Förbjudet pirr!
Förra veckans två pendlartitlar (i pocket!) handlade om pirrig och förbjuden tonårskärlek.
Den ena var omläsning av Katarina von Bredows ”Syskonkärlek”. Vet inte hur länge sen jag läste den första gången, men länge länge. Det är 80-tal i den! Enbart riktiga telefoner och riktiga handskrivna dagböcker som måste gömmas fysiskt (istället för bloggar med lösenord). Vilket samhälle.
Fast huvudgrejen är ju kärleken mellan Amanda och Ludvig, som tyvärr råkar vara syskon. De har alltid gillat varandra väldigt mycket, varit tillsammans mycket, och nu när de är sexton, sjutton fattar de hur mycket = för mycket. Amanda inser att hon är kär i Ludvig, och känslorna är rikligt besvarade. De förstår ju att detta inte går så de måste smussla och försöka tränga undan det där som poppar upp hela tiden. Inte lätt. Inte blir det lättare när Amanda behöver en nakenmodell till sitt målande, och Ludvig ställer upp och ligger där på sängen i all sin prakt (alltså, han är ju tom hantverkare!!). Hur smart låter det? Och deras mamma jobbar alltid natt. Ja, ni förstår ju.
Det här von Bredows första bok, och jag kan irritera mig på att karaktärerna är så svartvita i den. Tex den onaturligt tråkige Johan som Amanda träffar och inte passar ihop med, jag fattar inte varför han envisas med att fortsätta ringa henne. Och mamman, hur hon reagerar? Deras äldre syster? Det är egentligen trovärdighets-frågetecken kring alla utom Ludvig och (möjligen) Amanda. Men struntsamma, för pirret, det sitter som en smäck. Det här är ju en tonårsklassiker! Hur de ”upptäcker” varandra, hur de smusslar, vad de gör. Man står där själv i köket och ser genom Amandas ögon på Ludvig, och man fattar precis. (Allt utom att de är syskon och känner så här, måste jag väl tillägga.) Läs!
En annan liten intressant nördsak – jag har inte läst alla von Bredows, men nästan, och även i den här allra första finns det med en äldre, manlig, snygg lärare. Ständigt denna figur! I den här boken hade han faktiskt kunna vara vad som helst, en brevbärare, men han är såklart… lärare. Why, why?
Andra pirrboken, ”Ser mitt huvud tjockt ut i den här?” av Randa Abdel-Fattah. Amal kommer en dag på att hon ska bli
heltidare, dvs, alltid bära slöja. Hennes mamma gör det, men hon har inte haft någon press hemifrån om att hon ska ta steget. Föräldrarna är tom mycket tveksamma för Amal går i en traditionell och mycket australiensk privatskola där hon är ungefär den enda muslimen till att börja med, och att då komma i slöja… Det blir en uppförsbacke när hon återvänder till gymnasiet efter påsklovet i hijab. Hon är orolig för att rektorn ska förbjuda hennes slöja, och hur hennes klasskompisar ska ta det. Speciellt Adam som hon brukar labba och småprata med. Han är Killen med stort K. Smart, snäll, skojig, snygg, ja, perfekt på alla sätt. Men Amal får pga religionen inte dejta, inte ens pussas, innan hon gifter sig, och detta orsakar ju lite problem. Hon vill gärna ha den här kontakten med Adam, och utveckla den, men hur ska det funka med tanke på religionen? Hur ska han fatta det?
Ibland är den ganska pratig och fladdrar iväg åt alla håll, och en del konfliktspår med hennes kompisar känns överflödiga, men jag gillar verkligen Amal, Adam och alla de jättemycket. De är så bra, och de är så fina! Humor och värme och kärlek och osäkerhet, allt i en salig blandning, och man har inga problem att känna hur perfekt han är och varför Amal tycker si eller så. Och Simone och Josh, några andra turturduvor i klassen, oooh, så gulligt! Riktig feel good. En bok som kan rekommenderas på två plan, religiösa konflikterna och kärlekspirret. Läs den också!
Alla
En annan sak som också alltid finns med i Katarina von Bredows böcker är en identisk kärleksscen. Jag har bara läst tre av hennes böcker (Expert på att rodna, Syskonkärlek och Hur kär får man bli?) och kärleksscenen har dykt upp i alla tre.
Tänk, när jag som (vikarierande) gymnsielärare i svenska frågade 120 sextonåringar hur många som på högstadiet med sin lärare fått diskutera ungdomsromaner av Per Nilsson, K v Bredow, Aidan Chambers, John Marsden m fl – så framkom det att det hade INGEN fått göra det. (U-romaner hade de fått läsa på det slappa ”fri läsning”.)
Jag upptäckte att sextonåringar har ett OÄNDLIGT behov av att samtala med en vuxen om lust, olust, vänskap, krig, kärlek, språk – allt det som de bästa u-romanerna bjuder.
HOPPAS att lärare i svenska tar chansen att få samtala med sina ungdomar om Mattias Göranssons fotbollstrilogi, Pullmans ”Ginnys rike”, Hartnetts ”Jag är djävulen” och andra nya fantastiska u-böcker.
Det är en MYT att det är så svårt att få tonåringar läsintresserade – de har för det mesta bara ingen att samtala med om sina upplevelser.
Men, så klart, den lärare som själv inte är läs.- och diskussionslysten får inte heller läs- och diskussionslystna elever. Men ska hon då verkligen vara lärare i svenska?
Jag blev lite sur på Ser mitt huvud…för att varje problem kändes så tillrättalagt och klämkäckt, lagom okoplicerat och lösbart. Lite som ett avsnitt ur 7:th Heaven. Men kidsen gillar den ju och den fyller ju sin funktion.
Åsa – ja, jag håller helt med om att allt blir fine and dandy på ett enkelt och ganska hurtigt sätt i ”Ser mitt huvud…”, men det är ändå intressant att läsa om den här miljön / religionen för det växer ju verkligen inte liknande böcker på träd. Och kärlekshistorierna är en bra draghjälp in i det, blir spännande.
Jomenvisst, det kan jag hålla med om. Och en klar poäng är ju att initiativet till slöjbärande kommer från dottern. Det öppnar ju faktiskt upp för en mer nyanserad diskussion och snörper förenklade responer om förtryck och tvång.
Lena, vad glad jag blir över att du säger att det är en myt att det är svårt att få ungdomar läsintresserade!
När jag bokpratar i gymnasieklasser lyssnar de flesta så intresserat (lärarna blir ganska ofta förvånade) och många vill låna sedan.
På den gymnasieskola jag jobbar på (är bibliotekarie) finns det en fordonslärare som läser ungefär en halvtimme/vecka för sina elever och diskuterar det lästa om han ser ett intresse för det. Hans läsning är så otroligt uppskattad av eleverna. Han hjälper dem till goda läsupplevelser.
Lena: sänd hit den där texten i pappersform så skriver jag under på det!
[...] eller mindre omedvetet går jag från en ungdomsbok till en annan (Bokhoras fel!), och inser plötsligt vidden av min förvåning över att Sonya Hartnett [...]