Att läsa – i synnerhet recensionsböcker – är inte alltid en fröjd, men att läsa en ny roman av Majgull Axelsson är alltid hundraprocentigt lustbetonat för mig. Få idag verksamma svenska författare har samma förmåga att, från första meningen, dra in mig i berättelsen och mana till en rofylld, eftertänksam slags läsning där inget känns överilat eller onödigt eftersom det är så uppenbart att jag befinner mig i kompetenta händer. Den där trygga förvissningen; det här kommer att bli bra. Så är Majgull Axelsson för mig. Kanske är den där berättartekniska tryggheten en fördel när man, som Axelsson, inte väjer för det mörka, svåra, tunga. ”Is och vatten, vatten och is” är på sätt och vis Majgull Axelssons ljusaste berättelse hittills. Då är det ändå inte fråga om någon typ av feelgoodroman; tvärtom. Här finns sinnessjukdom, hämndbegär, oönskade barn och identitetssökande – och då har vi bara börjat skrapa på ytan.
”I och vatten, vatten och is” utspelar sig i två huvudsakliga miljöer, två olika tidsepoker: 1960-talets Landskrona och ombord på isbrytaren Oden, i nutid. I berättelsens kärna finns, inte för första gången i Axelsson-sammanhang, ett tvillingpar: Elsie och Inez. De växer upp i symbios, två hjärtskärande söta små lockiga flickor, men går olika vägar i tonåren. Så blir Elsie gravid och föder sonen Björn – ett barn hon inte vill ha. Björn kommer att växa upp hos Inez, älskad, satt på piedestal. Inez biologiska dotter Susanne får finna sig i att existera i skuggan av Björn, som blir en firad popstjärna och flickfavorit – innan katastrofen slår till. Trettio år senare befinner sig Susanne ombord på Oden för att arbeta på sin nya deckare när det förflutna hinner ikapp henne. Någon ombord tar sig in i hennes hytt och lämnar hotfulla meddelanden. Någon ombord vill Susanne illa…
Framför allt är ”Is och vatten, vatten och is” en fantastisk skildring av en dysfunktionell familj i Folkhemssverige. Majgull Axelsson är oerhört duktig på att gestalta vardagen, alla mörka skrymslen som göms bakom surmulna middagar, kyliga tisdagkvällar och knäpptysta TV-aftnar. Greppet att låta perspektiven växla, från polarexpeditionens storslagna isberg till Landskronas grå vardag, är mycket lyckat. Romanens ödesmättade förstamening ”Någon har varit i hennes hytt” ekar i bakhuvudet under läsningen och ger berättelsen en deckartwist som får varje detalj att mättas med något hotfullt. Lika knockad som av ”Aprilhäxan” och ”Slumpvandring” blir jag inte, men det är ändå läsvärt, gripande och välskrivet, med personporträtt som dröjer sig kvar i medvetandet långt efter att romanen är utläst. Särskilt den färglösa, oälskade Susanne griper tag; det är ett smart drag att låta såväl upptakten som upplösningen – förvånansvärt ljus med Axelssonmått – tillhöra henne.
5 kommentarer
Ja hon är en fantastisk författare.”Aprilhäxan” är en av mina absoluta favoriter,har lånat ut den till alla mina vänner och ALLA har blivit helt tagna.
Majgull Axelsson,Gerda Anti och Aino Trosell – mina svenska favoritkvinnor!
Vilken fin recension, Helena, Tack!
Jag har också recenserat Is-boken i ”min” tidning, Västerbottens-Kuriren
och är som du – imponerad men inte knockad.
I min artikel sätter jag fokus på författarens ofta återkommande identitetstema. (Här illustrerat av tvillingar.)
Frågorna som läsaren ställs inför i Is-boken är ju ungefär desamma som i hennes förra roman ”Den jag aldrig var” (och i filmen ”Sliding Doors”):
Går min levnadshistoria att ändra? Finns det ett alternativt händelseförlopp? Kan den rädde bli modig? Vad händer då?
Det ÄR härligt med en bladvändarberättare som Majgull Axelsson som också vågar vara allvarlig.
Tack, Lena! Ska läsa din recension på en gång (förutsatt att den finns på nätet ännu?). Håller med om att Majgull Axelsson skriver litterära, allvarligt syftande bladvändare, och det finns ett rättvisepatos i hennes böcker som jag verkligen gillar. DNs recensent Malin Ullgren tyckte att isbrytarintrigen var onödig, själv tyckte jag om att den osynliga Susanne blir en överlevare som får summera familjehistorien. Många fint gestaltade miljöbeskrivningar också, och hela ismetaforen är förstås väldigt talande för relationerna mellan personerna i romanen. Jag längtar redan till nästa Majgull Axelsson-roman!
jag var för sent ute med min recension, så VK (tidningen) fick den inte förrän idag. Första gången som jag missade recensionsdag, pinsamt och oförlåtligt.
Jag vet inte hur min kulturredaktör har det med utrymmet, men jag gissar att den finns på nätet i morgon eller i övermorgon på
http://www.vk.se.
Jag har aldrig läst en C-uppsats om Majgull Axelssons författarskap.Många spännande tematrådar och metaforer, du har rätt.
(Jag har aldrig träffat författaren. Men när jag vikarierade som gymnasielärare var en av mina mycket blyga elever alldeles tagen av hennes berättelse ”Rosario är död” . När jag skrev och berättade det för Majgull Axelsson tog hon genast kontakt med 16-åringen –
flickan strålade av lycka.)
Nu finns min recension på http://www.vk.se