Den nya bokhoran säger hej

Jag har en dröm av det återkommande slaget. I drömmen befinner jag mig vid lånedisken på min barndoms bibliotek efter stängningsdags. Ingen snäll bibliotekarie bakom disken, inget lysrörssurr, inga pensionärer med prasslande tidningar. Visst påminner det lite om biblioteksscenen i Stephen Kings ”Det”, ni vet när Pennywise helt plötsligt dyker upp med sina färgglada ballonger och man bara vill skrika rakt ut? Men nej, i min dröm uppenbarar sig ingen mordisk clown, och ni Freud-wannabes därute kan sluta anteckna för en framtida patientjournal – i alla fall just nu; jag kanske har användning för er vid ett senare tillfälle. Alltså: ingen clown, inga Freudvibbar. Istället promenerar jag sakta, sakta (mycket saktare än vad jag någonsin gått i vaket tillstånd, jag gillar när det går undan) förbi utlåningsdisken och in på avdelningen för skönlitteratur.

(Usch vad platt och pinsamt det ser ut när man skriver ner sina drömmar! Men jag har en poäng, lovar, just hang in there.)

Jag är omgiven av hundratals – tusentals? – titlar, stryker med handen längs de läderbundna ryggarna, för i min återkommande dröm är alla böcker gamla, fina och läderinbundna, old school-style. Ofta plockar jag ut titlar som lockar extra mycket och provläser förstasidor, så där som man gärna gör på Hedengrens, stora Akademibokhandelns engelska avdelning eller antikvariatet i Wadköping. I min dröm är alla böcker fullmatade med de två S:en, Språk och Stämning, och till slut är det svårt att veta om det är drömstadiet eller litteraturens suggererande makt som anger den lite Mare Kandre-aktiga tonen. Jag går längre och längre in i biblioteket och upptäcker lässal efter lässal, alla fullmatade med böcker. Så här håller det på tills jag vaknar och inser att inga av de böcker jag läst i drömmen existerar på riktigt. Fastän jag alltid blir lycklig av min biblioteksdröm, som har en tvilling i form av bokhandelsdrömmen, där jag upptäcker sorgligt oskrivna flickböcker i källaren på Alléplans Tobak & Spel, blir bokhoran i mig upprörd över att de här läsvärda böckerna av etablerade författare bara finns i min dröm. För ett tag sedan läste jag i biblioteksdrömmen en Maria Lang-deckare med Puck Bure och Christer Wijk i skidortsmiljö. Skitbra idé, eller hur? Fast det har ju i och för sig redan gjorts av en annan gammal pusseldeckarförfattare, i ”27 sekundmeter, snö” – som jag borde läsa om, förresten, men det tar vi senare.

Nu till poängen: alldeles nyligen hade jag biblioteksdrömmen igen, för första gången på åtminstone ett år. Ett par dagar senare tillfrågades jag om jag ville bli en av bokhororna. Paul Auster-artad slump? Kanske, kanske inte. Två saker är i alla fall klara – betydligt klarare än det här inlägget, som inte alls är det där korta, koncisa ”hej, här är jag!”-inlägget jag bespetsade mig på att skriva. Ett: jag är den värsta typen av bokhora, den som lever, andas och utsöndrar litteratur så till den grad att jag inte ens klarar av att sova utan att blanda in böcker. Två: jag är jävligt glad att jag fått chansen att uttrycka den bokhorigheten på Sveriges i särklass bästa litteratursajt. (Hey, ni vet att det är sant!)

Somliga av er känner mig sedan tidigare som The Girl Least Likely To och sitter säkert redan och bockar av The Girl Least Likely To-markörer. (Visst finns det ganska många i det här inlägget?) Vill ni som inte läste min gamla blogg veta mer om mig, läs min lilla bokhorepresentation. Den är, tror jag, ganska talande när det gäller mina litterära preferenser. Nyckelorden är välskrivet, suggestivt och svartkantat, gärna skräckigt. Lägg till en skvätt anglofilporr, dimmiga hedar, gamla mystiska böcker, kyrkogårdar och Cthulhu-referenser, och jag är i himlariket. Men fastän jag bär svart nagellack oftare än vad en gift kvinna på sitt tjugoåttonde levnadsår kanske borde är jag inte helt fast i gothträsket. Åh nej, jag läser, som ni kommer att märka, ALLT, förutsatt att det är välskrivet och engagerande. Företrädelsevis skönlitteratur – det finns en anledning till att min biblioteksdröm tilldrar sig bland Hc-hyllorna – men också en del deckare, biografier, engelsk non-fiction om popkultur och musik, lyrik och barn- och ungdomslitteratur. Allra helst uppehåller jag mig dock i fiktionernas värld. Det är en underbar värld att befinna sig i, och ibland oroar jag mig för att jag tillbringar för mycket tid i fiktioner, på bekostnad av IRL-tillvaron, det där som Meg Ryan säger i You got mail: ”Allt jag upplever påminner mig om en bok jag läst. Borde det inte vara tvärtom?” Sedan hittar jag en ny måstebok och så är det kört. Det är bara att konstatera: mitt bokhoreri är på livstid.