Fredagsfrågan v 45: Pappaskildringar vi minns
Jessica
Jag fortsätter med samma bok jag rekommenderade förra fredagen. För skildringen av pappans kamp för sonens överlevnad i ”The Road” (”Vägen”) av Cormac McCarthy är så enastående stark.
Helena
Madickens pappa är så fin! Varm och närvarande, med ett rättvisetänk som han försöker förmedla till sina döttrar. En annan oförglömlig pappaskildring är Kathryn Harrisons ”Kyssen”, om hur Harrison i vuxen ålder inledde ett förhållande med sin egen far.
Johanna K
Jag gillade Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Trots att min pappa och Åsas pappa inte hade så mycket gemensamt, blev jag otroligt känslosam när jag läste den. So not Johanna K liksom, men jag grät floder i slutet också.
Johanna L
Även här blir det härdarmästare Leif Andersson från ”Mig äger ingen”. Den finaste pappaskildringen jag läst på år och dar, med det finaste omslaget.
Johanna Ö
Sigge Eklunds pappaskildring i ”Det är 1988 och har precis börjat snöa” har stannat väldigt länge inom mig. Inte för att det är särdeles vackert, men för att det är en sådan sårig kärlek dem emellan.
Har du någon favorit bland litterära pappaskildringar? Svara i kommentatorsfältet!
Alla
Paul Austers porträtt av sin egen pappa i ”The Invention of Solitude”.
Alicia Erians beskrivning av Rifat i nyss utlästa ”Towelhead”.
Mattis i Ronja Rövardotter! Skildringen av hans och Ronjas relation och kärlek är något av det starkaste jag mött i litteraturen vad gäller faderskap.
En pappaskildring jag minns men kanske inte är så förtjust i är J.M Coetzees Onåd. Däremot gillade jag far-son-relationen i Flyga drake.
Åh, jag läste ut Tove Janssons Pappan och havet igår, så det är naturligtvis den som först poppar upp (trots att pappan är väldigt egoistisk). Alfons pappa, för en mer (i alla fall på den tiden) ovanlig papparoll, är fin. Och för fadersgestalter mer än pappor måste jag säga de som skildras i Carsten Jensens Vi, de drunknade och Mister Tom i Godnatt mister Tom av Michelle Magorian. Och ja, jag håller med er om att porträtten av både pappan i Vägen och Åsa Lindeborgs pappa är starka. Verkar helt enkelt finnas väldigt många fina pappaskildringar.
Men den som gjort starktast intryck? Jag måste svara som Maria här ovan: Mattis ursinniga, vilda, ogenerade kärlek, så stark och så stolt är verkligen en av de starkaste.
Det blir den namnlöse pappan i The Road för mig med.
Jag kommer att tänka på Selma Lagerlöfs”Kejsaren av portugallien” där pappan faktiskt blir galen pga sin kärlek till dottern.
Annars håller jag med om att ”Mig äger ingen” är en fantatisk pappaskildring.
”Mig äger ingen” och pappa Leif är också den som jag tänker på. Som barn var det pappan i Lotta på Bråkmakargatan.
Jag tänker på Maria Gripes Nattpappan, även om det inte är en ”riktig” pappa. Annars är ju ”Pappan och havet” given. Den får mig alltid att tänka på min pappa, inte minst för att det var han som tog mig med till Mumindalen första gången.
Pappor i Khemiris Montecore. En av de mest gripande far-son-skildringarna jag läst.
Om man får göra ett avsteg från böckernas värld så är låten ”Daddy`s gone” med Glasvegas enn pappaskildring av klass!
Pappan i Sjön utan namn av Kjell Johansson. Så dubbelbottnad, så fel men ändå så kärleksfullt porträtterad.
Jag tänker på Matthew i Anne på Grönkulla-böckerna – för att han blir inslängd i ett faderskap som han sedan länge släppt tanken på, och inte riktigt vet hur han ska förhålla sig till. Och han är så FIN.
