”Is och vatten, vatten och is” – Majgull Axelsson

Att läsa – i synnerhet recensionsböcker – är inte alltid en fröjd, men att läsa en ny roman av Majgull Axelsson är alltid hundraprocentigt lustbetonat för mig. Få idag verksamma svenska författare har samma förmåga att, från första meningen, dra in mig i berättelsen och mana till en rofylld, eftertänksam slags läsning där inget känns överilat eller onödigt eftersom det är så uppenbart att jag befinner mig i kompetenta händer. Den där trygga förvissningen; det här kommer att bli bra. Så är Majgull Axelsson för mig. Kanske är den där berättartekniska tryggheten en fördel när man, som Axelsson, inte väjer för det mörka, svåra, tunga. ”Is och vatten, vatten och is” är på sätt och vis Majgull Axelssons ljusaste berättelse hittills. Då är det ändå inte fråga om någon typ av feelgoodroman; tvärtom. Här finns sinnessjukdom, hämndbegär, oönskade barn och identitetssökande – och då har vi bara börjat skrapa på ytan.

”I och vatten, vatten och is” utspelar sig i två huvudsakliga miljöer, två olika tidsepoker: 1960-talets Landskrona och ombord på isbrytaren Oden, i nutid. I berättelsens kärna finns, inte för första gången i Axelsson-sammanhang, ett tvillingpar: Elsie och Inez. De växer upp i symbios, två hjärtskärande söta små lockiga flickor, men går olika vägar i tonåren. Så blir Elsie gravid och föder sonen Björn – ett barn hon inte vill ha. Björn kommer att växa upp hos Inez, älskad, satt på piedestal. Inez biologiska dotter Susanne får finna sig i att existera i skuggan av Björn, som blir en firad popstjärna och flickfavorit – innan katastrofen slår till. Trettio år senare befinner sig Susanne ombord på Oden för att arbeta på sin nya deckare när det förflutna hinner ikapp henne. Någon ombord tar sig in i hennes hytt och lämnar hotfulla meddelanden. Någon ombord vill Susanne illa…

Framför allt är ”Is och vatten, vatten och is” en fantastisk skildring av en dysfunktionell familj i Folkhemssverige. Majgull Axelsson är oerhört duktig på att gestalta vardagen, alla mörka skrymslen som göms bakom surmulna middagar, kyliga tisdagkvällar och knäpptysta TV-aftnar. Greppet att låta perspektiven växla, från polarexpeditionens storslagna isberg till Landskronas grå vardag, är mycket lyckat. Romanens ödesmättade förstamening ”Någon har varit i hennes hytt” ekar i bakhuvudet under läsningen och ger berättelsen en deckartwist som får varje detalj att mättas med något hotfullt. Lika knockad som av ”Aprilhäxan” och ”Slumpvandring” blir jag inte, men det är ändå läsvärt, gripande och välskrivet, med personporträtt som dröjer sig kvar i medvetandet långt efter att romanen är utläst. Särskilt den färglösa, oälskade Susanne griper tag; det är ett smart drag att låta såväl upptakten som upplösningen – förvånansvärt ljus med Axelssonmått – tillhöra henne.