”Islekar” – Liselott Willén

Jag tror att Liselott Willén är en smygare, dvs ganska okänd. Hon kom med ”Sten för sten” 2001, ”Eldsmärket” 2003. Båda två är bra, men jag har aldrig träffat någon annan som läst henne (?), och det känns så oförtjänt. Nu släpps hennes tredje bok, ”Islekar”. Jag hoppas att många ska upptäcka den. Det är dags! Jag gillar den så mycket att jag får prestationsångest att inte skriva en tillräckligt bra text så att alla bokhoraläsare fattar hur bra den är – och när det händer, då är det speciellt.

Alex återvänder motvilligt till sin hemby på Åland för att begrava sin mamma. Hon har tänkt sig ett mycket snabbt besök där endast det mest nödvändiga ska klaras av. Hon ska absolut inte besöka sitt gamla föräldrahem tex, allt det får en flyttfirma sköta. Det som orsakar motviljan är saker som hände när hon var kring nio tio.

Hon var så ”onaturligt ensam” då. Drömde om att få vara med tjejerna i skolan, men blev alltid bortstött eller tog för givet att hon skulle bli det.
Så anländer en ny svensk pojke, Jakob, till klassen. Både han och Alex får åka taxi till skolan för att de bor så långt bort. Där, när de står och väntar på morgnarna, börjar pojken jaga henne. Brotta ner henne i snön, mula henne i ansiktet. Men också, bara sitta stilla, lägga en hand mot hennes nacke innanför jackan, se på henne, på ett helt annat sätt. Snällt. Behövande. Som henne kanske?

I skolan är Jakob mobbad. Alla sparkar, slåss, retas med honom hela dagarna. Han kallas för den äckliga apan för att han bara flinar och tar allt. Alex får frustrerande nog inte ihop dessa bilder. Hon kan inte låta bli att gilla det som händer på morgnarna, samtidigt som hon absolut inte vill förknippas med Jakob i skolan. Ingen får veta att de har kontakt, hon måste avsky apan lika mycket som alla andra. Annars kanske de ger sig på henne?
Samtidigt börjar en tjej i klassen närma sig henne också, och då är det ännu viktigare att hon håller Jakob ifrån sig.
(Nu har jag faktiskt inte berättat hela boken, även om det blev en lång beskrivning. Detta är upptakten.)

Jag faller för flera saker. Hur Liselott Willén lyckas skapa en mycket trovärdig barnslig förvirring, dvs att Alex inte fattar allt som händer med de vuxna och omkring henne. Tänk på ”De små tingens gud” tex, samma grej där. De här förvirrade luckorna bygger upp en bra spänning när man läser. Man litar inte på allt, man förstår att man måste pussla ihop, klura ut vad som stämmer. Och man vill verkligen läsa vidare.

Jag tycker också att ensamheten och utsattheten är så otroligt bra skildrade. Jag menar, hur många tråkiga mobbingfall har man inte läst om? Exakt, men glöm dem nu. Det här är precist. Tonfall, känslor, stämning, handling. Inklusive hur barnen är hänvisade åt sig själva, hur de vuxna inte vill / kan se. Man ryser och man ber att Jakob för guds skull snälla snälla inte ska se på henne i skolan. Så bra är det.

Språket, karaktärerna. Jojo. Och så själva spänningen i historien, hur det knyts ihop med ramberättelsen i nutid och Alex motvilliga återvändande till Åland. Hur det kommer in vuxna blickar på det förut barnsligt oförklarade.
Slutet är totalt sträckläsigt. Jag var så snabb att jag sen var tvungen att gå tillbaka och läsa om för att uppfatta allt.

”Islekar” hamnar på min femitopp-lista över det bästa från 2008. Stark, välskriven, gripande, allt man vill ha av en Bra Roman. Jag håller tummarna för att det här blir ett stort genombrott för Liselott Willén.