”Grundläggande genetik” – Mikael Fant
Ojojoj, här har jag verkligen klivit ur min comfort zone! Nytt, svenskt, manligt, intrigdrivet snarare än Språk & Stämning-porr och lite KTH-aktigt putslustigt – åtminstone gav romanens undertitel ”En roman om blåögdhet och halvsanningar”, kombinerat med en viss raljant ton i inledningskapitlet, mig grava Blandaren/studentspexvibbar. Vilket är rätt märkligt, med tanke på att ”Grundläggande genetik” kretsar kring så allvarliga teman som dödsfall, frånvarande fäder, övergrepp och det sociala versus det genetiska arvet. Huvudpersonen Jakob lever ensam bland sina designmöbler i Blåkulla och har ytterst sporadisk kontakt med släkt och vänner när han nås av ett dödsbud. Hans mamma Christina har dött, bara drygt femtio år gammal. Moderns plötsliga bortgång får Jakob att ta tag i det han valt att ignorera i så många år: frågetecknen kring vem hans pappa egentligen är, och vad som egentligen hände den där kvällen 1967 då Jakob ska ha kommit till. Är han resultatet av en brutal våldtäkt, och vad har i så fall hans genetiska arv för konsekvenser? Vem är egentligen Jacob, och hur gick moderns resa från priviligerad Östermalmstjej till alkoholiserad och sjuklig krogägare till?
Det är en fascinerande historia som Mikael Fant levererar, och det finns ett berättartekniskt driv som får mig att fortsätta läsa i raskt tempo fastän jag egentligen inte är särskilt imponerad vare sig av hans språkbehandling eller persongestaltning. Jag misstänker att det är den raljanta, lätt distanserade jargongen som spökar; den genomsyrar såväl dialogen som de mer gestaltande bitarna och gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att känna sympati eller engagemang. Det är alldeles säkert en korrekt gestaltning av Jakobs (och många trettionåntingkillars) själsliv, men trots att det finns mycket som i teorin borde vara rörande här så griper berättelsen aldrig tag i mig. Jag blir mellan varven rejält trött på Jakobs strutstendenser och hans hopplöst grabbiga polare, förmodligen därför att de påminner mig om människor jag träffat i verkliga livet och retat mig lika mycket på då. Det är bara att konstatera: det här är inte mitt gebit. I don’t do vilsna, ironiskt distanserade grabbmän med dålig självkänsla, helt enkelt.
”Grundläggande genetik” är en klart godkänd debut, kompetent utförd med fungerande (om än lite torrt) språk och intrigtrådar som prydligt knyts ihop på slutet. Men det är inget som får mitt hjärta att slå lite snabbare, inget som genererar nedskrivna citat, utropstecken och mentala bevakningslistor. En Helt Okej Bok, varken mer eller mindre; den slags roman som hade fått två bokhoror av fem möjliga om vi använde oss av betygsystem. Inte så sexigt.
Alla
Ursäkta att jag säger detta, men det är litet lustigt att ni bokhoror så ofta säger er bry er om språkbehandlingen i böckerna och samtidigt använder frasen ”I don’t do” hur många gånger som helst… ;-)
Anna GC: Jag förstår din poäng. Det är lite av ett internskämt som spritt sig på bloggen, vi kanske borde tagga ner lite… (även om vi faktiskt inte skriver romaner på bloggen, nota bene…) Blev inspirerad av när Mariah Carey sa att hon ”don’t do stairs” när arrangörerna till MTV Video Music Awards ville att hon skulle göra entré nerför en lång spiraltrappa. :D
Anna: Du borde vara med på något av våra redaktionsmöten, I don’t do dyker upp i varannan mening ungefär! Eller kanske oftare We don’t do…
Det är verkligen ett skämt som fått fäste. Vi borde nog som sagt tagga ner ja.
Tyckte boken på många sätt var intressant och spännande. HPs utveckling under bokens gång leder ju till en väg bort från den där strutsigheten och det distanserade ”tugget”. Kvinnoporträtten kändes också ganska fräscha. Inte helt självklart att en thirtynågonting manlig författare gestaltar så starka kvinnor och så hopplösa karlar. Klar positiv överraskning.
Sofie, håller med om kvinnoporträtten, de gillade jag! Särskilt Josefin och Christina. Men Jakob irriterade jag mig på, även om han kanske blev lite mer tolerabel mot slutet av boken.
Ni får inte glömma Annelise som ju var en helt fantastisk kvinna och livskamrat till hans morfar Arvid.
”Me like” är ett annat lika trist modeuttryck som ” I don´t do” – frekvent förekommande hos stilosäkra yngre medelåldringar.
Anglicismer kan vara användbara i en svensk text – men de här två uttrycken används så ofta (utan att betyda något särskilt alls), så de har tappat all nymodighetens eventuella charm.
Folk som stör sig på inslängda små uttryck för skojs skull borde verkligen släppa det krampaktiga tag de har om den trygga ordbokssargen.