Iris Johanssons pappa i ”En annorlunda barndom”
Åsa Lineborgs är väl den som finns färskast i minnet.
En pappaskildring som fortfarande står sig är Peter Kihlgårds ”Anvisningar till en far” som fortfarande ger mig rysningar för att den är så himla bra.
Lindeborg menade jag ju så klart.
Jag håller med om The Road-pappan.
Och jag håller med om Muminpappan. Visst: ego och allt detdär, men HEY vilka äventyr han får ut sin familj på! Och under allt detta vilar kärleken som en vacker flygande matta. Så det så!
Sen kan jag inte låta bli att tjata om Cornelia Funkes Bläcktrilogi, så jag säger Mo. Fattar ni hur mycket jag lider med Meggie i Bläckdöd?!
Håller med att Matthew i Anne på Grönkulla är underbar. Och pappan i ”En annorlunda barndom” av Iris Johansson.
Antoine Richis i ”Parfymen” av Patrick Süskind. Rätt bra skildring tycker jag, även om han är ganska självisk. Och så en klockren, nämligen fadern och dottern i ”Abigél” av Magda Szabó. Bästa skildringen av en far-dotter relation jag läst, vet dock inte om den finns översatt till svenska.
Roald Dahls ”Danny the champion of the world” är en fin pappaskildring
Hmmm … det får bli Ahmad Abd al-Gawwad i Naguib Mahfouz Kairo-trilogi, speciellt första och andra delarna. En förtjusande hustyrann och sällskapsbroder.
Håller med när det gäller Ronjas pappa Mattis,och pappan i ”Sjön utan namn”, jag vill lägga till Björn Ranelids pappa i ”Till alla människor på jorden och i himlen” Det är en fantastisk barndomsskildring. Har tyvärr inte läst Linderborgs ”Mig äger ingen” än. Måste klämma in ”Mor gifter sig”, fin modersskildring, men (styv)pappan är ju ….
The Curious Incident of the Dog in the Night-time. Älskar den hårt kämpande arbetarfarsan och det tålamod och den kärlek han visar sin son.
Håller hårt på en farsa som egentligen inte är en farsa alls men som blir det, nämligen butiksinnehavaren Monsieur Ibrahim i Monsieur Ibrahim och Koranens blommor. Så avgörande, så avspänd, så närvarande, så bra känsla för vad som behövs göras och inte göras.
Är väl Eric-Emanuel Schnitt som skrivit tror jag.
Annars har jag alltid gillat Beppe-farsan i Dunderklumpen starkt, som inte tvekar på att hänga på sonen, när gosedjuren är försvunna. Bra närvaro där med, på barnens villkor.
Och bara sju veckor till jul, sjukt.
Den hopplösa Mr.Bennet i Jane Austen’s ”Stolhet och Fördom”, den oförglömliga Sully i Richard Russo’s ”Nobody’s Fool” och min absolut favorit – Alfons Åbergs pip-rökande pappa!
fler hopplösa, men älskade, pappor finns i adam hasletts novellsamling ”you’re not a stranger here” – I love it!
Läser ”Vägen” just nu, och tycker att den är lika bra som alla säger. Men skulle nog inte fåmin käre far att läsa den (men han ska få en bilderbok om klassiska bilar).
Jag tycker om Alfons Åbergs pappa. En sån pappa hade jag velat ha!
Linderborgs fadersskildring är fantastiskt fin.
Annars är jag ganska svag för relationen i Heinleins Have Space Suit – Will Trvel, de få sidor den visas på.
//JJ
Hans-Thomas relation till sin filosofiske far i Jostein Gaarders ”Spelkortsmysteriet”.
/Jenny
Jag är väldigt svag för ett mumin-avsnitt jag såg som yngre. När muminpappan visar sin kärlek till mumintrollet som då var ett litet barn. Jag tror att han är väldigt svag för sin son, rädd om honom och vill beskydda honom( jag tycker ibland att muminpappan är LITE överbeskyddande).