Konsten att läsa novellsamlingar
Jag håller på med Frode Gryttens ”Rom ved havet, rom ved byen” nu. Noveller. Jag började på den ganska omgående efter den kom i posten, och läste läste läste. Tyckte första var jättebra, och andra också, men sen flöt de mest ihop. Nu har jag efter en liten vila plockat upp den halvutlästa boken och tagit mig igenom en till. Bara en. Jättebra.
Jag tror helt enkelt att det är mitt fel att de flöt ihop. Jag blev för ivrig bara för att jag gillar Frode Grytten, och det här konceptet med Edward Hopper-tavlorna är ju så fint. Jag ville forsa igenom – som jag gör om det är en bra bok. Men det ska man ju inte med noveller. Man ska pausa under tiden. Så svårt!
Är ni bra på att läsa novellsamlingar? Hur gör ni (handen på hjärtat nu) – allt i ett svep eller läser ni utportionerat?
Alla
Jag försöker tänka på varje novell som en miniroman. Portionerar ut, med andra ord, gärna en novell per lästillfälle. Men visst är det svårt! Ett tips är att parallelläsa något annat – en roman, en diktsamling, en fackbok – för att hålla sig. Men nog borde det funka att hetsläsa i ett svep också? Fast jag håller som sagt stenhårt på ”rationalisera ut”-metoden, tror att man hinner smälta varje novells tema och innehåll bättre då.
En åt gången. I vissa fall, när det är korta noveller som t.ex. Borges noveller, så hinner man läsa en på tunnelbaneresan till och från jobbet. Perfekt tunnelbanelektyr alltså!
Jag tycker om att läsa novellsamlingar, dom är mer kompakta, tydliga än en roman och så får man läsa många olika historier. Jag är nog en sådan som läser novellerna i ett svep, har haft svårt tidigare att ha fler böcker igång samtidigt. Alltså jag läser dom precis som jag läser vanliga romaner.
Det beror på novellsamlingens karaktär. Om novellerna hör ihop med varandra läser jag dem i ett – eller om det behövs – flera streck. De samlingar som tillkommit postumt eller på annat sätt i efterhand läser jag i mer sporadiskt.
Tillämpar precis samma princip som vid lyrikläsning således.
Jag läser i ett svep men tänker för det mesta att jag borde portionera ut. Men det kräver ju parallelläsning och viss logistik. Överhuvudtaget har jag svårt för att ha flera böcker på gång samtidigt – det blir för det mesta så att om jag påbörjar en andra bok återvänder jag till den första först när den andra är utläst.
Jag speedläser noveller. Alltså, jag läser noveller i samma hastighet jag läser romaner, vilket är orättvist mot novellerna. Men jag har inte tålamod. Noveller är inte gjorda för mig, jag vill ha MYCKET läsning på en gång. Fast, jag uppskattar ju noveller egentligen, så Helenas tips ovan om att ha flera böcker på gång samtidigt är verkligen nåt för mig!
Vad intressant, har aldrig tänkt på att novellsamling och roman bör läsas på olika sätt! Men det kan faktiskt förklara varför jag haft lite svårt för novellsamlingar. Hade så höga förväntningar på Borges ”Fiktioner” när den kom som pocket förra året, men fann mig aldrig till rätta i den. Fast hans noveller är väl mer som essäer. Däremot skarpgillade jag Klas Östergrens ”Tre porträtt”. Där blev varje novell en miniroman, som Helena kallar det, och inte lika fragmentariska som många noveller tenderar vara.
Allt på en gång, tyvärr, lite av en speedläsare där – vill njuta men samtidigt få slut boken så att jag kan gå vidare till nästa bok, det finns så många ute i världen liksom…
Magix: haha, känner igen känslan av att man hela tiden vill vidare till nästa och nästa och nästa bok :)
Kul att höra om ert novelläsande, och att det inte bara är jag som ”gör fel”. (Om det nu är fel att speed-läsa…) En novellsamling som passar ypperligt för det är hsh Jonas Karlssons ”Det andra målet”. Där hänger alla ihop, karaktärer återkommer. Och igår läste jag mer Frode Grytten på väg till och från jobbet. Lagom lång restid för att hinna typ två stycken i vardera riktningen. Han gör sig SÅ bra så.
