Johanna K: stressad och pank.
Jag är Johanna K: stressad och pank. Innan deckarkvällen i tisdags kväll (fri macka och vin!) passade jag således på att spontanköpa tre nya pocketböcker på Pocketshop vid Centralen (man passerar den på vägen från pendeln till t-banan, svår att låta bli). 160 kronor fattigare, men faktiskt knappa 2 kilo lyckligare (2 kilo lycka är tungt!), tog jag mig därifrån. I lila plastpåse, och innehållande tre nya bokmärken fanns; Mark Haddons ”Utslag av oro”, Doris Lessings ”Gräset sjunger” och Moa-Lina Croalls ”Sen tar vi Berlin”. Älskade jag inte Haddons ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”? 50 sidor in i ”Utslag av oro” är jag bekymrad. Jag får ”Fars på Stadsteatern”-vibbar. Snart ser vi Pia Johansson i rollen som Jean. Jag hoppas att det vänder. Än är jag inte redo att ge upp.
”Gräset sjunger” omläser jag. Jag har läst den i gymnasiet eller högskola, jag minns inte när det var. Vad jag minns var att läsningen var tvångsmässig och att tvång inte väcker läslust. När Haddon låg för långt från sängen (där jag låg), tog jag i går kväll närmaste boken till hands. ”Gräset sjunger” gillas hittills. Vissa böcker måste man, som sagt, ge flera chanser.
Ikväll kompletteras bokhögen med kollohelgens lästips. Bland annat ”Ibland bara måste man”, som tydligen ska vara så fin!
Alla
Ser fram emot ditt vidare omdöme rörande Mark Haddons bok. Började läsa på den för ett tag sedan, kom väl sisådär 50 sidor, men sen har andra läsningar kommit emellan. Jag fullkomligt älskade dog-in-the-nighttime-boken (inte minst för att jag är sådan Sherlock Holmes-entusiast!), men har inte alls fått samma vibrationer av den här. Så nu vill jag veta om det är lönt för mig att gå tillbaka och fortsätta läsningen där jag slutade. Det kan vara skönt att ha föråkare i läsandet.
Jag tyckte också mycket om Den besynnerliga händelsen med hunden om natten men fann Uslag av oro tråkig och – som du säger – farsartad.
Trist men sant.
Både ”Utslag av oro” och ”Gräset sjunger” ligger för tillfället på mitt nattygsbord och väntar. Jag har höga förväntningar på Haddons senaste, men inser nu att jag kanske inte ska längta alltför mycket efter den. Det kan inte vara lätt att skriva en ny bok efter en succé som ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”.
M-L Croalls ”Sen tar vi Berlin” är fantastisk. Hela min pocket är full av bokmärken med vackra och melankoliska meningar. LÄS LÄS LÄS!
http://martinaph.blogspot.com/2008/02/jag-rear-ut-min-sjl.html
Jösses, att du shoppade alltså! Vad säger coachen om det?
Coachen hickar till! Och sen tänker coachen ”jaja, okejdå, för den här gången, men…” ;)
Utslag av oro är verkligen något helt annat än DBHMHON, fars på stadsteatern är verkligen en bra beskriven. Ska man läsa den öht ska man göra det på engelska, då framstår den inte som riktigt lika simpel. Sen tar vi Berlin är betydligt bättre, enligt min ödmjuka åsikt.
Håller med Tekoppen – A Spot of Bother är en helt annan typ av bok än Haddons debut, och som med de allra flesta böcker ska den helst läsas på originalspråk. Det är en speciell bok, snarare en lång novell där man får en snabb inblick i en familjs tragikomiska liv under några månader, än en storartad litteratupplevelse.