Låt mig slippa Billys pizzor och tonerkassetter från OnOff!
Johanna L skriver om att hon inte gillar miljöbeskrivningar här. Jag har läst ”Flickan som lekte med elden” i veckan och kan skriva upp mig på listan. I Larssons böcker förekommer dessutom miljöbeskrivningar Deluxe. Sida upp och sida ner med Salanders inköpslistor från 7Eleven. Ja, Stieg Larssons böcker är tjocka, men tror jag det, när halva boken består av huvudpersonernas vardagsbestyr. Jag demonstrerar:
Lisbeth promenerade till OnOff på Sveavägen och hann in genom dörrarna två minuter före stängningsdags. Hon köpte en tonerkassett till sin laserskrivare och bad att få den utan kartng så att hon fick plats med den i sin rygga.
När hon kom ut från butiken var hon törstig och hungrig. Hon promenerade till Stureplan där hon av en slump bestämde sig för Café Hedon, ett ställe hon aldrig tidigare besökt eller ens hört talas om.
Jag blir vansinnigt provocerad av Salanders tonerkassett, som inte har någon som helst betydelse i resten av boken. Jag fastnar i upplysningarna, funderar på om caféerna finns i verkligheten, ifrågasätter om Billys Panpizzor finns att köpa i storpack på 7eleven? Jag vet var Salanders lokala 7Eleven ligger och jag har själv varit inne där. Det är en av stans minsta butiker, jag fattar inte hur de kan ha ett sådant stort sortiment! Till saken hör att jag förmodligen har hunnit tre sidor innan hjärnan är med igen (men det gör inte så mycket: på kommande sidor beskrivs Salanders datautrustning eller ryska maffiosos hela uppväxt).
Jag kommer att skriva mer om Stieg Larsson, när jag har läst ut sista boken i trilogin. Jag gillar en hel del; Stockholmsporren till exempel (som ni kunde se en del av i exemplet ovan), men frågan är ändå: Vad är dealen med fluffet? Har vi inte en flämtande jord på halsen som behöver all fotosyntes den kan få? Låt träden stå och hoppa över mat- och datafluffet, tack!
Alla
Läste precis klart ”Män som hatar kvinnor” och jag håller verkligen med dig. Några andra saker (bland många) som störde migl (små spoilers på tredje och fjärde punkten):
- Ovanan att hela tiden referera till människor med både för och efternamn.
- Hur fel det kan bli när S.L ska försöka skildra människor under 35. Läs bara den extremt stela och onaturligadialogen när Mikaels dotter Pernilla kommer och hälsar på. Och vem under 75 kallar folk för ”fähundar”, haha?!
- Jag instämmer med tidigare inlägg på den här sidan: det är verkligen skrattretande hur alla kvinnor kastar sig över Mikael Blomkvist som att han vore någon sexgud nedstigen från Olympen. Framför allt när han så tydligt kan ses som ett alter ego till författaren. Pinsamt!
- Sist men inte minst så tycker jag att det är obehagligt hur S.L. gång på gång återkommer till Lisbeths kropp, hur ung hon ser ut och framför allt betonar hur små och outvecklade hennes bröst är. Vad är det för konstig hangup? En fantasi om att få ligga med en tjej som ser ut som en fjortonåring eller? Mikael Blomkvists utseende beskrivs typ en gång i hela boken och då är det inte direkt någon ingående beskrivning av hans mer privata delar… Varför får vi t.ex. inte läsa en beskrivning av M.B:s kropp ur Lisbeths perspektiv om hon nu tycker att han är så j-a sexig?!
Men gud vad Stieg Larsson dissas här hela tiden! Själv sträckläste jag böckerna när de kom ut och tyckte att de var spännande och välskrivna (jo,faktiskt) Iallafall om man jämför med många andra svenska populära nutida deckarförfattare.Larsson kunde ju verkligen skriva begriplig svenska och dessutom finns det ett patos i hans böcker son känns ärligt.
Sara: ja, och det här med för- och efternamn är särskilt tydligt i nästa bok där boxaren Paolo Roberto ständigt refereras till med för- och efternamn.
Agneta: Jag tycker att Stieg Larssons böcker är jättespännande och perfekta sällskap på exempelvis långa tågresor. Sträckan Sthlm-Växjö avverkades på någonting som kändes som en kvart (i verkligheten: drygt 4 timmar). Kanske är Stieg Larssons böcker litteratures tacos: himla smarrigt, alla äter det, men det är inte så kreddigt att man vågar erkänna att man gillar det. Problemet är väl när 2,5 miljoner svenskar bara läser Larsson och därefter de där svenska deckarförfattarna som du refererar till, jag tror att man behöver lite mer varierad kost än så (med anledning av gårdagens läsmodsdiskussioner). Varför inte pröva en smarrig palsternackspuré i form av en av vårens charmiga debutanter? Men, som du skriver, viktiga ämnen avhandlas i Larssons trilogi. Jag ser fram emot att läsa sista boken.
Gissa varför jag började skriva deckare? Efter att ha läst ett ett antal hundratalet deckare, där jag ständigt hoppade över c:a 20 sidor för återkomma till det jag gillade, tröttnade jag.
Mina deckare är inte, upphaussade av recensenter, men däremot av läsarna, vilket för mig betyder lika med, skriva mera. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte pengar är viktiga i sammanhanget. För det är dom! Inga pengar, inga fler böcker. Jag kan inte leva på ” tack ska du ha”.
Men för att få många läsare, ( läs köpare av mina böcker) behöver jag uppmärksamhet. Vilket jag i och för sig har fått, men jag tackar inte nej till mer. :))
Hälsningar
Ramona Fransson/ deckarförfattare
med inriktning på Göteborg och västkustmiljö.
