Ingen vill veta var författarna har köpt sin tröja
Jag finner det roande att kolla Hollywood-skådisar på röda mattan. Lite som inspiration, av en sådan primitiv lust som nyfikenhet, som ett tidsfördriv. Sällan hittar jag extravaganta vimmelbilder på svenska kändisar och deras partykompisar, men när jag ändå tittar på femton bilder från biopremiären av ”Himlens hjärta” slår det mig att författare allt mer syns på röda mattor. På ”Himlens hjärta”-premiären vimlade Camilla Läckberg och Mari Jungstedt och en och annan skådis och tv-personlighet. Ibland måste jag googla kändisar, för jag glömmer bort varför de är kända. ”Ja, just det! Hon är ju författare!”. Och det gör mig så vansinnigt förvirrad att kändisklicken i Sverige gör allt nuförtin. Författare blir programledare och tv-kändisar blir författare. Andy Warhols berömda femton minuter i rampljuset har aldrig känts mer aktuella än nu. Man måste tydligen se till att utnyttja sin tid. Det stör mig egentligen inte att författare sippar gratis champagne och äter snittar på biopremiärer – bokmässan är ju så sällan – men jag skulle inte vilja se mina favoritförfattare i tv-soffor och i tidningspaneler pratandes helgplaner eller prinsessgemål. Då hamnar författaren i vägen när jag läser deras böcker.
Jag har inte läst särskilt många böcker av Liza Marklund, men i min fantasi ser Annika Bengtzon ändå ut som författaren, oavsett om hon skulle beskrivas som en fetlagd brunett. Jag vet att inte Harry Hole ser ut som Jo Nesbö, men jag ser ändå Nesbös rakade skalle och Mona Lisa-leende framför mig, när jag föreställer mig Hole, trots att jag faktiskt inte har sett just dessa två författare i några tv-soffor.
Jag bryr mig, kort sagt, ganska lite om författarna bakom mina favoritböcker. Må hända att en tv-intervju får mig att finna en viss författare sympatisk och eventuellt att köpa dess bok, men överexploatering bidrar snarare till att jag duckar om någon så kastar böckerna efter mig. Jag gillar att föreställa mig hur författarna är. Jag bildgooglar gärna Philip Pullman och Jonathan Safran Foer, även om fotografierna sällan stämmer överens med bilden jag har inuti mitt huvud, men jag läser sällan intervjuer i morgontidningar med mina favoriter ens inför ett nytt boksläpp. Jag tycker om att läsa om hur Safran Foer skapade Oscar Schell, men jag vill inte läsa om hur han och Nicole Krauss tillbringar söndagarna. Det kryllar av författarbloggar, där författarna berättar om skor de köpt, bullar de bakat, promenader de gått. Jag vill inte läsa. Det kanske handlar om old school/new school, men jag vill gärna idealisera mina författarförebilder, jag vill inte höra om var de helst äter lunch eller vilken favoritpryl de har. Jag tycker om att lära känna dem genom deras böcker, även om jag får en väldigt vinklad bild av dem och även om den kanske inte ens stämmer. Det spelar inte så stor roll.
Samtidigt: ja, jag blev star stucked på Klas Östergren, när jag fick möjligheten att träffa honom på bokmässan, jag finner det intressant att läsa om vad Daniel Sjölin läser, jag gillade författarintervjun med Alberto Manguel på Babel och fascineras av Philip Teirs bokhylla, men det är som sagt så länge det handlar om böcker.
Vad tycker du? Vilken författare skulle du vilja veta allt om (jag menar ALLT!) eller vilken skulle du önska att du visste lite mindre om? Och hur är det i andra länder? Är det lika vanligt att aktuella författare smetas ut över våra näthinnor där som här?
Alla
Intressant, det är mycket tack vare dessa skäl som jag valt att skriva under pseudonym. Författare bör inte skymma sina berättelser.
Hm, ja. Det är väl som med det mesta – finns både för- och nackdelar, och olika sätt att se det på. Själv lutar jag nog åt ditt håll: intressant så länge författaren håller sig till boksamtalet. Samtidigt ingår vi ju också i en kulturell sfär där man känner till författaren vare sig hon/han står på röda mattan eller ej, medan andra kan upptäcka dem på det sättet – andra som inte läser SvB, som inte går på bokmässan – som annars inte hittar till denna formidabla blogg. :) Kändistrenden bland författare skapar också ett bokintresse, icke att förglömma. Problemet, som jag ser det, är väl snarast att det är en och samma lilla klick personer som syns, hörs och sk(r)ålar – där på mattan. Som med det mesta.
Kan inte annat än hålla med! Risken verkar dessutom vara att mottagaren av texten tolkar in författarens privatliv. Det är förhållandevis fåtal skribenter som blandar in egna erfarenheter i det skrivna ordet. Trots det tycker jag mig – från alla håll och kanter – höra läsare ”förstå” texten utifrån den aktuella författarens intervju/blogg/skvaller från press.
Jag läser aldrig Camilla Läckbergs sida, jag rent ut avskyr författarkommersialiseringen. Visst böcker behöver reklam för att nå ut. Att möta f. är roligt och att höra historien bakom berättelsen kan vara intressant men inte f. val av ex tandkräm. Risken kan faktiskt vara att man väljer bort böcker pga detta. Läste ex Läckberg tidigare men inte längre.
Signe
Det här skrev ju Daniel Åberg också om, dels kring diskussionerna kring Isobels bok, dels ur ett personligt perspektiv om hur det känns för författaren när vi tycker att vi känner dem (via deras bloggar främst):
”Inte för att jag egentligen skriver något personligt i min blogg som har med boken att göra, utan för att okända människor jag aldrig träffat redan innan de öppnar romanen har en klar bild av vem jag är och hur de ska tolka det som står däri. Det känns lite … konstigt.
Men jag har ingen annan än mig själv att skylla antar jag.”
här länk: http://www.danielaberg.se/?p=720
Jag tror du har helt fel. Kända författare är som alla andra kända människor, det finns alltid folk som vill veta var de har köpt sin tröja eller vilken tandkräm de använder. Varför skulle litteratuuuuuren vara finare än alla andra konstformer, som musik, film eller konst? Varför ska böckernas producenter vara så ohyggligt ödmjuka och skygga och tillbakadragna, till skillnad från musiker, skådespelare eller konstnärer?
Jättekonstig diskussion.
Hejsan Sara! Jag tror inte att ingen är intresserade av författarnas privatliv (trots att rubriken är formulerad så, men jag hoppas att du läste hela inlägget), utan det är snarare jag som inte är så intresserad av att veta om Stig Larsson handlar på Brothers eller om Liza Marklund använder Colgate eller Pepsodent, för för mig ligger det i vägen när jag läser deras alster. Fast jag är vidare inte så intresserad av vilka tv-program som Neil Young, Johnny Depp eller Helen Chadwick tittar på heller. Jag har lika svårt att se Summer i ”The OC” som Summer istället för Rachel Bilson, så det är inte reserverat för författare. Vilka författare skulle du vilja se m e r av i media?
Jag är i alla fall otroligt nyfiken på Elfriede Jelinek. När man lyckas skriva så intressanta historier om suspekta människor blir man väl självklart lite nyfiken på människan bakom ? Jag dras till människor som INTE syns i media. Författarkändisar lockar mig inte alls.