”Katter”, ”Äkta vara” & ”The Fifth Child”- Doris Lessing
Doris Lessing har äntligen fått sitt Nobelpris och i maj kommer hennes nästa bok, ”Alfred and Emily”, ut.
Under julveckan var jag sjuk och låg till största delen hemma hos mina föräldrar och läste. Bland annat klämde jag hela tre Lessing. Men det finns många fler att utforska och på min läslista för våren ligger bl.a. ”Våldets barn”-serien.
Några korta omdömen så här en månad senare:
”Katter”
”Katter” ägde jag sedan tidigare men helt hade glömt bort. (Numera är titeln tydligen ”Om katter”, men utgåvan jag har heter bara ”Katter”.) En fin liten bok om ett djur som står mig mycket nära. Utan försök att förmänskliga katterna (det är inget gullgullande precis) lyckas hon förmedla den kärlek och respekt man kan få ynnesten att uppleva då man lever tillsammans med katter. Tur nog har mina föräldrar två stycken så min kattabstinens blev inte så allvarlig som den kunde ha blivit.
”Äkta vara”
En novellsamling från tidigt 80-tal (uppdaterat: tydligen utgiven 91 på Trevi). Några av novellerna var riktigt bra, särskilt en om en gravid ung tjej som har rymt hemifrån. Men nu så här en månad senare är det den enda som jag överhuvudtaget kommer ihåg något av.
”The Fifth Child”
Det här var min absoluta favorit av de tre böckerna. Obehaget, den rena ondskan, moderns lönlösa försök att få Ben att bli en del av familjen vilket enbart får till resultat att de andra barnen försakas till den grad att jag har svårt att förstå hennes val. Det här är ren och skär skräck.
Alla
Du är lycklig du som har Martha Quest-böckerna olästa,jag
läste dem för ganska många år sedan och de gjorde sånt
intryck på mig att jag inte har vågat läsa om dem.Tänk om
jag skulle bli besviken
Jag känner mig litet kluven till Det femte barnet. Själva grundberättelsen är ju intressant: en lycklig familj med flera gullliga barn får en son som är raka motsatsen till de andra: argsint, våldsam, obegriplig, med autistiska drag. Ett barn som ingen kan hantera och som utgör en fara för djur och andra barn. Vänner och släktingar överger dem. De andra barnen lider. Familjen faller sönder. Dels kan man föreställa sig dilemmat, det skulle kunna drabba en själv och vad skulle man då göra? Barnet är trots allt en människa – att skicka bort det för att dö, som pappan gör, är inget humant alternativ. Dels finns också andra möjliga tolkningar. Familjen lever över sina tillgångar. Deras idyll är byggd med hjälp av andras pengar, de vill ha något som de inte har råd med och har ingen lust att avstå något. Ett slags högmod. Ur den synvinkeln kan barnet Ben ses som en bestraffning. I dessa tider är det också lätt att associera till mänsklighetens oförmåga att hushålla med naturens resurser – snart dyker vårt eget femte barn upp och jorden går under.
Samtidigt är det också saker jag inte gillar med Det femte barnet. Jag tycker att Lessings sätt att berätta är alldeles för ytligt. Hon redogör för allt som händer, det går fort framåt, man kommer aldrig under huden på människorna i boken. Lessing talar om vad de känner, men man upplever det inte själv, det blir inte verkligt. Så även om idén är bra och berättelsen stannar inom en och ger mycket att tänka på är själva utförandet inte något som får mig att hurra, och det är förstås något av en besvikelse.
Jag kan förstå att beskrivningen i Det femte barnet ses som ytlig men jag skulle snarare beskriva den som kylig, utan krussiduller, bara ren fakta. Och är det inte det som gör den så bra? Den alldagliga beskrivningen av något som inte alls är alldagligt gjorde att det kändes, för mig, närmare verkligheten. Boken hade förmodligen inte varit lika bra och inträngande om den skrivits på ett annorlunda sätt.
Jag håller med Emily om att det är det kyliga och karga berättandet som gör den så skräckinjagande och effektiv.