”Jag tror vi behöver prata faktiskt” – Jon Jefferson Klingberg
Det verkar finnas en del likheter mellan Jon Jefferson Klingberg och Lars Norén. Båda gillar att fixa och städa och ha det prydligt hemma. Ägnar sig gärna åt trädgård / blomvård. Båda har skrivit en bok som bygger på självupplevda händelser och de är mer eller mindre öppna med vilka personerna i den är. Och det gemensamma temat för böckerna är ”skilsmässa, så funkar det”. Och surprise, surprise, jag gillar Klingbergs bok jättemycket också!
Klingbergs alter ego i ”Jag tror vi måste prata faktiskt”, Karl Mikael Frejevall, och hans fru Kristin bestämmer sig för att inte längre vara tillsammans. De har inte haft det bra på länge, så det är ett ömsesidigit beslut. Hon tar initiativet men han håller med. I typ ett dygn känner han att det här kommer att gå bra, hans liv kan bli bättre nu. Sen får han reda på att hon redan träffat en annan man som hon är vansinnigt förälskad i. Och den ömsesidiga, fina, trevliga skilsmässan efter 12 års äktenskap går upp i rök. Kvar finns en man som är rädd för att förbli ensam resten av livet, för att bli evigt bitter, och som är förbannad på det sätt hans ex-fru sköter separationen (vara kär och verka så jävla glad!). Ibland blir han hämndlysten, men oftast bara enormt trött och ledsen. Det vill säga, en helt normal reaktion.
”Kristins nya, urfina lägenhet full av alla de sakerna som en gång betydde att jag var hemma. Nu uppradade i ny ordning. Vårt liv minus mig. Perfektion äntligen!”
Första gången jag läste den var det i princip i ett svep. Det är verkligen en sån här ”kan inte sluta”-bok. Dramatiken med svartsjuka, hämnd, sorg och Mr Freedoms tjejtjusarförsök greppade mig direkt. Jag kollade igenom en gång till för att skriva det här, och den funkar fortfarande (det blir ju inte alltid så). Jag älskar realismen i den! Under ett år får man läsa om Karl Mikaels två steg fram och ett bak i hela komma över sin exfru och gå vidare-processen. (Jag ska inte säga N-ordet igen, men ni fattar? Samma grej där ju.)
Han är galen på henne / han saknar henne och de två ihop.
Han blir arg på ungarna / han gråter när han lämnar dem på dagis sista dagen i hans vecka med dem.
Allt är liksom bara vardag och separation och normalt liv, men hur intressant är inte det?! Och precis som med Norén (oj, hoppsan!), skitsamma vilka det handlar om. Det spelar ingen stor roll efter tre sidor. Det här är framförallt bara en bra relationshistoria. Om jag ska koppla ihop den med en annan trend i år så familjens sönderfall, och Helena von Zweigbergks ”Ur vulkanens mun”. Verkligen inte så bara alltså! Läs, läs! Nu!
Alla
Titeln påminner ju om Shrivers Kevin-bok!
Men ärligt talat, jag läste en intervju med honom i GP idag där han sade: ”Ingenting är mer falskt än medelklassförfattare som sätter sig ner och skriver om vanliga människor”. Så medelklassmänniskor är inte vanliga nu plötsligt? Om han hade sagt ”medie- och kulturarbetare i Stockholms innerstad” så hade jag kanske hållit med, men detta!?! Jag är definitivt medelklass och jag har ingen platteve, bor i hyresrätt i förort, har varken bil eller cykel och tjänar förmodligen många tusen mindre än han och hans ex-fru, trots att jag har tre jobb. Varför tror alla journalister att de är något slags typexempel på medelklass? Jag spyr på dem…
Maja Lundgren skriver om sig själv. Lars Norén gör det.
Jon Jeffersson Klingberg likaså. Och visst kan de skriva.
Böckerna säljs, lånas, diskuteras – men finns de om tio år?
Så kommer något likadant och så eljest.
ETT ANNAT LIV av Per Olov Enquist.
P O E skriver i högsta grad om sig själv.
Om det snälla ensambarnet Per Ola, om den internationellt kände författaren P O , om alkoholisten Per Olov som rymmer från sig själv och behandlingshemmen.
Ytterst litet handlar om hustrur, älskarinnor,barn.
Romanen är personlig, anayserande, listig, vacker och – förunderligt nog – drastiskt rolig! (Avsnittet på s 180-181 om hur P O Enquist lär Ingmar Bergman hur man hanterar journalister är bland det festligaste jag någonsin läst.)
Denna bok kommer att läsas av dem av våra barnbarnsbarn som inte vill ha gammalt skvaller, men vill läsa en undersökande text om vad som är en människa. Som vill njuta av en berättelse med en svetsande låga.
Per Olov Enquists självraljanta ton i boken liknar f ö mycket den han har i den underskattade barnboken ”De tre grottornas berg”.
Läs ETT ANNAT LIV innan den blivit augustnomionerad och därmed slutsåld,
Och har du ännu aldrig läst någon POE-bok,
börja med hans vackraste bok,
skildringen av kärlek utan gräns:
”Nedstörtad ängel”.
Ja, fast nu handlade ju det här inlägget om Jon Jefferson Klingbergs fina bok och inte om POE som säkert också har skrivit en bra bok.
Hej Johanna Ö!
Ja, du har rätt i att mitt inlägg handlade mer om ”Ett annat liv” (missa inte Babel på torsdag, som handlar om POE) än om Jefferson Klingbergs bok. Min poäng hoppas jag ändå gick fram.
Jag vill inte vara lika grym som Jonas Thente (DN 2/9) som kallar romanen för en själlös skvallrig guldfiskroman. Jagt tycker inte att den är dålig.
Men jag tror att den snart är glömd. Till skillnad från ,,,ja,det som jag skrev.
Sant. Det finns en väldigt bladvändarkvalitet över denna bok. Smygtittarspänning.
Som chick-litt för killar. Vad blir det? Dick-litt?
[...] kram, prata vid 12:48 av pringlan Har precis sträckläst Jon Jefferson Klingbergs bok “Jag tror vi behöver prata faktiskt”. Igenkänningsfaktorn är ganska hög. Nuförtiden tror jag något är fel om man hela tiden [...]