Varje år när jag är hemma brukar jag dunka in en omläsning av en Alice Hoffman-bok, som handlar om 11-åriga Amanda som diagnosticeras med AIDS och jag grinar självklart så tårarna sprutar.
Har inte kommit till den omläsningen ännu eftersom jag råkade på bokhoremammans stora bibliohög innan jag kom fram till bokhyllorna. Läste Jenny Downhams ”Innan jag dör” som fanns däri istället och det var ju samma eländes elände där.
Grin och snor och grin och snor. Mitt i natten medan snöstormarna ven utanför fönstret och jag tyckte syndast i hela världen om både mig själv och Tessa som är på väg att dö i cancer. Det är inte jag, men det är lika bra att tycka lite synd om sig själv också när man nu är igång och gråthulkar.
Ikväll måste jag försöka hitta en skrattbok istället, annars kommer jag gräva ner mig alldeles.
12 kommentarer
Nej stackers! Läs Jennie Dielemans ”Tackar som frågar”, om du inte redan gjort det. Den är inte odelat humoristisk men man kan skratta en hel del i vart fall!
Nu är du väldigt mycket mer norrut än vad jag ska på söndag, men jag tröstar mig med att det finns snö där, för det gråa Stockholm gör inte humöret till det bättre.
Åh! ”At Risk” – den BRA ”At Risk”! Den står i bokhyllan och bara ber om att få bli omläst. Egentligen gillar jag ju Hoffmans mer magisk-realistiska romaner, men den här är riktigt, riktigt bra. Och tårdrypande så det står härliga till.
Innan jag dör var fel bok att läsa ut på jobbet (har, tack o lov lästid i tjänsten) för man satt där o småsnyftade ett bra tag efter
”Varje år när jag är hemma”. Vad sjutton betyder det? Är du inte hemma varje år? Bor du inte tex hemma?
Visst är det snyftigt och hemskt med båda böckerna?
PL – det blev Erik Anderssons ”Den larmande hopens dal” istället. Är halvvägs och mer än nöjd.
Joel – det betyder att det jag ser som mitt riktiga hem finns i Vittangi. Det är vad jag kallar hemma. Och där bor jag inte, där är jag oftast bara en gång per år, om jag har tur kan det bli ett sommarbesök också, men inte alltid.
Det där är antagligen förvirrande för någon som kanske inte har så starka band till sitt ursprung som jag har. Stockholm är inte hemma ännu, ens efter snart 14 år.
Jag hade precis samma reaktion när jag läste Hoffman första gången, vilket var rätt nyligen. Jag tyckte plötsligt oerhört synd om mig själv. F.ö. förstår jag precis vad Johanna menar med ”hemma”. Så kallar jag också min mammas hem i norra Sverige (väldigt nära Vittangi är det också), trots att jag är där bara någon gång per år.
Ok. För mig skulle det kännas förjävligt att inte bo hemma. Ni är starka som klarar det!
Jag förstår precis vad du menar med hemma Johanna. Det är faktiskt något helt annat än där man bor!
Jag har visserligen bara bott ”borta” i tio år, men har faktiskt hunnit så långt att jag säger hem om både Umeå och Malmö. Lite förvirrande, till exempel: I jul ska jag åka till mormor, sedan hem, sedan ska jag åka hem och sedan kommer jag hem igen och börjar jobba i januari!
Jag håller med Full bokhylla till fullo, jag har sedan jag flyttade hemifrån kallat såväl Sandviken som Uppsala som Stockholm för ”hem” samtidigt, ibland till och med i samma mening. Logiskt är det inte, men ändå helt självklart, på något sätt.
Jag läste ut Innan jag dör igår, och snyftade jag också. men det var faktiskt inte så tårdrypande läsning som jag väntat mig. Jag tycker att den blir tårdrypande först under de sista typ 50 sidorna, innan dess är Tessa uppfriskande karsk och tonårsupprorisk. (Man måste inte vara det om man är döende nej nej nej, men det här är trots allt en bokgenre som har sin beskärda del snyfthistorier, och därför känns det uppfriskande när någon kan skriva en berättelse på temat och vara seriös utan att vara supersnyftig hela tiden.)
På tal om hemma-diskussionen: När jag studerade i Åbo pratade vi om hemma – dvs lägenheten där man bor på studieorten – och hem-hemma – där man har vuxit upp. Nu när jag är återflyttad till Österbotten och faktiskt bara bor 12 kilometer från uppväxtplatsen blir det lite knepigare – det känns nämligen som om begreppet hem-hemma kräver ett lite längre geografiskt avstånd än så…
Det är intressant det där med hemma. Flera av de invandrare jag känner brukade bli väldigt upprörda om någon frågade om de skulle åka hem på semestern – de tolkade det som om den som ställde frågan inte accepterade dem och antydde att de inte hörde hemma i Sverige. De blev rätt förvånade när jag påpekade att en stor andel av stockholmarna säger exakt så om sig själva, utan att det har någon negativ innebörd. Själv säger jag alltid att jag ska åka hem när jag åker till Norrbotten. Det är hemma, även om det är mer än tjugo år sedan jag flyttade därifrån. Visserligen har jag bott längre tid i Stockholm och det är hemma också, men inte på samma sätt. Och av någon anledning har jag väldigt svårt att tänka mig att jag skulle ligga begravd här och inte ”hemma”. Fast å andra sidan lär jag inte bry mig när det väl är dags…
För övrigt är det bra med snyftböcker. De bästa böckerna är ofta de som får en att gråta. Jag tror att minst sju av tio böcker på min topp tio-lista för i år är av det slaget.
Själv fick jag frågan om jag ska ”åka hem till Finland något över julen?” från en kille på radion när jag var där för några veckor sedan. Uppenbarligen är det inte bara hemma som sitter i, även dialekten är fastetsad som berget.
Jag pratar ju inte finlandssvenska som alla som har hört mig vet, men det händer ganska ofta att jag blir tagen för att vara finsk. Eller norsk! Det händer också en del. Men jag har 10 mil till Finland och 20 till Norge, så det är kanske inte så konstigt, mitt svenska ursprung till trots.