Bokhora.se

03/02 2008
14:54

innbundet_fullbok1.jpgNu äntligen kommer mer om ”Ingen er alene” av Mattis Øybø, den fina boken jag läste förra helgen, Norges svar på Paul Auster. Efter att ha tänkt i en vecka kan jag nog kanske säga Norges svar på Siri Hustvedt. Ja, eller båda. Jag har svårt att bestämma mig, men spelar roll. Jag tycker fortfarande att den är lika bra! Varning för en överstyr, lång recension.

”Ingen er alene” handlar om psykologen Harald Stange, som får en ny patient, Nicholas Berg. Nicholas var med i en religiös sekt, Människosonen, som den 24 aug 2003 satte sig, vitklädda, i Frogner-parken i Oslo, i väntan på att världen skulle gå under prick kl 08.00. Världen gick inte under, så Nicholas och flera andra i sekten fick svåra psykiska problem efteråt. Han kommer till Harald på en remiss.

Ytterligare en sak som är intressant med Nicholas är att han är son till den kände filmskaparen Josef Berg. Tänk Ingmar Bergman-status här. Josef Berg har försvunnit spårlöst cirka ett halvår innan Nicholas går med i Människosonen, och det har givetvis skapat stora rubriker världen över. När Harald börjar samtala med Nicholas så kretsar mycket kring pappans filmer, och vad han var ute efter att uppnå med dem. Det var detta som först fick mig att tänka på ”Illusionernas bok” av Auster. Øybø skriver tom in artikelcitat av Paul Auster om Bergs filmer. Han gör Sven Nykvist till Bergs ständiga fotograf, namedroppar flera andra stora stjärnor som Klaus Kinski i samarbeten. Och så får man veta ingående vad filmerna handlar om, eftersom Harald betar av dem en efter en i kampen för att hjälpa Nicholas. Det känns så Hustvedt ”Vad jag älskade”, det här att konsten får en betydande del i boken. Det är inte bara en intressant fond, utan det är i högsta grad en medspelare.

Harald har ett par meningar/övertygelser han upprepar ofta i sitt yrke och för sig själv. Det ena är att att vi berättar historier för varandra för att överleva. Den andra är att han är bra på att lyssna. Han låter sina patienter prata på och bara lyssnar till dem. Sakta men säkert kan de bena ut historierna de skapat som murar och skydd och se vad de egentligen är, vad som har hänt.
Under tiden som Harald blir mer och mer involverad i Nicholas liv och historier, så sitter han ofta hemma i sitt kök och tittar i ett fotoalbum. Han ser på bilder av sin fru Helene. De har varit gifta i nio år. De kan inte få barn, men de har, kanske, kommit över det. Han älskar henne så mycket. Han berättar för sig själv om deras minnen, när de gifte sig, hur hon brukade säga ”lämna mig aldrig”. Medan han gör detta är han ensam hemma. Helene är ute, borta hos en väninna, kommer hem sent utan förklaring. Egentligen vet Harald, och efter ett tag börjar hans vänner påpeka det öppet också. Helene är otrogen. Men han säger inget om det. Han konfronterar henne inte. Han sitter ensam och tittar på bilderna, minns och berättar, och när hon kommer hem så beter de sig båda två som vanligt.

Jag blev så himla imponerad av den här boken. Øybø är min nya idol, han är född 1971 och redan så här bra, my god!! Han skriver en stor och bred historia, med många trådar, många komplexa karaktärer, mycket ambition. Och han lyckas perfekt med att få ihop det. Man läser och man känner hur det växer och knakar, allt går djupare och längre, samtidigt som det lyckas vara en tät, liten historia hela tiden. Om ett gift par, om en ensam man, om en vilsen kille, om en försvunnen filmskapare, om att söka meningen med livet. Det är så skickligt! Det drar inte iväg, det slappar inte, det bara håller ihop från början till slut. Och tala om att skapa en egen värld. Jag kliver rätt in hos Harald och Helene, eller jag sitter och tittar på Josef Bergs filmer på kinon. Och jag tror på allt.
Det här är en riktig Roman. Den får mig att fundera, ifrågasätta, och våga berätta lite naknare, samtidigt som jag njuter av boken. Vilken multiupplevelse! Jag önskar verkligen att fler än norrmännen ska få läsa den. Øybø har skrivit en tidigare, ”Alle ting skinner”, och jag vill ju givetvis läsa den så fort som möjligt. Är den bara hälften så bra som ”Ingen er alene” så är jag mer än nöjd.

3 kommentarer

3 kommentarer till ”Ingen er alene” – Mattis Øybø

  1. Alltså, jag önskar att min norska var bättre/att en svensk översättning kommer pronto. Det här verkar helt fab!

    ÄR det svårt att läsa på norska btw? Jag är så rädd för att missa alla nyanser.

  2. Jag har svårt att säga hur svårt det är, för jag började ju läsa norska när jag bodde där. Vet inte hur det hade gått annars. Nu tycker jag ”gör ett försök och kom in i det!”, men det är ju liksom det där med nyanserna, ja. Och olika begrepp och saker, sånt man kanske inte alltid har kläm på här. Jag såg en bildtext i Se&Hör eller motsvarande, till en av de norska lill-prinsessorna som skulle börja på dagis för ett par år sen. Det stod att hon hade med sig sin beautybox. Fast det hon hade i handen var en plåtlåda för lunchpakken, det som alla norska barn har med till skolan! Där kan man tala om missad nyans. Mat eller beauty.

    Men boken är fantastiskt bra. Bara för att säga det en gång till.

  3. Det är lite svårt först. Jag började med att läsa bloggar och prata med norrmän på diskussionsforum. Inte med tanken på att lära mig tillräckligt för att kunna läsa böcker alltså, utan det kom jag på senare.

    Jag tycker att bokmål är lättare att läsa än nynorsk, även om vissa norrmän försöker få mig att ”inse” att det borde vara tvärtom för svenskar. Och så tycker jag att jag har nytta av att jag har läst tyska i skolan.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida