Läskongressen – en första rapport (komfortnivåer)
400 välutbildade kvinnor med en genomsnittsålder på 45 år, sitter bekymrade i en aula och funderar över att lågutbildade män i 20-25 årsåldern inte läser. Det är Läskongress i Stockholm 2008.
Forskare efter forskare beträder scenen med power points som sammanfattar deras senaste forskning och alla undersökningar visar att i förskoleåldern är majoriteten av alla barn lätta att fånga med en bok, barnen gillar att lyssna på sagor, ligger barnets språknivå i linje med deras kognitiva utveckling är förmodligen förståelsen god. Sedan händer någonting. Läslusten sjunker genom åren och när barnen blir tonåringar är läsarna en minoritet. ”Ni måste undervisa era elever i läsförståelse”, menar alla forskare. Det är svårt. Det är vansinnigt svårt. Och det är lätt att sätta varsin kapitelbok i händerna på sina 8-åringar och sedan knuffa ut dem i den litterära världen på egen hand. För att man själv faktiskt lyckades hitta en väg som man gillade, för att man själv inte gick vilse eller flydde från landet och - framförallt - för att man själv fortfarande vandrar den vägen. Det är inte alla barn som har ett kulturellt kapitel i bagaget, som Susanna Alakoski pratade om under kongressen, en del barn behöver till och med en vänlig hand som leder dem in på något så skrämmande som ett bibliotek. Andra behöver verktyg för att kunna ta sig vidare från de enkla bilderböckerna med enstaviga ord, till de mer krävande kapitelböckerna och vidare ut i det demokratiska samhället där språk faktiskt är makt, det vill säga såväl det talade ordet som till exempel förmågan att kunna läsa (och skriva) en argumenterande text.
Läsforskare Mats Myrberg pratade om läslust och om att han gärna vill skrota det uttrycket. För det är inte allt, menar han. Lust är inte ensamt utvecklande. Att läsa Skatteverkets paragrafer om hur man fyller i sin förenklade skattedeklaration handlar inte om läslust, det handlar om att det är väldigt motiverande att förstå den byråkratiska texten för förståelse där innebär pengar. Myrberg ville hellre prata om läsmod, om att våga läsa svåra texter och om att man måste läsa bra mycket mer – och annorlunda - än vad den genomsnittlige läsaren gör, för att utvecklas som läsare. Och det räcker inte med att läsa mycket, man måste välja böcker som ligger lite över ens komfortnivå.
Alla människor har en komfortnivå, det vill säga en nivå på böcker där man gärna botaniserar. Vilken komfortnivå man ligger på beror naturligtvis vad man har läst innan. Det måste vara många fler än jag som har lagt ifrån sig böcker som har varit ”tråkiga”. Ofta handlar det om att böckerna inte riktigt synkar med ens komfortnivå. De kräver lite mer av mig än jag kanske har tid eller lust med eller, för all del, är van vid. Någon gav mig en bra liknelse: det är som att tjyvlyssna på ett samtal på ett kafé. Man uppfattar bara brottstycken av ett sammanhang. För många räcker det för att släcka läslusten. Man vill ha en handling, en röd tråd, åtminstone ett tema.
Det är en stor och fin utmaning man har som lärare (eller bibliotekarie) att servera sina elever böcker som ligger lite ovanför komfortnivån. Böckerna får inte vara så svåra att man ger upp, men de måste innebära en utmaning för att läsningen ska utvecklas.
Jag tror att många vuxna läsare sällan väljer böcker över sin egen komfortnivå. Jag tror att många läsare någon gång har lagt ifrån sig en bok för att man ”inte fattar någonting”, boken känns svår och blir tråkig. Kanske har man valt en bok alldeles för högt ovanför sin komfortnivå? När jag läste ”Odysséen” första gången låg den ljusår ifrån min komfortnivå. Nu står den oläst och dammig i min bokhylla. Senast jag utmanade mig själv att läsa någonting som jag inte var helt bekväm med, någonting som jag var tvungen att vara riktigt koncentrerad för att läsa, men som faktiskt utvecklade min läsning och breddade mig, var när jag tog mig an en kortväxt rumän.
När läste du någonting över din komfortnivå senast och vilken bok läste du då?
