Internationella kvinnodagen nästan

Jaja, jag är ju så förtjust i kvinnosaken och så vidare. Därför har jag faktiskt bara valt att lyssna på olika kvinnliga författare idag, hela dagen lång.

Intressant notering från ett av seminarierna:

Vi ska få lyssna till Shailja Patel när hon läser sin dikt ”Drum Rider” (som orsakade en viss uppståndelse då hon blev avtvingad av scenen när hon läste den på en festival i Zanzibar men mer om det någon annan gång). Det är ett ganska litet rum vi sitter i. Reflexmässigt räknar jag publiken – 29 kvinnor och 9 män. Inte så tokig procentuell fördelning tänker jag lite förvånat. Fast sedan försvinner alla männen utom en ändå, för sedan ska vi prata om kvinnliga författare. Kerstin Strandberg pratar om när kvinnliga författare i Sverige började organisera sig där i Grupp 8-dyningarna.

Vi behöver bilda en grupp. Så vi samlades och bildade olika grupper med olika funktioner. Och sedan gick vi hem och räknade. Vi räknade hur många stipendier som gick till kvinnliga författare, hur många bokrecensioner de fick i tidningarna, hur många kvinnliga kritiker som fanns och så vidare och så vidare. Det gjorde vi massor de där första åren, räknade.

Och jag tänker, med mitt räknande som sitter i ryggmärgen, att inte har så mycket förändrats på 40 år. Vi räknar och vi räknar och vi räknar och ändå går det så förtvivlat långsamt. Det finns fler kvinnliga författare nu, fler kvinnliga kritiker, jag hoppas att vi ger fler stipendier till kvinnor och att det sitter fler kvinnliga författare i de jurys som delar ut stipendierna och så vidare. Men fortfarande tar det en sådan tid och är inte så självklart som det borde vara.

Behöver vi räkna idag? frågar moderatorn Kerstin sedan. Det är bättre att räkna än att inte, är hennes svar.