Fina lilla Fanny
Idag har jag hunnit läsa Katarina von Bredows ”Räcker det om jag älskar dig”. Och först blir jag, liksom Johanna K, ganska så irriterad för det känns så pedagogiskt, tamt och tillrättalagt (jag tänker att huvudpersonen i Daniel Möllbergs bok hade kunnat bli ihop med Fanny istället, de verkar lika jävla präktiga båda två, och Fanny dras ju till äldre (läraren! 32 som jag! Äldre!) män) men sedan så ångrar jag mig lite. Fatta själv. En alkismamma och en otrogen fähund till pojkvän (Mr Perfect…). Klart man blir lite allvarsam och lillgammal då. En del känner jag också igen mig i från mina egna tonår. Främst den där rädslan som Fanny upplever när hon tror att hennes beteende ska göra så att Mr Perfect gör slut. Så jag får till slut sympati för fina Fanny i alla fall. Tycker dock lite för Hollywoodsliskigt slut. Jag börjar inse att jag inte tycker om sådant längre. Alls.



Alla


Men åh, boken hade ju kunnat vara helt okej i mina ögon. Istället blev jag bara tokig på att von Bredow inte kan släppa sin himla käpphäst nån gång! Varför, varför VARFÖR måste hon ha in den förbjudna kärleken i varenda jäkla ungdomsbok hon skriver? VARFÖR?
Katarina von Bredow har en allvarlig hang up på äldre män-grejen och det börjar bli inteså lite tröttsamt och lite creepy.
Det är inte så svårt att leka amatörpsykolog och dra parallellen till att hon själv flyttade ihop med en 51-rig man som 15-åring…
Men jag tyckte Syskonkärlek var fantastiskt bra när jag var kid.