Foto: Johanna K
Alla
Först tänker jag att jag ofta läser över min bekvämlighetsnivå, eftersom jag i princip aldrig lägger ifrån mig en bok oavslutad. Jag tycker att jag inte kan tycka så mycket om den, om jag inte läst den till sista sidan. Ett slut kan förändra en hel roman.
Sen när jag tittar på vad jag läst hittills i år så inser jag att det inte var särskilt mycket utmaning där inte. Skrivarkurs för särlingar av Lennart Hagerfors var lite egen, men inte så mycket utmaning. Men Medan floden stiger av Henrik Kullander (höst 2008) som jag läser just nu har ett säreget språk och tilltal som utmanar mitt läsande. Men jag inser att jag borde nog utmana mig själv lite mer…
Angående läslust och läsmod. Är det inte så att man behöver grunda med en läslust för att sen utveckla läsmod? Först behövs böcker som fångar, sen böcker som utmanar. Har man inte blivit fångad så struntar man nog i böcker som utmanar också. Det skulle jag gjort.
Jag jobbar aphårt med mina komfortnivåer. Tack vare (på grund av?) mitt yrke har jag tvingats in på områden jag tidigare skytt som AIDS, digerdöden eller whatever. Fantasy, science fiction och i viss mån även historiska romaner/berättelser tillhörde de genrer jag fnös åt i the-pre-librarian-world. Jag fattade inte ett jota. Efter att ha lärt mig en hel del känner jag mig numera relativt bekväm i dessa dimmornas länder. Trots detta måste jag säga att Naomi Noviks Hans majestäts drake var riktigt krånglig och ”tråkig”.
[Läsmod kommer nog före lusten - åtminstone i vissa fall. "Törs jag verkligen försöka detta?" Jag tänker främst på ovana läsare, närmare bestämt en gosse i en klass som besökte bibblan senast igår.]
Hm…
Läshjälp – läslust – läsmod?
Loveina: Ja precis! Just så tycker jag det är! Och det är därför jag är så negg mot att många försöker pracka på barn och ungdomar böcker som vuxna tycker är god litteratur. Låt dem börja med vad de vill så kommer modet sedan. Eller parallellt.
Det är som ett husbygge tänker jag. En stabil grund som bottnar i att man vet vad man tycker om och klarar av och sedan lägger man på lite väggar och kanske t o m lite tinnar och torn så småningom.
Jag fastnar för den ideligen återkommande frågan om varför unga män inte läser skönlitteratur. I decennier har medelålders kvinnor (läs bibliotekarier) funderat över denna fråga. Det är så talande för svenskt kulturliv, som bärs upp av kulturtanter men vill locka yngre (särskilt män). Teater, utställningar, skönlitteratur, ständigt möter du kulturtanten i dessa sammanhang. Någon gång skulle det vara uppfriskande om man faktiskt riktade sig öppet och förde en dialog med dessa faktiska kulturkonsumenter. Tack vare kulturtanten fortlever svenskt kulturliv, kanske dags att erkänna detta. Till de unga män som ständigt efterlyses vill jag bara säga – otur, ni missar en del här i livet men passar det inte så slipper ni.
Men jag håller med Myrberg. Läslust i sig är ett kvävande ord. Vems lust? Vi som redan läser? Jag läser inte bara av lust eller med lust, jag läser för att filtrera mig själv och mina upplevelser eller för att vila ifrån mig själv. När jag läser upplever jag smärta, leda, rädsla, sorg, lycka, obehag, ångest: kort sagt allt som livet innehåller och det är helt klart inte bar lust.
När det gäller barn och unga å tror jag absolut på läsmod och träning i textkompetens. Jättemånga unga når aldrig lustnivån (el. livsnivån) eftersom de inte får en relevant undervisning i hur olika sorters skönlitterära texter fungerar. Långt ifrån alla lär sig det på egen hand. Jag säger INTE att de inte också ska få läsa det de vill läsa, men om den enda sorts bok man klarar av när man är 16 år är Bert-böckerna (dessutom samma Bert som man läste som 9-åring) så har något gått snett. Vi skulle ju aldrig acceptera att de bara fortsatte att räkna plus för att de föredrar det framför minus, gånger och delat.
