”Ett litet hål i mörkret” – Ingrid Olsson

Idag är det August-galan! En av de som kan vinna i barn och ungdomsklassen är Ingrid Olsson med ”Ett litet hål i mörkret”. En sorglig bok, på det sättet att den handlar om Calles farmor som blir allvarligt sjuk och då smyger sig minnen och sorg fram om Calles pappa som dog för flera år sen.
Calle går på estetiskt gymnasium, han fotar mycket. Och är mycket tyst. En sån som gömmer sig bakom sin kamera. Mittemot hans lägenhet har det flyttat in en tjej som går på samma skola. Hon spelar gitarr. Och är inte tyst. Och inte ledsen. Och de har likadana kängor. Och han kan inte sluta spana efter henne på skolan. Men varenda gång de är på väg att råka ta hissen samtidigt så stannar Calle kvar inne i sin lägenhet och väntar tills hon försvunnit.
Och så är det hans lillebror Örjan, som är besatt av marsvin, och Calles mamma, och så då farmor. Inne på avdelningen. Trött, tröttare. Men alla säger ju att det ska ordna sig? Hon fyller ju år om en vecka tex?

Ingrid Olsson skriver fint och poetiskt. Radar upp ögonblicksbilder och känslor om det som händer. Ibland tycker jag det är fantastiskt, ibland för kort. Slutet, det som blir hålet i mörkret, det hade jag gärna läst mer om. Bara en liten snutt till? Det är kortprosa och ska vara luftigt, men inte för luftigt? Det är just det här som gör mig lite kluven, jag har svårt att bestämma mig för hur mycket jag gillar boken. Calle glider ur mitt grepp ibland, blir ofokuserad för att jag får fylla i så mycket själv. Å andra sidan, det är så bra att inte bli skriven på näsan, att författaren litar på läsaren. Ja, ni hör. Jag velar. Jag gillar Ingrid Olssons bok, så mycket är klart iallafall. Sortland-vibbar och allt, hurra.
Och om vi talar August-nomineringar så är det absolut min favorit bland de tre ungdomsböckerna. (De andra två av Mårten Sandén och Mats Wahl.) Jag har inte hunnit läsa ”Legenden om Sally Jones” och dinosaurierna, men kanske kanske kan Ingrid Olsson ta hem det?