”Ingen hör hemma här mer än du” – Miranda July

När jag såg Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” blev jag – ursäkta franskan – så jävla berörd. Och ärligt talat – trots mitt yrke – ungar i filmer och böcker; jag brukar inte reta mig på dem, men de är ofta väldigt ointressanta, det var inte ungarna i filmen jag gillade. Det var Julys sätt att berätta en historia som gjorde mig så omtumlad.

Ni vet: ibland blir man ju besviken. Eller mer sant: väldigt ofta blir man det. Med största farhågorna tog jag mig därför an Julys bokdebut ”Ingen hör hemma här mer än du”. Och, när jag läser litteratur som liksom metaforiskt sköljer ut mig dit jag inte bottnar, som imploderar mitt bröst, för att vara fullkomligt ärlig, blir jag så förbannat ledsen. Ledsen för att 1) jag inser att alla bra meningar redan är stulna och att jag aldrig skunna kunna producera någonting lika bra, för historierna finns inte där i mitt huvud - de där lysande historierna, men också 2) för att jag tänker This is it! Det här är världens bästa bok och allting efter det här kommer bara att vara besvikelser.

Julys noveller handlar om par som glider ifrån varandra, kvinnan som lär pensionärer torrsimma, farbrodern som fantiserar om vännens förmodade tonårssyster, sekreteraren som går på samma sykurs som chefens hustru. Och jag tänker inte gå in på vilken novell jag gillar bäst, bara nämna Julys detaljrikedom, lysande historieberättande, våghalsighet, ömhet och genialitet. Det här är det bästa jag har läst på länge, kort sagt (och det gör mig också så förbannat ledsen, för jag vet att det dröjer så länge till nästa gång). Läs, läs, läs!

(Johanna L har också läst den, men på engelska. Här skriver hon om den och här är vårt måndagsmöte med July)

Foto: Alfabeta.