Helenas bästa 2008 – svensk skönlitteratur

Det har blivit dags att blicka tillbaka på året och försöka göra någon slags årsbästalista. Jag har i skrivande stund 135 titlar att välja på, så helt enkelt är det inte. Dessutom, och detta är något jag märkt vid flera tillfällen under året, är det inte alla ”wow”-upplevelser som åldras särskilt väl. Januari månads läsmåste kan ett halvår senare visa sig vara teflon – inget fastnar.

Ett tungrott projekt, alltså, men det finns ett antal titlar som, utan att jag behöver konsultera läslistor eller läsdagböcker, hoppar fram ur medvetandet och lockar till omläsning. Formuleringar och karaktärer som stannat kvar hos mig, många böcker senare. Det är främst de böckerna jag kommer att ta upp här. Av utrymmesskäl har jag valt att dela upp min årsbästaspaning i två delar, en för svensk skönlitteratur och en för utländsk litteratur. Vi börjar med det svenska bokåret.

Bästa svenska debut: ”Reglerna” av Sara Mannheimer. Ooriginellt, jag vet, men den ÄR faktiskt så häpnadsväckande som alla säger. Därtill är Mannheimers debut ett exempel på motsatsen till teflonlitt: en roman som trilskas och bråkar, inte ställer sig in och därför kanske inte är lika med kärlek vid första sidan – men som vinner i längden. Jag har skrivit avsevärt mer lyriska recensioner än den jag skrev om ”Reglerna”, men jag tror inte att jag har blivit så överraskad och upprymd av en svensk bok i år. Formmässigt exceptionell, galghumoristisk och helt jävla skruvad – läs, läs, läs!

Hajpen som höll hela vägen: John Ajvide Lindqvist. Både när det gäller ”Låt den rätte komma in”-filmatiseringen och ”Människohamn”. 2008 var, med all rätt, ditt år. Nu borde nästa logiska steg vara världsherravälde.

Det tidiga 1900-talet som romankuliss fick sig ett uppsving i år med romandebuter som Elin Boardys tonsäkra, gedigna ”Allt som återstår” och, inte minst, Håkan Bravingers ”Bära bud”. Båda har blivit lite förbisedda på årslistor och i prissammanhang, vilket är synd. I dagens Litteratursverige kan jag knappt tänka mig något mer sympatiskt och, faktiskt, fräscht än att debutera med alltigenom välskrivna, atmosfäriska romanbyggen som inte ger några som helst anspråk på att vara nutidsskildringar – men ändå, förmodligen just därför, fungerar på ett tidslöst, universellt plan.

Memento mori. I början av året ägnade jag en vecka åt sjukdom, död och sjukhussalar. Först läste jag Carl-Henning Wijkmarks värdiga, vackra terminalvårdsskildring ”Stundande natten” – en stark kandidat till min bästa Augustvinnare någonsin, faktiskt – följt av Anders Paulruds klarsynta, oändligt sorgliga avskedsroman ”Fjärilen i min hjärna” och en bok som har några år på nacken men som jag gärna tipsar om ändå eftersom det är en roman jag återkommit till vid flera tillfällen: ”Svart dam” av Maria Fagerberg. Sparsmakad, nästintill spartansk, och helt perfekt i sin avskalat mörka framtoning. Fagerberg lyckas skriva om det otänkbara – en kärnfrisk 29-åring men man, dotter och forskarkarriär drabbas av obotlig sjukdom – utan att ge hän åt det smetigt sentimentala. En liten pärla!

Girls, girls, girls. Ja, när jag ser tillbaka på det svenska litteraturåret 2008 inser jag att det, i alla fall från min horisont, till 90% befolkas av kvinnor. Några av dem har jag redan nämnt, men jag vill även lyfta fram Gertrud Hellbrand, som återigen fick mig att tugga litterär taggtråd med iskallt briljanta ”Scenario X”. Bret Easton Ellis möter Chuck Palahniuk möter Michael Haneke möter något alldeles eget och unikt. Christine, ma chérie, bevisade med ”Vinterträdgården” att hon även behärskar samtiden – även om jag fortfarande vurmar för det gammalmodiga, kargt bohusländska från hennes tidigare romanproduktion. Tematiskt besläktad är Jessika Berglunds stillsamt självklara debut ”Simtag”, som fick både mig och Johanna K att vilja flytta ut till en liten stuga i skogen och inleda varje dag med ett morgondopp i en sjö med lika klart, brunt och kallt vatten som i Berglunds litterära värld. Naturromantik 2008? Mais bien sûr!

Så många namn, så lite tid. Sofia (inte utgiven i år, men åh vad jag gillar en dark horse!), Inger, Majgull, Anna, Mia och Sara, känn er stolta. Jag skiter i allt vad snedfördelning heter, bara ni fortsätter vara så här bra.

Det här var alltså mitt svenska litteraturår. Om några dagar återkommer jag med min sammanfattning över 2008 års bästa utländska romaner.