”En hjärtformad ask” – Joe Hill

Sedan läste jag ”En hjärtformad ask” och det är precis samma sak som om Johanna L plötsligt fick för sig att läsa en science fiction-roman. Vad är dealen, liksom? Vi vet ju vad vi gillar och inte brukar gilla, ungefär som om jag fick för mig att först välja chokladen med ett körsbär i, som inga barn gillar, i julens chokladaskar.

Jag var ändå väldigt sugen på boken, som jag visste var skriven av Stephen Kings son. Varför, vet jag inte riktigt. Jag har inte läst King på minst tio år.

I ”En hjärtformad ask” köper forne rockstjärnan Jude en vålnad till sin samling med obskyra grejer. Det visar sig att vålnaden faktiskt inte är ett passivt gammalt spöke, utan en elak rackare med otäcka ögon och en egen agenda. Han ska hämnas Jude och dra med honom till de döda och det kvittar om han råkar dra med de som står i vägen, som till exempel Judes flickvän Georgia; Jude ska dö. Jude har inget annat val än att stoppa Georgia och hundarna (som vålnaden är rädd för -> vi som är rädda för spöken har för länge sedan lärt oss att hundar är bästa sällskapet i de dödas närhet) i bilen och fly för livet.

Jag tycker att vålnaden bara är lite otäck (jag tänker dessutom oavbrutet på honom som ”Skulduggery Pleasant” - det måste vara smokingen) och jag tycker att Jude är lite… trött (det är den där åldersrasismen som Ludvig Rasmusson och Leif Silbersky talar om antagligen). Jag har lite svårt att förkroppsliga Georgia när jag läser och jag gillar inte slutet. Jag tycker med andra ord – och nu ska jag harkla mig lite mer än nödvändigt för jag kan förstå att det här är som att svära i kyrkan – att Joe Hills ”En hjärtformad ask” är en bagatell och jag kan inte komma ihåg känslan av vad jag egentligen var så nyfiken på. Här är förrestens bokens trailer. Jag förstår inte vitsen med trailers för böcker.

Nu är jag dock väldigt sugen på den där ”Väktare”-boken av Dean Koontz som några läsare på Bokhora påmint mig om. En hund, en man och en kvinna, samt ett farligt monster i skogen. Jag läste aldrig ut den för femton år sedan, jag var för rädd, så det räknas inte riktigt som omläsning även om jag måste läsa om 9 tiondelar. Blir jag lika rädd den här gången kommer jag dock att ge upp.