Med lite miljö och mera dialog.
Hmmm, jag är inte säker på att jag håller med alla här. Nu har jag inte läst Stieg Larsson så jag kan inte yttra mig om hans böcker, men rent generellt så tycker jag nog att miljöskildringar kan vara jättebra och intressanta om de är välskrivna, och att dialog kan var hemsk om den är dåligt skriven. Så det är inte VAD, utan snarare HUR som är viktigt. T.ex. läser jag deckarföljetongen i SvD just nu, och där är ju själva mysteriet intressant men dialogen och stilen i övrigt fruktansvärd. Jag kommer aldrig att köpa eller låna en bok av Åke Edwardsson.
Det mest kontroversiella med Stieg Larssons dumheter, är inte så mycket att de finns som varför. Ingen redaktör i världen, ens en nyutexaminerad vätte från Glada Amatörers Redaktörsgymnasium och Kockskola, hade släppt förbi denna listhybris.
Men Larsson gick och dog. Och respekten för texten var för stor. Man tänkte säkert: ”Jaja, Stig Laersson pladdrar och pladdrar, emellanåt är det snarkvarning. Men när det blir åka av, då tar han igen det. Så vi får köra på det här. Det blir för konstigt att pilla i texten nu när han dog för inte så länge sedan.”
Vilket jag i och för sig tycker är ett jävla larv.
Jag har läst alla tre och tycker att de är gräsligt dåliga. Och en av orsakerna till att jag tycker att de är så dåliga är att de inte avhandlar viktiga saker. De nuddar vid viktiga teman, men de behandlar dem inte. Ungefär på samma sätt som att ”Vattenmelonen” inte behandlar förlossningsdepressioner. Att de är skrivna med ett sug och ett tempo som gör dem till sträckläsare är en annan sak, tycker jag.
Nu tillhör jag en av alla dom som sträckläste Stieg Larssons Milleniumtrilogi och tyckte om. Så oändligt mycket bättre än en hel hög av andra svenska deckarförfattare.
Andy: Jag läste första Stieg Larsson boken utan att veta att han var död. Ändå sträckläste jag den och ville ha mer. Konstigt… Lyran: Varför läser du böcker som du tycker är dåliga? Och tre stycken till på köpet.
Det gör jag inte längre Sofie och för det tackar jag Stieg Larsson. Efter det att jag läst trilogin beslutade jag att det var sista gången jag läste ngt jag tycker är dåligt (om jag inte måste för jobbet). Men tidigare har jag både läst och tittat på saker jag inte tyckt varit bra för att kunna tycka. Jag har alltid ogillat när människor uttalar sig om böcker och TV-serier utan att ha läst/tittat på dem.
Lyran: Måste en bok verkligen avhandla viktiga saker? För mig är en av de bästa egenskaperna för en underhållningsbok/spänningsroman att de erbjuder lite verklighetsflykt, lite fantasi och inte några tunga debatter kring samhällsproblem. Om alla deckare skulle vara som Roslund och Hellströms ”Odjuret” (exempelvis) så skulle man ju inte orka läsa mer än ett par stycken om året.
Om det är något JAG stör upp mig på hos svenska deckare är det detta förbannat tråkiga familjeliv som jämt porträtteras, med vardagliga gnabb och bråk, med grannsämja och så vidare. Det om något är ju oerhört tråkigt.
Sofie: Javisst. Det fina med att ha en så kallad acquired taste, är att man knappast är representativ för vad den stora massan läsare vill ha. Det som harcore-läsaren värdesätter, är sådant som inte är så relevant för många andra.
Mer intressant blir det när många författare av högre kvalitet, faktiskt inte bara inte vill skriva för den stora massan utan faktiskt inte kan. Att skapa krokar som drar in, ett sug i läsandet, är en förmåga som bör värdesättas minst lika högt som perfekt tajming, bra stilistik, välskuren text och allt det där. Men av många så gör det inte det och man sparkar in öppna dörrar när man klankar ner på Läckberg och Larsson och så vidare.
Ställ i stället den här frågan: Varför värdesätts förmågan att skapa en välskriven text högre än förmågan att skapa en text som många vill läsa?
Andy: av exakt samma skäl som allt som kan beskrivas som bukfylla respektive finmiddag. Att många köper en varmkorv betyder inte att varmkorv är bra eller vällagad mat, bara att det är lättillgängligt och lättätet. En middag på fin restaurang kostar och kräver mer, men ger också mer tillbaka. Det betyder inte att man behöver se ner på korv – men nog fan är det inte lika intressant två dagar senare, medan en smaksymfoni tål att pratas om.
All konst fungerar under den här stämpeln, faktiskt. Att lära sig mer om den, oavsett sort, betyder att man kan uppskatta finesser och svårigheter och framför allt skilja mellan dem. Att något är ”svårt” betyder inte per se att det är bra, men att något gillas av många gör faktiskt inte heller det. Det är olika typer av kvalitet.
Nej Hieronimus jag tycker inte att böcker måste avhandla tunga saker, jag tycker att det är jättebra med rolig, glädjande läsning. Det jag har svårt för är när författare petar in lite viktiga teman utan att avhandla dem för att försöka framstå som mer seriösa än de är. Och jag håller med om att ”Odjuret” var plågsam att läsa.
Jag gillar fluffet både i Larsons böcker och i andra böcker. Jag gillar det vardagliga och jag tycker om dialoger.
Däremot hade jag lite svårt att komma ihåg handlingen när miljöbeskrivningarna blir så långa som i ”På spaning efter den tid som flytt”. Men små vardagligheter som tex förankrar handlingen i en viss tid tycker jag är trevligt och bra.