Jag är väldigt inne på att portionera ut novellerna – faktiskt lite FÖR inne, eftersom novellsamlingarna ibland blir evighetsprojekt. Till exempel började jag läsa Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans för två-tre år sedan, och har fortfarande inte läst ut den. Och då gillar jag ju dne egentligen, men den har liksom cementerats fast på nattduksbordet. Även om jag läste ut den ikväll skulle den ju ha en anledning att ligga kvar där – det är ju så länge sedan jag läste de första novellerna att jag mycket väl kan börja om från början nu. Perpeteum mobile i bokform, mao.
Fullt så illa har det inte gått med alla novellsamlingar jag läste – Katarina Kieris Majas morsas kompis sambo läste jag ganska sammanhållet (men inte mer än en åt gången) i somras. Den hade faktiskt mått bra av att svepläsas, tror jag.
Ann-Luise Bertells Tro, hopp och pizza (hett tips till alla österbottningar med fantastisk igenkänningspotential!) hade jag ett tag som busslektyr, just för att man hann med en novell under den tid som det tar att resa till eller från centrum med buss. Liten och smidig var dne också att ha med i väskan…
Jamen, just det, Ika! Kieris ”Majas morsas kompis sambo” är ju en till bra speed-novellsamling för oss stressade typer. Tillika en stor favorit hos mig (och den utspelar sig i min hemstad, samt i min gamla gymnasieskola, hallå liksom!). Hur kunde jag glömma den??
Jag fick Julio Cortazars noveller i present och jag tänkte nog ta en i taget.
För mig går det inte att säga antingen eller. Det beror snarare på novellsamlingens karaktär. Hur är språket i novellsamlingen, tonen, innehållet, novellernas uppbyggnad etc
Läser jag t ex Janet Frames ”Lagunen och andra berättelser” kan jag känna mig frustrerad och läsa långsamt, en novell i taget (fast helst alla på samma gång för att bli av med dem) eftersom varken ton, innehåll eller formen på något sätt inte är i harmoni med mig eller mina förväntningar.
Läser jag däremot Claire Castillons ”Insekt” så klaffar allting. Fartfyllda, dråpliga noveller med ett språk som träffar som en rak höger i bröstkorgen. Vilket gör att jag läser i ett svep av ren hänförelse.
Läser jag däremot Borges eller annan tungviktare så går det långsamt, långsamt, med risken att jag ledsnar och lägger ifrån mig boken.
Tror att jag främst streckläser novellsamlingar som berör mig känslomässigt. Intellektuella samlingar går långsamt och jag tröttnar ofta.
1. För mig genererar novellen en annan läsart än romanen. Det är jag och novellen, min uppmärksamhet och koncentration skärps och ett förtätat textmöte uppsår (förhoppningsvis). Den laddade textdaten har jag inte lika ofta med en roman.
2. Jag har så förtvivlat lite tid för egen läsning och då är novellen oöverträffbar. Jag kan hinna vandra från författare till författare, från textvärld till täxtvärld. Den senaste tiden har jag besökt Nguyên Huy Thiêp, Jonathan Safran Foer, Aleksandar Hemon, Borges, Ajvide Lindqvist, Khemiri och Kieri. Snart dags för Unge, Cortazar, Johanna Holmström och Stefan Lindberg.
3. Difinitivt en i taget (med undantag för Jonas Karlsson då). De är egna enheter, kanske inte publicerade tillsammans fr början och vad är det som säger att bara för att de nu finns inom samma pärm så måste man läsa alla för att ha ”gjort boken”. Hellre hitta den i bokhyllan efter en tid och bli lycklig över att ha en ännu oläst novelljuvel kvar.