Läshelgsrapport #4
#4: ”Vi var tretton i klassen” – Maria Lang
Ingen sommarstugevistelse utan Maria Lang. Den här gången blev det ”Vi var tretton i klassen”, en slutet rum-deckare av klassiskt pusseldeckarsnitt. Platsen för dramat är en skola, Ahlströmska skolan rättare sagt, där Lang själv var verksam som lärarinna och rektor i många år. En småskoleklass har återträff ett halvt sekel senare, begravda känslor väller upp och vips så hittas ett lik – death by krita, jag älskar Langs innovativa mordvapen! – i svensksalen. Vi Langkännare är överens om att hon hade sin storhetstid under 50- och 60-talen, men den här relativt sena (1973) Langrysaren håller, med undantag för lite trött och daterad sjuttiotalsslang, förvånansvärt hög kvalitet. Det är snällt, tryggt (om än inte särskilt överraskande) och doftar nattsvart kaffe och Christer Wijks piptobak.
Och titta, titta, signerad utgåva!
Foto: Helena
Alla
Maria Lang har jag aldrig läst, däremot läste jag precis Pompeji av Maja Lundgren, ingen rysare men en ny favorit :)
Lyckost var jag, den där fullständigt livsomvandlande terminen då jag gick i Nya Elementar (=Ahlströmska skolan) på Östermalm och hade de fantastiska kvinnorna Ingegerd Granlund (som skrev ”Tolv brev till Tonina) och Dagmar Lange (=Maria Lang) som outtröttligt engagerade rektorer och lärare,
Dagmar Lange kom aldrig före klockan 12 om dagarna. Hon – och det imponerade på oss elever – umgicks ju med Puck, Krister Wik och andra charmerande människor på nätterna och behövde därför sin förmiddagssömn!
Vi flickor fick måla våra bänkar hur vi ville ,så vi satt bosktavligen i konstverk.
Vi spelade teater, vi fick diskutera, vi fick växa!
Jag kom från en annan flickskola, där jag varit buse och hade underkänt i många ämnen .
I Ingegerds och Dagmars flickskola (tack också tll den underbara svenskläraren, fru Häggqvist!)
fick jag överraskad upptäcka lärandets fröjd.
De flesta Maria Lang-deckare har jag nog läst, men inte ”Tretton klassen”.
Men nu!
Tack för tipset, Helena!
Åh, Lena, lyckliga, lyckliga du som hade Dagmar som lärarinna! Jag vet genom porträttet av Almi Graan (som ju är ett anagram för Maria Lang…) i hennes deckare att Dagmar var en utpräglad nattmänniska, så jag är inte förvånad över att hon dök upp först vid 12.
Inte alls omöjligt att jag kontaktar dig för en liten intervju om dina upplevelser med Dagmar Lange och Ahlmströmska skolan, Lena. :)
Snälla, ge mig en liten topplista på vilka Maria Lang-böcker jag absolut måste läsa! Jag är helt grön på området.
Mattias B:
1. Mördaren ljuger inte ensam, debuten från 1949 som utsågs till en av tidernas bästa detektivroman häromåret. Min absoluta favoritbok av Lang, håller än och känns faktiskt fortfarande fräsch och utmanande. (Du kommer fatta varför när du läser upplösningen…)
2. Kung Liljekonvalje av dungen (1957), min bästa Lang-bok utan Puck Bure
3. Farligt att förtära (1950), slår alla rekord vad gäller antal lik. Även här skolmiljö – en gymnasieskola i Stockholm, där en galen mördare går loss i kemisalen med alla gifter…
4. Rosor, kyssar och döden (1953), klassisk pusseldeckare i vacker Bergslagsmiljö
5. Farliga drömmar (1956), tät, suggestiv berättelse om ett hermetiskt tillslutet herresäte utanför Västerås där en excentrisk Nobelpristagare i litteratur bor med sin familj. Mycket Edith Södergran-citat!
Lena Kjersen Edman, wow!
Låter som ett bra upplägg till en roman i sig. Miljön, människorna, din väg från flickbuse till… ?
Jag vill veta mer helt enkelt!
Helena: Tack snälla! Nu har jag skrivit upp dem på en liten lapp och sparat i plånboken, i väntan på att jag dyker på någon av dem på antikvariat. Det känns som om jag är en copycat på dina bokfavoriter. Först Paul Auster och nu Maria Lang…
Mattias B: de brukar finnas på de flesta antikvariat. Och copycata på bara! :)
Mattias B: Mitt bästa tips är att köpa Maria Lang-böcker från Tradera där de säljs i drivor för en billig penning!
Eller på Bokbörsen, där kan man få tag på dem billigt också.
Erika & Martina: Jag är en Traderaholic, det erkänner jag. Allting har blivit så enkelt med Tradera, Bokbörsen och Antikvariat.net – och man blir så lätt beroende. Men jag tror faktiskt att när det gäller Maria Lang ska jag göra som jag gjorde så ofta förr. Och då menar jag inte 2000-talet överhuvudtaget, utan så där riktigt förrförr. Jag ska låta mig ramla över dem. Den där känslan på antikvariat när man hittar en bok som man känner att den här bara måste jag köpa och jag kan börja bläddra i den på stört. Självklart går jag fortfarande på antikvariat då och då, men inte alls lika ofta som förut. Men jag går förstås aldrig ut tomhänt. Man hittar alltid något. Jag slank in på Emmaus på Götgatan häromdagen – och bland böckerna hittade jag åtminstone en bok jag ville ha. En Albert Engström-samling, och även om jag inte är jättefanatisk Engströmian så fanns där en minnestext om hans vän tecknaren O.A. – och den texten ville jag absolut läsa. O.A.:s öde hör till de mer sorgliga och märkliga från sekelskiftet. Jag ska nog skriva litet om honom någon gång i min blogg.
Tack i alla fall för tipsen! Vem vet, kanske det i alla fall slinker med någon Maria Lang-bok i min allmänna beställningsyra nästa gång jag så där helt apropå råkar titta in på Tradera eller Bokbörsen.
Mattias B: Jag ärvde Albert Engströms samlade verk av min farfar men jag har aldrig läst något ur dem. Kankse är dags? Särskilt som jag har Kräftor kräva dessa drycker- planschen ovanför köksbordet (också farfarsarv).
Asalun: Förr om åren har jag inte känt mig så värst lockad av Engströms rospiggar och figurer. Men nu på sistone har jag hittat en hel del texter av honom om ganska normala ting – och då tycker jag absolut att han är läsvärd. Visst, jag borde förstås prova på de där andra sakerna också, men det är så mycket man borde här i livet.
En av Engströms vänner som i mitt tycke är ännu mer läsvärd idag är Hasse Z. Hans milda och verklighetsnära absurdism läser jag mycket hellre än ett modernt tidningskåseri.