Jag tror att vi måste inse att man inte bara lär eleverna läsning genom att lära dem avkoda text. Bara för att man kan avkoda är det inte alls säkert att man kan skapa en betydelse, mening, i det man läser. Skolans uppdrag handlar ju egentligen inte om att skapa läslust utan att utrusta unga med de verktyg de behöver för att ta aktiv del i samhället, för att de ska ha makt att styra över sin egna liv och ha möjlighet att påverka samhället i stort. Den bristande läsförmågan är i första hand ett demokratiskt problem (för det är ju inte den välutbildade medelklassens barn som får sämre förutsättningar och mindre inflytande för att de inte har lärt sig hantera och värdera olika former av text).
Mina söner,17,19 och 21 år gamla,är alla storläsare.Jag tror det
beror att de alltid varit omgivna av böcker och att vi alltid läste
högt för dem när de var små.
Jag tror man gör ett stort fel när man försöker styra deras läsande.
när man delar in litteratur i god eller dålig sådan.Låt dem läsa vad
de vill utan att komma med synpunkter,det är så läslust skapas.
Något som däremot dödar läslusten är när man tvingas läsa något
man inte har lust med,en av killarna skulle i nian läsa ”Dvärgen” av
Per Lagerkvist,han led sig igenom den,han var inte mogen för den
helt enkelt.
Han kommer nog aldrig mer att öppna en bok av Lagerkvist,synd.
”400 välutbildade kvinnor med en genomsnittsålder på 45 år, sitter bekymrade i en aula och funderar över att lågutbildade män i 20-25 årsåldern inte läser.”
Jag har upplevt ungefär samma sak fast i mitt fall var det 400 svennar från övre akademisk medelklass som jobbade på kulturmyndighet som undrade varför ”invandrarna” inte syntes/deltog i i kulturarvsarbetet. Svaret ligger kanske delvis i att de som formulerar problembilden inte har kontaktytor mot de som är ”problemet”.
Hej Agneta och Johanna Ö,
jo, det finns många – som du Johanna Ö och Agnetas söner – som är lyckliga läsare hela livet utan att någon lärare hjälpt dem över några läströsklar= stärkt deras läsmod.
Men pedagogiken ”läslust” i form av den pedagogiska modellen ”fri läsning” ÄR den absolut dominerande metoden i svenska skolan. Såväl i grundskolan som på gymnasiet. Och många förblir läsrädda. Hela livet.
Att stärka en elevs LÄSMOD innebär förstås absolut inte (så som det fortfarande sker på en del högstadier/gymnasier) att läraren säger: ”Läs Dvärgen” eller (ändå värre) tvingar eleverna att från en s k klassikerlista låna en bok på biblioteket.
Jag tror på gemensamma aha-upplevelser, på att bota barns och ungdomars läsmotstånd med läsmod och på
”kumulativ läsning”.
Det talar jag om ONSDAGEN 14 MAJ 15.00 – 17-00
på Lärarhögskolan,K-aulan
i
LÄSSATSNING, STOCHOLM
Välkomna!
Okej, nu ska jag slänga ur mig en provocerande tanke: är det så viktigt med läslust egentligen? Måste Sveriges 9 miljoner människor gilla att läsa och finna lust i litteraturen?
Jag tycker inte det. Litteraturen är viktig på 100 olika sätt, men jag kan omöjligt se det som ett misslyckande om inte alla mina elever blir nöjesläsare. Däremot är det av största vikt att jag hjälper dem att bli läsare, att de får verktygen att ta sig an en text och förstå den. Och, som Asalun skriver, läsmod är en fråga om demokrati.
Ta morgontidningarnas ledarsidor som exempel. Ledarsidorna är inte till för vem som helst. För många krävs det ett ofantligt läsmod för att våga ta sig an det speciella språket och den argumenterande textens upplägg. Jag vill ge alla mina elever verktyget att kunna förstå den politiska debatten. Jag vill att de ska våga läsa vilken paragraf som helst i vilket dokument som helst. Jag kräver inte att de ska läsa mer än Da Vinci-koden, men jag tycker att det är förödande att de inte ges möjligheten att vidga sina vyer och verktyg till sin egen utveckling.
Precis som Asalun också skriver är det lärarens uppgift att lära ut läsförståelse och inte (enbart) entusiasmera. Apropå det Agneta skriver tror jag att en god pedagog inte säger: ”Läs inte det där, läs det här istället” utan ”Vad kul att du gillar det här! Då kanske du gillar det här också?”, däremot tror jag, hur självsäker jag än må låta, att det är särskilt enkelt.
