka om ”the winter of discontent”) i Ozarkbergen, sinnessjuk mamma, frånvarande (kanske död) pappa, cynisk sextonårig dotter (Ree, vår outlawhjältinna) som får agera mamma åt två ständigt frusna och hungriga små pojkar. Lägg till lite knark, våld och fruset snor, och du får misery lit i sin renaste, mest utsökt gestaltade form. Eller country noir, som Woodrell föredrar att kalla det.

Resultatet när ekvationen är löst: början på en vacker vänskap.

Jag måste ju erkänna att jag hoppade högt av glädje redan vid baksidestexten. Country noir! Smaka på det. Country. Noir! Bara namnet… Jag älskar hillbillyestetik och outlawcountry nästan lika mycket som jag älskar mörkerlitt. Innan jag började läsa ”En helvetes vinter” tänkte jag att det skulle vara som en tonsatt alt country-låt, och lite så är det. En sällsynt melankolisk och uppgiven alt country-låt framförd av, säg, Johnny Cash på dödens rand. Fast ändå med hopp och lite livsvilja, tänk Fiona Apples vackra stödsång på Cashs cover på ”Bridge Over Troubled Water”. Hon får symbolisera bokens huvudperson Ree, tycker jag. Om Johnny Cash är det övergripande country noir-temat så är Fiona protagonisten som hittar något värt att kämpa för mitt bland allt elände.

Jag ska inte sticka under stol med att det är just noir-biten som tilltalar mig så mycket. Det iskalla rucklet, hungern, Uncle Teardrops meth lab (som en gång exploderade och slet bort ena örat på honom..), kärvheten och den uppgivna bisterheten hos de här människorna som är lika kyligt avtrubbade som klimatet de lever i… det är som ett Ricky Lake-avsnitt i litterär form. Det är väl min priviligerade, trygga medelklassbakgrund som spökar misstänker jag, i alla fall det faktum att de här människornas verklighet är så väsensskild från min att det blir ren och skär verklighetsflykt av det hela. Hade detta varit en BOATS skulle jag ha grinat ihjäl mig. Som det är nu får jag visserligen ont i hjärtat, men mest är jag storögt fascinerad över dessa människors grymma vardag. Det är nog symptomatiskt att jag sträckläser ”En helvetes vinter” tryggt nerbäddad i min varma, sköna säng, medan regnet strilar utanför.

Så ja, det är misärlitt, men inte feel bad, för det går ändå att skönja en strimma av hopp bland de exploderande metamfetaminlabben, ovissheten och den för mig nästan ofattbara fattigdomen. Rees vänskap med Gail, till exempel, eller hur hon finner tröst i naturen och sina skivor med namn som Rogivande Tropisk Gryning och Alpskymning. Där finns ett vemod, något dubbelbottnat: egentligen är det förstås så jävla sorgligt att en sextonårig flickas enda tröst är en hunsad, trött flickbrud och några kackiga new age-skivor. Samtidigt är verklighetsflykt alltid vackert, särskilt när det står i bjärt kontrast till det nattsvarta och hopplösa.

Nästa anhalt i denna lilla lovebomb: språket! Poetiskt och korthugget på en gång, med en nästan gammaltestamentlig skärpa. I början störde jag mig på alla ingående miljö- och personbeskrivningar, men insåg rätt snabbt att de spelar en stor och viktig roll i Woodrells prosa. Han känns lite arkaisk och sträng, old school mitt bland alla nutidsmarkörer, och det passar den primitiva miljön, Johnny Cashs grova röst till Fiona Apples änglalika för att återknyta till countrysången. Översättningen är bra såtillvida att jag inte hakar upp mig eller stör mig på felöversättningar, även om jag misstänker att det finns nyanser som går förlorade när man byter språk. Särskilt i en berättelse där så mycket hänger på gestaltningen. Jag kommer på mig själv med att läsa i synnerhet dialogen på engelska, jag direktöversätter och ger det en sydstatstwang. En indikation på att jag fortsättningsvis ska läsa på originalspråk?

Woodrell brukar förresten ibland nämnas i samma andetag som JoL:s och JoÖ:s nya littbästis Tawni O’Dell. (Tawni!) Jag har fortfarande inte läst något av henne, så jag kan inte uttala mig om saken men gissar att mörkret hos Woodrell är mer avgrundsdjupt. Vad säger Bokhoras Tawniexperter?

Helena