Ett offentligt gångbart omslag
Jag får ju skratta så mycket på jobbet med mina roliga och snälla elever. Det här är en grej jag skrev om för länge sen, och nu blev den aktuell igen. När vi läste ”Prep” första gången tyckte en elev att framsidan var så tjejig att han omöjligt kunde läsa den offentligt. Han gjorde därför ett nytt omslag.
Vi har precis repeterat boken inför kommande prov, och jag frågade om jag fick fota och publicera här. Han sa ja.
Here goes!
Det på tok för feminina rosa skärpet har blivit utbytt mot en handbok som han menar är betydligt mindre skämmig att läsa ute bland folk. Han sa också att det vore kul om någon på tunnelbanan reagerade på vad han satt och läste, men jag tror aldrig det hände. (Han poängterar också att han grämer sig mycket över att det saknas ett i i suicide.)
Komplett med baksidestext :
Det spännande är att många i den här klassen tyckte att ”Prep” och huvudpersonen Lee var så jobbig och patetisk. Överdrivet osäker och neurotisk, och nej, man kan inte alls känna igen sig i den, så varför måste jag tvinga dem att läsa den? Sen satt de och fnös över blurbarna på baksidan som jämförde den med Salinger och Sylvia Plath, och jag tänkte ”men vad gick fel?” för jag gillar ju verkligen ”Prep”.
Nu läser jag den med mina 2:or också, och där är det många som sträckläser, kommer och säger att de inte kan sluta på kvällarna, de är fast i den. Ja, de tycker också att Lee är jobbig och neurotisk, men de blir inte provocerade av henne på samma sätt som förra klassen. Och ja, de kan känna igen sig! Helt olika åsikt alltså. Hurra. Som extra krydda har vi en kille som gått på internatskola och han intygar att allt som Sittenfeld skriver om Ault och alla dess regler, det stämmer, så är det på internatskolor. Ganska fascinerande.
Alla
Men vad märkligt att inte dina elever identifierar sig med Lee Fiora! För mig var identifikationsfaktorn skyhög, och jag tänker att en romankaraktär som är tyst, observerande, neurotisk och o-kliqig (varken cheerleader eller geek) är precis vad man saknat i amerikanska nutidsromaner. Borde ju finnas massor med Lee Fioras i varje gymnasieklass. Fast identifikationen kanske inte är möjlig förrän efteråt, när man fått lite distans?
Haha, vilken fatal humor. Men jag kan förstå att de känner sig provocerade av Lee. Den inbyggda dramaturgi vi är vana vid från film och utvecklingsromaner är ju att protagonisten efter en djup kris ska ta makt över sitt liv och vinna över sin omgivning. Så sker ju inte i Prep, Lees hämnd blir ju framför allt självdestruktiv och den väntade förlösningen uteblir. Själv tycker jag att boken var helt OK, men inte så fantastisk som hajpen säger.
Underbar baksida!!!
Vilken härlig kreativitet från elevens sida! Som snart färdig lärare kan man ju inte bli annat än glad över att eleverna trots allt tänker så mycket kring vad de läser osv – visar ju faktiskt på en medial medvetenhet (även om de själva kanske inte kan uttrycka sig mer exakt än att boken ser ”tjejig” ut). Sen vill man ju såklart att de ska läsa boken också.
Var för ett tag sen på besök på en gymnasieskola där de just hade arbetat med att göra olika omslag till samma bok – visade verkligen på hur man kunde tilltalas av olika saker i en bok eller mer tänka på att tilltala läsare osv. Härligt kreativt!
Vilket underbart omslag. Is it raining? Fantastiskt.
Påminner mig helt långsökt om internetlegenden Mingering Mike, en okänd amerikansk kille som målade över femtio soul-lp-omslag där han lanserade sig själv som soulgeni, sjuttiotalets soulestetik så att säga utan musiken, varpå någon hittade dessa helt otroliga skivomslag på en loppis och startade en kultsida kring den mytiske Mike.
http://www.mingeringmike.com/
Jag gillar de ganska gammalmodiga tusch-teckningarna och de storslagna titlarna.
För övrigt är det ett intressant dilemma det här med att läsa en bok offentligt med ett riktigt dålig omslag. Underbar elev i alla fall. Baksidesblurben är enastående.
Åh, jag älskar tonårskillhandstilen och kreativiteten! Och att han kom på det helt själv. Gud, vilket själsligt kodak-moment!
Hursomhelst: jag har svenska pocketversionen hemma och den är också väldigt girlie. Ge oss fler unisexomslag.
Han kommer att bli mycket mycket nöjd när han får se alla dessa uppskattande kommentarer :)
Och visst är det roligt, omslaget. Just ”is it raining” tar en så humoristisk udd av det tragiska. Jag fick ett stort skrattanfall första gången jag såg det.
Klara – himla bra idé med att en klass får göra nya omslag på samma bok, det ska jag sno och försöka genomföra i ngt bildsamarbete ngn gång.
Jag tror att en anledning att den här klassen blev, enbart, störda över Lee är för att hon låg för nära dem. Det måste nog ha gått ett minimi-antal år, eller infunnit sig ett minimi-mått av reflektion och självinsikt, för att man ska uppskatta henne och inte bara vilja ta avstånd. Jag tänkte ju att det skulle funka fint med en tjej som är inte så speciell på något vis, går igenom universella ångestsituationer, men… Mina 2:or nu gillar ju den bättre. Jag behöver inte ägna början av varje lektion åt att försvara huvudpersonen…
Jisses så snyggt, jag trodde först det var på riktigt.
Det är ju ursvårt att få fram den där känslostarka äkta juvenala handtextade stajlen utan att det blir sökt.
En framtida formgivare – helt klart.
Baksidetexten var ju suverän, att det var stavfel på omslaget tyckte jag var rätt coolt också. Klart bättre än det verkliga omslaget. Det svenska omslaget
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170014469
gillade jag heller inte…
ojoj sådana tjocka böcker läste vi inte på min tid i gymnasiet.
Gud vad kul med eget omslag!
Helena & Johanna L jag är absolut inne på er linje att det måste ha gått några år innan man kan identifiera sig eller åtminstone identifiera delar av sin omgivning. Först då klarar man nog av att se sig själv för vad man var.
Men samtidigt är det väl skönt att de blir provocerade av Lee, det borde de ju bli. Mig provocerade hon så mycket att jag ibland ville slänga ifrån mig boken för att skaka om henne :) kanske mest för att jag såg så många av mina egna fel hos henne.
Omslaget – jag saknar ord. Smart kille!
Wow, vilka härligt inspirerande elver! Supernsyggt omslag och vilkn rolig idé! Hälsa eleven så mycket!! :D
Så underbart vackert! Jag tror jag knycker idén inför höstens projekt…
Intressant att samma klass som tycker huvudkaraktären är överdrivet osäker innehåller en person som inte vågar läsa boken på tunnelbanan på grund utav ett rosa skärp ……..
David – tja, vad kan man säga? ”Ungdomar…” ;)