Lena: efter läskongressen i fredags är jag, om möjligt, ännu mer övertygad om att många svensklärare är ute på helt fel vägar. Det handlar inte om mängden man läser eller ens så mycket vad man läser, det handlar mycket mer om hur man läser i skolan. Jag tror att vi lärare måste bli mycket mer aktiva i barnens läsning. Det handlar inte bara om att sätta en bok i näven på dem. Vi måste utbilda våra elever i läsförståelse, hur abstrakt det än må låta.
Jag ska kolla med min rektor hur möjligheterna att lyssna på dig ser ut :-)
Jag tycker en central fråga är att ifrågasätta bokmissionerandet. Bör vi inte diskutera VARFÖR vi (som själva är bokläsare, pedagoger eller bibliotekarier) anser att alla bör läsa böcker. Gäller det bara läsning eller bör även alla unga män intressera sig för konst eller frekventera teatrar?
Vad gäller skolan är nog alla överrens om att det är bra att alla elever får en chans att bli bokläsare men sedan, upp i tjugoårsåldern varför tycker vi att det är så viktigt att man bör vara läsare då? Får någon stanna på serier som ”komfortnivå”, eller är det fel?
Kort sagt, jag tycker inte man kan diskutera hur man höjer ”komfortnivån” innan man besvarat frågan varför.
Bokaktivisten: jag håller med dig till viss del (tror jag). Jag tror inte på att tvinga på någon kulturen, jag uttryckte mig nog klumpigt. Jag ser inte riktigt syftet med att göra det heller. Många som inte gillar teatrar och opera, gillar popmusik och film, många gillar allt, en del gillar inte något. Det bryr jag mig inte så mycket om. Däremot tycker jag att förmågan att kunna läsa annat än Fantomen i DN är en demokratifråga eftersom vårt samhälle är så textbaserat. Visst kan man ifrågasätta syftet med att vårt samhälle är så textbaserat, så länge man kan göra sig förstådd kan man väl uttrycka sig hur man vill? Nja, inte så länge man bedöms efter sin skrivförmåga. Och om det handlar om att läsarna ska förstå sitt hyreskontrakt eller mobiltelefonsabonnemang, ledarsidorna i Svd eller Svea Rikes Lag, paragraferna i Riksskatteverkets broschyrer, sina favoritbloggar eller sin kärestas sms, spelar inte så stor roll, men jag tycker att det är viktigt att alla ska ha möjligheten att förstå. Jag tycker inte att någon ska behöva slänga ifrån sig en text, gå igenom hela gymnasieåldern och känna sig värdelös för att den inte förstår texten i NE eller bli lurad i vuxen ålder för att den inte har fått möjlighet att få verktyget.
Jag tycker, kort sagt, inte att läsning bara handlar om bokläsning.
”SPSS steg för steg” – läs den inte om du är trött..
Jag överhörde ett samtal mellan två medelålders kvinnor som pratade om vikten av att ”skapa ett behov” för friluftsliv och fjällvandring, hos barnen redan när de är små. Och då reagerade jag (som inte tycker om friluftsliv) precis som Bokaktivisten ovan med ett Varför?
Däremot kan jag förstå att fjällvandring kan vara fantastiskt för den som är lagd ditåt, precis som läsningen av skönlitteratur är underbar verklighetsflykt för mig. Men var man har sin last, och pracka inte på mig din om jag inte vill ha den.
Att lära mig att gå behöver jag däremot oavsett om jag kommer att använda den färdigheten till fjällvandring. Jag behöver kunna det för att klara livet bättre. Och på samma vis är det ju med läsningen, som så många sagt här före mig.
Jag tror egentligen att vi är överens, eller? Sen är det lätt att i glad och generös iver vilja att alla ska upptäcka det jag finner oemotståndligt, om det nu är Zweigbergk eller Abisko.
Johanna K (& Lena K.E.): min gammelfaster lyssnade till Lena K.E. i Strängnäs häromveckan och ringde mig efteråt helt salig, hon tyckte det hade varit så fantastiskt bra och ljuvligt och oh och ah, helt PERFEKT! Så, Lena: tänk vad coolt att du kan få en 90-åring så taggad på litteraturen [smiley] och Johanna K, hoppas att även ni får möjlighet att lyssna till henne tala!
Johanna K, håller med dig till fullo.
