”Jeg forbanner tidens elv” – Per Petterson

I Sverige har vi Augustpris, i Norge har de Brage. Det var stor utdelning förra fredagen, och vinnare i den skönlitterära klassen blev den favorittippade ”Jeg forbanner tidens elv” av Per Petterson. Många känner säkert igen den författaren från ”Ut och stjäla hästar”, en av mina favoriter från i somras.

”Ut och stjäla hästar” handlade om en son och hans far, och om jakten efter pappan och hans hemlighet kan man säga. ”Tidens elv” om en son, Arvid, och jakten efter hans mor. Alla brukar påpeka hur lik Arvid är sin far. Han hatar det. Inte för att han inte gillar sin pappa, men för att han hela tiden strävar efter att bli insläppt av sin mamma. Vara speciell. Märkas. Som hans äldre bror, som föddes innan äktenskapet, och som sen dess har ett speciellt band till mamman. Eller som hans lillebror som dog i en olycka för sex år sen och som mamman fortfarande tänker på varje dag. Hon tänker inte på Arvid varje dag.

Boken börjar med att det är 1989. Arvid är 37 och ska skiljas. Inte hans beslut. Hans mor har fått cancer. Allt är svårt. Han får veta att hon nästan direkt efter beskedet från sjukhuset har tagit färjan Holger Danske tillbaka till den stad i Danmark där hon kommer ifrån. Det är visst något hon måste göra där. Arvid följer efter ett par dagar senare, och dyker upp som en oväntad, och kanske delvis, oönskad gäst.

Den andra tidslinjen är Norge i början av 70-talet. Arvid är kommunist och ger upp sina studier för att bli industriarbetare. Studier som han egentligen gillar mycket, och som hans föräldrar har kämpat för att han ska få genomföra. Men nu går han, frivilligt, till den fabrik där hans far slitit hårt hela sitt liv. Mamman gillar inte det beslutet, och det håller hon inte inne med. Konflikten är ett faktum.

Jag är från början till slut förbrylllad av den här mamman. Varför distansen och beteendet? Det är så många tillfällen när hennes favoritfras ”nu snackar vi inte mer om det” kommer. Mycket frustrerande. Inte tycker jag att jag får en aha-upplevelse eller fin förklaring i slutet heller. Hon är och förblir en irriterande gåta.
”Hästarna” var en sträckläsare för mig. ”Tidens elv”, not so much. Det är trögt att komma in, och det slutar liksom med ett ”jaha, men och?” med flera olika trådar i berättelsen. Så mycket prat, men det känns rätt självuppfyllt och faktiskt lite pompöst ibland. Vad är poängen med allt, och innan den, var finns drivet?
I Norge har den fått hur bra kritik som helst *, men jag var mer förtjust i en annan Brage-nominerad roman, ”Vente, blinke”.
Kanske är det bättre om man växer upp i det samhället, på plats, i rätt tid. För mig som svensk, och kvinna, och för ung för kommunistsvängen tar det sig inte som det ska. Jag vet inte, jag gissar bara nu. Är förvånad att jag blev rätt så besviken på Per Pettersons roman efter den tidigare fullträffen.

* Precis som med Thorvald Steen, jag har nu blivit kärringen mot norska kritiker-strömmen.