Kriminalkommissarieallergi – går det att vaccinera sig?
Debatten om detektivromanens vara eller icke vara har gått het både här och där på Bokhora under veckan. Jag läser ofta och gärna deckare, men drabbas liksom Piratdrottningen Alwilda av akut uttråkningssyndrom och allergiska utslag så fort det blir för mycket beskrivningar av polisarbetet. Jag får mer än nog av kriminalinspektörer, polisöverintendenter och brottsregister i mitt dagliga arbete; när jag läser deckare vill jag ha spänning, ond, bråd död och driv i språket. Ingående skildringar av utredningar, polisstationer och morgonmöten klarar jag mig finfint utan. Kanske är det därför mina deckarfavoriter, med undantag för Maria Langs underbara kriminalkommissarie Christer Wijk, är av fristående karaktär. I till exempel Harlan Cobens och Denise Minas deckare är poliser helt frånvarande. Det gillar vi!
Jag fick ett litet utbrott av kriminalkommissarieallergi tidigare i dag, när jag läste Jess Walters’ i övrigt läsvärda ”Mörk flod”. Det börjar så bra: en kvinna står och stirrar ner i Spokane Rivers väldiga vattenmassor, det är geografiskt och stämningsmässigt väldigt nära både ”Twin Peaks” och ”Millennium” (Washington är min favoritstat!) och man vet att snart kommer något spännande att hända. Jag vänder blad och… kriminalkommissarie-alert, fan vad det börjar klia! Poff, så är den förtätade stämningen borta. Istället: lååånga beskrivningar av polisarbetet, till och med referenser till polisens julfest. Boooring! Varför kan inte fler skriva deckare utan poliser? Förslag: återinför den gamla hederliga privatdetektiven så slipper man fastna i byråkrati och gråtrista förhörsrum.
Alla
På tal om romaner omöjliga att genreplacera, så läste jag för några dagar sedan ut Jennifers Weiners Goodnight nobody, en bok som till sitt anskrämliga yttre (här önskade jag mig ett pocketomslag som även funkar för storpocket…) ser ut som lättsammaste chick litten (och även beskrivningen fick mig att tro att jag skulle läsa nämnda genre för första gången sen… eh, länge). Men det är ju en kriminalroman – utan poliser, nota bene – om man ser till handlingen. Och en ”roman-roman” om man ser till tja, allt annat. Jag kommer ge mig på en längre analys i bloggen snart.
De enda deckare jag gillat är Åsa Larssons. Denise Mina tycker jag är urtråkig (läst en, det står en oläst i hyllan, så kanske en chans till), Camilla Läckberg så platt att jag dör, Stieg L har jag läst två av (inte så imponerad) och för övrigt är jag nog ganska obevandrad i genren. Åh, Den hemliga historien, naturligtvis (älskar) – men är det en… deckare?
Nä, vad sägs om att slopa det där kategoriserandet. En bok är en bok är en bok. En del gillar man, andra inte. Och vad det sedan faller på – tja, det är väl lika individuellt som det finns läsare och titlar?
Jo det kan bli lite trist ibland,det får inte vara för tråkiga
poliser som i tex Åke Edwardssons böcker,de får mig
ofelbart att somna när de sätter igång med utredningsarbetet.
Annat är det i Maardam,där är det alltid spännande att följa
polisena men allra bäst är min idol John Rebus!
Bra psykologiska deckare skriver Ruth Rendell,kanske
allra bäst under pseudonymen Barbara Vine.
Ja! Jag har inte tänkt på det så noga tidigare, men jag gillar ju faktiskt Sherlock Holmes. En av de första engelska böckerna jag stavade mig igenom var The Hound of the Baskervilles, och jag älskade den! Jag undrar varför jag har så svårt att läsa om poliser egentligen? Jag tror det kan vara att jag faktiskt är helt ointresserad av att fallen ska bli lösta. Jag vill bara bli vettskrämd. Jag blir nästan arg när det kommer en snusförnuftig polis och reder upp allting. Tråkmåns. Fast … varför gillar jag Sherlock Holmes då? Weird … (Jo, förresten, det är för att jag slipper läsa om hans förra fru, Försäkringskassan och den där deprimerande personalfesten. Om man håller sig borta från sådant så kan man faktiskt få lösa ett och annat fall.)
Sherlock Holmes är suverän. Detaljskärpan är knivskarp liksom karaktärsteckningen. Du har nog rätt Alwilda, den är en renlärlig deckare, utan grå vardag. Det privata förblir privat. Jag läser inte många deckare annars men uppskattade Lehane’s Mystic River och Gone Baby Gone när jag läste dem för ett par år sedan. Jag gillar hans sociala kommentar. Och att hans fokus aldrig är på polisarbetet utan snarare människorna runt brottet. Däremot var Shutter Island en besvikelse. Jag vet inte om Ballards böcker kvalificerar som deckare, men sträckläste Super Cannes och Cocaine Nights. Ballard har alltid väldigt intressanta teman, men tenderar att bli lite för förtjust i dem och gång på gång beskriva de kalla perfekta semesterorterna där rika turister blandar ut ledan med brottslighet, droger och sex. Men kärnan är alltid otroligt spännande.
Å andra sidan är jag alltid ganska förtjust i den absurda kombinationen av ganska banal vardag kontra groteskt våld, när den blir absurd det vill säga. Kan inte komma på litterära exempel för tillfället men Fargo är väl en filmisk variant…