Loveina: Jag tror som du säger att vi alla som arbetar med ungas läsning måste definiera vårt mål med det vi gör och skilja mellan 1) syftet att skapa lustläsare för att läsning är bra och fin sysselsättning (finns ngt förtryckande i det: jag älskar att läsa därför måste du också lära dig det) och 2) rusta våra elever för ett rikt liv i ett komplext samhälle. Då är skönlitteraturen ett bra verktyg. Förutom redan nämnda argument är skönlitteraturen bl.a. ett instrument att träna empati och förståelse för olikheter, att träna sig i självreflektion, att testa olika identiter på ett tryggt sätt samt en ett sätt att tillägna sig en kulturell kompetens som samhället i stort (bra el. dåligt) gynnar. Helt OK om de sedan bara läser Da Vinci-koden MEN om de gör det ska de helst förstå att Dan Brown inte levererar en vetenskaplig objektiv sanning som han påstår sig göra i förordet. De ska förstå att det Sverigedemokraterna skriver i sina flygblad är nazistisk propaganda som man ska förhålla sig kritiskt till och de ska kunna avläsa olika lager av budskap i den reklam de möts av varje dag.
Förresten Johanna K: prova Odysseen med Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” som parallelläsning. Den öppnar upp Homeros text på ett hisnande vis.
[...] metabolism Läskongressen pågår. Jag saxar (eller kåppypejstar, som det också kan heta) från ett inlägg på bokhora: Läsforskare Mats Myrberg pratade om läslust och om att han gärna vill skrota det uttrycket. [...]
För mig handlar det inte om när jag har en barngrupp som jag läser för att ge dem varken läslust eller läsmod i första skedet, för mig känns en sådan stund lyckad om jag ger dem en inre film som de själva kan fantisera kring och delge varandra i en dialog ett samtal. Att skapa den där inre filmen och lyckas få dem att forma den till ord är att skapa ordmod och talmod. När orden och språket utvecklas skapas mod att ta till sig svårare och svårare texter. Eller att förstå och orka koncentrera sig och låta tanken flyga iväg fritt till nya landskap. Att samtala om inre landskap och leka den inre filmen utmanar till nya äventyr. Jag tror att det är detta Lena K E kommer att tala om! Lyckas man med detta tror jag man får läsare. Rätta mig om jag har fel Lena.
Signe
Som inbiten bokälskare vill jag gärna önska alla ett bokrikt liv och dessutom håller jag med om att det är en demokratisk rättighet att vara kompetent både vad gäller läsande och skrivande. Själv håller jag med om alla de aspekter av skönlitterärt läsande som tas upp här ovan: empati, skapa den inre filmen etc. Det jag opponerade mig emot var att vi så oförbehållslöst alltid pläderar för att bokläsande är rätt och viktigt. Är det egentligen det alltid och för alla? När man börjar bena ut argument för varför man ska läsa skönlitteratur är det lätt att flacka med blicken och mumla lite tafatt. När det gäller barn pratar vi ofta om att läsning är nyckeln till alla andra ämnen osv. När det gäller vuxna och unga vuxna talar vi gärna om empati och självkännedom. Alla nyttoaspekter till trots, ibland kanske vi helt enkelt skulle nöja oss med att säga att vi tycker man ska läsa för att det är en trevlig hobby: kul, lustfyllt och känslofyllt.
För övrigt måste jag säga att jag älskar ordet läsmod – fantastiskt bra, på pricken. Det pekar på något man verkligen skulle vilja ge unga människor: mod att greppa böckerna, att inte veja och låta sig skrämmas av något som ligger över komfortnivån.
Man kan lägga fram litteratur för barn och ungdomar som eskapism, inte truga på dom illiaden, låt de yngre ha litteraturen som eskapism, som ren underhållning.. sen står du som vuxen i kulisserna och puttar lite fram och tillbaka.
många unga människor idag kan inte hantera språket, de läser inget annat än engelska texter på nätet eller textremsorna till filmer
jag anser att det är rätt viktigt för språket att som ung läsa böcker, sluka böcker, inte som plikt utan som nöje. oavsett om detta slukande bara pågår åren mellan 9-13 år så är det viktigt för språket resten av livet
för mina barn har jag gjort det enkelt
inga tv-spel. inga datorspel. internet besöks på fasta tider (i vardagsrummet!)
sen är det upp till de själva att fylla upp tristessen. och där kommer ju böcker lämpligt in som en befriande dörr..